Hoppa till huvudinnehåll

Filmen Sameblod skildrar svensk skamfläck och gjorde renskötare till filmstjärna

Elle-Marja tittar in i kameran över axeln.
Om blickar kunde... förändra det förflutna. Norskan Lene Cecilia Sparrok gör en stark insats i svenska filmen "Sameblod" som tävlar om Nordiska rådets filmpris. Elle-Marja tittar in i kameran över axeln. Bild: Cinema Mondo Sameblod, Lene Cecilia Sparrok

Sameblod är en film som gör intryck. För att den med schwung kastar det förflutnas smutstvätt i ansiktet på åskådaren. Och för att den bärs upp av en ung kvinna som utstrålar styrka - både på duken och privat. Nu kan du se den på Arenan.

Det var ingalunda givet att 19-åriga norskan Lene Cecilia Sparrok skulle ha möjlighet att besöka Helsingfors för att lansera filmen Sameblod i samband med Kärlek & Anarki-festivalen. Hösten innebär nämligen bråda tider för den som arbetar som renskötare.

Då gäller det att samla ihop hjorden för slakt.

- Det låter drastiskt, men det är ju det vi gör, ler Lene Cecilia och beskriver med inlevelse hur viktiga renarna är för henne. Liksom språket och den egna kulturen.

Hon säger sig tillhöra den första generationen på länge som är stolt över att vara same.

Stolt över sitt sydsamiska språk som idag talas av endast 500 personer i hela världen. Även om antalet stiger i takt med att människor börjar återerövra den samiska identitet de i värsta fall tvingats ta avstånd ifrån. Likt filmens Ella-Marja.

Men om jag säger att språket är orsaken till att Lene Cecilia fick huvudrollen i Amanda Kernells starka debutfilm så är jag rädd att det skall ta udden av hennes skådespelarinsats – för den är enastående.

Lika stark som Ella-Marjas konturer är tydliga.

Elle-Marjas skolklass står och sjunger.
Elle-Marjas skolklass står och sjunger. Bild: Cinema Mondo Sameblod, Lene Cecilia Sparrok

Ett slag i ansiktet

Det är omöljligt att inte ta till sig den långsfilmsdebuterande regissören Amanda Kernells historia om 14-åriga Elle-Marja som växer upp i 1930-talets Sverige. Elle-Marja drömmer om att bli lärare, men får i nomadskolan veta att det inte är möjligt eftersom alla vet att samer inte klarar sig i urbana miljöer.

Hur man vet det? Tja, man har ju mätt huvudets omkrets, näsans längd och hyns färgnyanser.

Och om inte annat är det samernas skyldighet att stanna bland de sina – så att de inte dör ut.

- Det var hårt att spela in scener som den med rasbiologernas undersökningar, berättar Lene Cecilia som undrar vad den typen av behandling gör med en 14-åring. Med självförtroende och självkänsla.

- Mig hade det knäckt mentalt, säger 19-åringen som har lätt att beskriva de tunga scenerna.

- Svårt var det också att göra scenen då Elle-Marja vänder ryggen till sitt hem och mamman ger henne sitt silverbälte. Mig ligger renskötseln och det samiska närmast, det vill jag aldrig lämna. Och när Elle-Marja gör det känns det som om jag dödade mig själv, säger Lene Cecilia med eftertryck.

Det är inte svårt att se att hon är en ovanligt mogen tonåring som vet vad hon vill. För henne har det varit naturligt att växa upp till renskötare – trots att yrket mycket långt domineras av män. Men hon och hennes systrar har fått vara med från början.

- Det är ett fysiskt hårt jobb och det kan ta mera tid när man är liten och lite svagare – men det går, säger Lene Cecilia som inte ens övervägt att ge upp sitt yrke för en filmstjärnekarriär. Trots att hon skulle ha alla förutsättningar för det.

Det finns uppenbarligen annat som är viktigare.

Starka reaktioner – på gott och ont

Sameblod har redan visats på många ställen i världen (premiären ägde rum under filmfestivalen i Venedig) och väckt starka reaktioner. På flera sätt.

- Många blir överraskade över att de inte visste hur Sverige har behandlat sitt ursprungsfolk, de har uppfattat svenskarna som så snälla – och då blir filmen en chock, berättar Lene Cecilia ögonblicken innan hon chockar mig med en annan publikreaktion.

- När filmen visades på en ort nära mitt hem i Norge så måste de avbryta visningen för att det blev så många rasistiska påhopp från elevernas sida. De skrek och hånade samerna, skrattade när Elle-Marja bränner upp sin kolt och ropade ”bra, bra!”. Till slut tvingades rektorn stänga av.

- Det är ju helt sjukt! Det är 2017 och dessa elever är yngre än jag, säger Lene som ändå vägrar låta sig kuvas. Reaktioner som denna får henne bara att känna hur viktigt det är att fortsätta kämpa mot rasismen.

Kampen går vidare - hela tiden

Sameblod har gjort Lene Cecilia Sparrok till något av ett språkrör för det förflutnas orättvisor. Men hon är intresserad även av dagens frågor och talar engagerat om konflikterna i anslutning till planerna på att bygga ut enorma vindmölleparker i områden präglade av renskötsel.

- Man måste alltid vara beredd att försvara sig. Slappnar man av så kommer de och tar landet, bygger ut gruvor och vindmölleparker som har stora konsekvenser för rendriften. Och de som fattar beslut har ingen kompetens när det gäller just detta och då är det svårt att få dem att förstå, säger flickan som velat bryta med bilden av samernas tillvaro som "gullig" med renar och och vacker natur i motljus.

Lene Cecelia Sparrok medger att det kan vara jobbigt att alltid vara beredd på kamp, men det där med bittert ältande av gångna orättvisor ligger ändå inte för henne.

- Är man bitter kommer man ingenstans, man får leva med det och gå vidare. Visst gör det ont att tänka på hur det varit, men nu är det en ny tid och man kan göra något åt det, säger Lene Cecilia - en 19-åring som redan gjort mycket för att placera sitt folk på den filmiska kartan.

Och renarna får förlåta mig - men jag hoppas verkligen att hon inte helt överger filmkarriären. Det är inte alla som har en karisma som hon. Eller närvaro.

Eller styrka.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje