Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Systrar som samverkar

Ylva och Stina dansar på scenen
Systrarna Tina (Stina Ekblad) i förgrunden, Sylvia (Ylva Ekblad) i bakgrunden i Klockriketeaterns pjäs De langerhanska öarna. Ylva och Stina dansar på scenen Bild: Frida Lönnroos Ylva Ekblad,Stina Ekblad,de langerhanska öarna

I Klockriketeaterns uppsättning är De langerhanska öarna ett landskap med kluster av både inre och yttre bilder. Inre organ och geografiska platser.

Vi har en scen och en familj. Två systrars samtal blir en poetisk handling. De uppför ställningstaganden utan fastlåsta positioneringar, skriver Svenska Yles recensent Barbro Enckell-Grimm.

Samtal som en dans

De langerhanska öarna är samlingar endokrina celler i bukspottskörteln, uppkallade efter en tysk biolog och patolog verksam på 1800-talet.

Susanne Ringells pjästext med den titeln är både jordnära och flyende lyrisk utan att väja för kraftmätningar och disharmoni.

Ylva och Stina smaverkar på scen
Systrarna mäter sig med varandra. Ylva och Stina smaverkar på scen Bild: Frida Lönnroos de langerhan

Två systrar, Tina och Sylvia, träffas och sitter och pratar med varandra på ett hotellrum. Tina, spelad av Stina Ekblad, är läkare med bukspottskörteln som specialitet och Sylvia, Ylva Ekblad, är hemmafru och städare.

De har vuxit upp på en ö.

Regin av Ulrika Bengts tar i kombination med Katrin Brännströms och Atsuko Hamanakas scenografi fasta på den drömska, visuella och filmatiskt långsamma språkföringen.

Vi rör oss som över en havsbotten med djupa känslor. Scenografin ger djup till scenbilden.

Systrarna liknar sig själva med papegojor. Härmar de, eller försöker de tvärtom göra intryck på omgivningen och varandra med sina pråliga fjädrar?

Tinas och Sylvias dialog böljar fram och åter. Tina är fördansaren medan Sylvia följer.

Landskapet är en ö i skärgården och tiden den gemensamma barndomen, en tid och en plats de aldrig borde ha lämnat? Och Anton Tjechovs Ryssland – med till exempel Tre systrar. Vart den tredje tog vägen förblir oklart.

Enaktaren De langerhanska öarna har ingen egentlig handling, den är poesi mer än en berättelse. Föreställningen är bara en dryg timme lång.

Enheterna är språket, ljudet och ljuset. Det auditiva och det visuella.

Skådespelararbete

Tina och Sylvia, Stina och Ylva Ekblad, intill förväxling lika – fågellika - till utseende, bär upp enheterna på ett kongenialt sätt och det är det skådespelararbetet handlar om i den här pjäsen.

Här finns få element som skiljer systrarna åt, de är lika klädda men fjädrarna i peruken står upp på den ena, medan de ligger på den andra. Tina vill vara storspov, Sylvia en blåmes.

Med kläder är det emellertid som med åsikter, säger systrarna, de är ett nödvändigt ont. Så bär också båda systrarna var sin metallställning som ska hålla kjolarna utspända, burar.

Kjolarna är ofta upphissade eller löst hängande som slarvigt upphängda gardiner, och egentligen oviktiga i sammanhanget.

Rummet de befinner sig i är ett annat slags bur, som håller dem fångna.

Det är oftast Tina (Stina Ekblad) som vinner.
Det är oftast Tina (Stina Ekblad) som vinner. Det är oftast Tina (Stina Ekblad) som vinner. Bild: Frida Lönnroos de langerhanska öarna

Dialogen är uppbyggd som ett samtal så som sådana ofta går i verkliga livet mellan personer som har ett långt gemensamt förflutet.

Man faller varandra i talet, man associerar fritt och utan hämningar, men ändå kan tonen vara påfallande försiktig och trevande.

Systrarna tänker ofta ganska lika – de tillhör ju samma familj – men de har också ett behov av att profilera sig mot varandra. Vem är vems flicka, när övergick mamma till att vara mor? Är vi i ett hotellrum eller på en läkarmottagning?

För att det ska bli teater måste det finnas en spänning. Här ligger spänningen i nyansskillnader, i hur vattenströmmarna vänder och går, mjukt men ändå kännbart och med en viss pressande tyngd.

Underfundig humor

Författaren Susanne Ringell har själv klassat De langerhanska öarna som en lekfull dystopi. Pjäsen har emellertid också mycket humor, det slags humor som uppstår i glappen mellan olika avsikter och uttryckssätt.

Det här blir särskilt tydligt i Peter Hägerstrands musik som galant klarar av terrorbalansen mellan att inte dominera, men ändå märkas. Brotten kommer smygande.

Mari Agges ljus är varmt, den avskalade scenen med en husfasad i bakgrunden, ett bord och ett par stolar, badar i ett slösande sken som av en glödlampa, dämpat, varmt och inbjudande.

Ylva och Stina samtalar på scen
Katrin Brännströms och Atsukos scenografi är avskalad men tillför uppsättningen djup och rymd. Ylva och Stina samtalar på scen Bild: Frida Lönnroos de langerhanska öarna

Ringells språk är konkret och exakt. När man har lite tid och plats till sitt förfogande kan man inte vara slösaktig.

Laura Ruohonens finska textning är däremot inte lika lyckad. Flera ord och uttryck har översatts för löst och oprecist för att rätt motsvara originalet.

Klockriketeatern har övergått till att vara en nomadteater utan hemmascen. Att uppföra en pjäs i det här familjära skärgårdslandskapet eller hotellrummet passar bra. Ensemblen är hemma, och samtidigt borta.

Pjäsen hade premiär på Esbo stadsteater och kommer att spelas på Åbo Svenska Teater, på Nationalteatern i Helsingfors, Wasa Teater och Dramaten i Stockholm.

Text: Barbro Enckell-Grimm

Kommentarer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje