Hoppa till huvudinnehåll

”Barn är inte dumma” – när blir det viktigt att vinna inom junioridrotten?

Juniorfotbollsmatch PPJ-PuiU, juli 2017.
Juniorfotbollsmatch PPJ-PuiU, juli 2017. Bild: Yle / Jari Kovalainen fotboll,junioridrott,motion (idrott),Helsingin Pallo-Pojat,youth association football,Puistolan Urheilijat

Jag tycker barnen kunde börja tävla tidigare, säger den tidigare landslagsspelaren Heidi Lindström om åldersgränser för serietabeller och statistik inom junioridrott. Utvecklingen går i motsatt riktning – och åsikterna isär.

Kärnan i knatteverksamheten är glädje. Att barn rör på sig, har roligt och träffar kompisar. Kanske hittar något de vill syssla med även som vuxen.

Där är de flesta eniga. Men hur stora krav ska det ställas på idrottande barn? Hur stort fokus ska man lägga på resultat och prestationer?

Där går åsikterna isär.

– Jag tycker barnen kunde börja tävla tidigare, säger den tidigare fotbollslandslagsspelaren Heidi Lindström, som numera tränar HJK:s 2004-födda flickjuniorer.

”Barn är inte dumma”

I dagsläget börjar omkring tioåriga fotbollsspelare i Finland ha enskilda så kallade medaljturneringar där man räknar tabeller och utser vinnare. I den dagliga serieverksamheten tar tabeller på allvar vid först ett par år senare.

Ishockeyförbundet följer i praktiken samma koncept. Inga resultat protokollförs för den pågående säsongens del för 2008-födda och yngre juniorer, och bland ytterligare två ålderskullar samlar man in resultat men undviker tabeller och individuell poängstatistik.

– Barnen kan ju räkna själv – och de räknar själv. Barn är inte dumma, påpekar Lindström.

– Det finns ju de här vinnarskallarna. Om det finns spelare som har passionen att vinna genast som sexåring så tar det kanske ner på deras iver att det inte räknas poäng.

Heidi Lindström spelar fotboll i HJK (2014).
Heidi Lindström anser att barnen inte mår dåligt av tävling. Heidi Lindström spelar fotboll i HJK (2014). Bild: Yle/Jonas Blomqvist heidi lindström

Lindström menar att det är de vuxna som kan hämta med sig bekymmer, inte barnen. En tränare ska inte försöka vinna till vilket pris som helst. Föräldrarna ska påminna barnen att det viktigaste inte är att vinna.

– Men om alla faktiskt inser vad grejen går ut på ser jag inget problem med att vi börjar räkna mål och poäng och delar ut guldmedaljer. Utvecklingen är förstås i fokus men man måste ju ända vilja vinna.

Hur ska vi motivera flickorna om vi inte har några resultat?

Allt ska utgå från att spelarna trivs.

– Vi kan inte säga åt flickorna att hej, vi ska vara tabelletta, utan fokus ligger i att utveckla dem på bästa möjliga sätt. Och om vi klarar av att utveckla dem så syns det ju i resultaten, och flickorna finner mera iver när de märker att de blir bättre, resonerar Lindström.

– Vi ska inte fokusera för mycket på resultaten, det är inte meningen. Men hur ska vi motivera flickorna om vi inte har några resultat? ”Nåmen hur kan ni säga att vi är bättre”, ger hon exempel på frågor spelarna kan ställa tränarna.

Ingen brådska som barn

Heidi Lindström diskuterade resultatkrav inom junioridrotten i Slaget efter tolv tillsammans med Inger Nabb, som är tävlingsutskottets ordförande i Vasa IS friidrott, och ishockeyligaklubben Vasa Sports vd Tomas Kurtén (lyssna på hela diskussionen längst ner i artikeln).

Kurtén säger att han inte helt håller med Lindström. Han nämner att barn inleder till exempel ishockey i olika åldrar och håller följaktligen väldigt varierande nivå. Att jämföra knattar är inte ändamålsenligt, menar han.

– Det är klart att det blir tuffare sen när killarna och tjejerna blir äldre. Men jag tror inte det är speciellt bråttom när de är tio, elva eller tolv år, säger Kurtén.

– Det är helt bra att vinna cuper och finländska mästerskap som elvaåring, men det har ingen betydelse för om de nånsin kommer att vara ens i närheten av ett proffsliv.

Saimi Lupala och Veera Mattila hoppar i vattengraven.
Saimi Lupala och Veera Mattila hoppar i vattengraven. Bild: Yle / Bubi Asplund friidrott,hinderlöpning,Finska mästerskapstävlingar,Karis,Raseborg,Västnyland,junioridrott,if raseborg

Nabb håller med. Det är omöjligt att sia om framtiden hos barnidrottare.

– Vi kan räkna upp ganska många exempel på juniorstjärnor som lyfts högt upp och dessvärre inte längre är kvar under äldre junioråren. Man har lagt fokus på att du är statistiketta i landet som nioåring – det ger inte så mycket när vi sen står på startstrecket i Kalevaspelen (senior-FM).

Men om barnen i vilket fall som helst själva räknar mål och poäng – vad vinner man då med att inte föra officiella protokoll? Kurtén svarar.

– Visst ska det vara tävling och visst ska man få tävla, men då vi börjar ha serietabeller blir fokuset lite annorlunda och det är lätt hänt att man vill vinna den där sista matchen istället för att tänka efter att nå, är det nu så viktigt?

– För att utveckla spelarna tror jag det är viktigt att våra tränare har utvecklingen och inte segrarna i fokus, säger Kurtén som tidigare lett Sports juniorverksamhet.

Flicka spelar ishockey.
Flicka spelar ishockey. Bild: Finlands ishockeyförbund ishockeyflickor

Finns det en risk att juniortränare i för hög grad stirrar på resultat?

– Det finns det helt klart. Framför allt kanske i hockey med en proffsliga, många jobbar med och lever på hockey. Då är det klart att man också tävlar om att få ett bra CV och komma vidare i hockeyvärlden – och då kan det hända att man hellre ser att man får brons än blir sexa.

Inte roligt att bli sist

Inom Vasa IS friidrott har man i flera år ordnat knattetävlingar där man nedprioriterar resultatbiten. Barnen tävlar som vanligt, men till exempel delar man ut medaljer till alla deltagare enligt startordning, inte slutlig placering.

Resultatlistorna publiceras i efterhand, men framhävs inte i själva tävlingssituationen. Detta är ett arrangemang även Finlands friidrottsförbund uppmuntrar till för juniorer upp till 14-årsåldern – och många knattar gillar det, menar Nabb.

Man ska få känna glädje fastän man kanske inte är bäst.

– Man ser glädjen av att få en medalj. Jag vet att det finns föräldrar som väljer att inte överhuvudtaget titta på resultatlistorna och ett barn kanske inte vet om det är långt, långt efter de andra. Det kanske håller kvar en viss glädje.

– Det är inte roligt att bli sist varje gång, säger Nabb.

Det ska det inte heller vara, kunde en kritiker till slopat resultatfokus kallt konstatera.

Bredden behövs för stjärnorna

I Finland styrde flera grenar in sin knatteverksamhet mot mindre tävlingsinriktning redan omkring millennieskiftet, inte minst tack vare Ung i Finland-rörelsen (fi. Nuori Suomi), men inom svensk fotboll infördes landsomfattande åldersgränser först i år.

Debatten har blossat upp igen och i helgen skrev den kände mediepersonligheten Patrick Ekwall i en kolumn i Expressen att reformen varit verkningslös.

Ekwall skriver att ”det är viktigt att lära sig förlora” och att ”det aldrig får vara fult att vara bäst”, och menar att man i själva verket berövar barnen ”på en jäkla massa glädje”.

– Det är jätteviktigt att barnen lär sig ta motgångar, inte bara i idrott utan i livet överlag, säger Inger Nabb, till vardags rektor i Vikinga skola i Vasa.

– Men jag tycker också man ska få känna glädje fastän man kanske inte är bäst.

Damfotboll.
Damfotboll. Bild: Yle / Lucas Dahlström juniorer

Nabb ser inte att de nedprioriterade resultaten suddar ut tävlingsinstinkten hos barn. De tävlar på som vanligt.

I och med att placeringar spelar en undanskymd roll trivs även barn som klarar sig mindre bra, vilket kan leda till att de stannar kvar inom grenen längre.

– Vi behöver bredden för att få fram stjärnor, oavsett vilken idrott vi pratar om, konstaterar Nabb.

Lyssna på hela diskussionen i Slaget efter tolv i klippet nedan:

Läs också

Nyligen publicerat - Sport