Hoppa till huvudinnehåll

Kjell Ekholm: Den finlandssvenska musiken har ett äkthetsproblem

Irina Björklund
Irina Björklund har gjort en konst av att spela på en såg men det finns de som borde använda den till vad den är gjord för. Irina Björklund Bild: Konstantin Golovchinsky nöjesfredag

För att verkligen lyckas i musikbranschen måste du öva och åter öva. Kommer den finlandssvenska musiken för lätt undan och förspills talangerna, undrar Svenska Yles musikredaktör Kjell Ekholm i sin kolumn.

Under årens lopp har jag intervjuat många kända artister och musiker. Dessutom har jag läst mängder med biografier. Och så småningom kom jag underfund med att de flesta har en sak gemensamt.

De har försakat massor för att bli bra, för att nå framgång.

Visserligen finns det idag en del genvägar, men de flesta får nog vara beredda på att offra en hel del på den långa vägen om man vill nå någonstans inom musiken.

Man kan också fråga sig om vi finlandssvenskar är för bekväma och lata av oss eller kanske vi helt enkelt är nöjda med läget som det är.

Talangjaktens speciella värld

Jag spelade en gång med i ett band som gjorde vanliga fyra timmars spelningar per kväll och plötsligt dök det upp en möjlighet att få lite extra publicitet. Finlands Svenska Ungdomsförbund arrangerade en talangjakt och om man vann tävlingen fick man möjlighet att göra en skiva.

Vi anmälde oss och åkte till en föreningslokal i skogen utanför Ekenäs, där första deltävlingen arrangerades.

Eftersom vi var de enda som deltog i pop/rock kategorin gick vi vidare utan att spela en enda ton. Men i övrigt var det ett härligt sammelsurium av artisteri.

popkalaset 2011
Popkalaset har i många år varit evenemanget för de bästa artisterna i Svenskfinland att visa upp sig. popkalaset 2011 Bild: YLE / Camilla Fagerholm popkalasmingel

Där fanns en man som hade skrivit ett skådespel om möbler och han föreställde en stol, ett bord och en soffa som diskuterade med varann.

Man begrep absolut ingenting.

Sedan blev det dags för final i Borgå och bland konkurrenterna fanns bl.a. en som försökte spela schlagerklassiker på en fogsvans (såg). Det var omöjligt att känna igen en enda låt trots att han gav oss tre chanser.

Sedan var det vår tur. Vi rev igång med vår new wave-betonade musik så att bystskulpturen av Runeberg som fanns i änden av salen så smått började glida mot kanten av piedestalen.

Efter uppträdandet fick vi i omklädningsrummet ett varmt mottagande av mannen med fogsvansen: ”Pojkar, pojkar sälj instrumenten, det där blir int´ ti någå`."

Vi vann tävlingen och sågmannen blev sist. Och segern betydde att vi skulle få spela in en skiva på FSU:s bekostnad. Som tur var hann vi få ett annat kontrakt med ett skivbolag så det hela rann ut i sanden.

En liten summa för alla eller en stor pott för några

Jag har ibland funderat på vad som hade hänt om vi inte hade fått skivkontraktet. Hur skulle våra karriärer ha sett ut?

Antagligen skulle vi ha fått producera skivan själva och vi skulle ha fått spela in den i en halvbra studio med en halvbra tekniker.

Efter det skulle bandet antagligen ha splittrats, vilket tyvärr var väldigt vanligt då det gäller talangjakter och Svenskfinland på den tiden.

Då skivan äntligen kom ut så existerade bandet ofta inte längre.

Istället fick vi möjlighet att spela in skivan i en av Finlands bästa studior med en av Sveriges bästa producenter som tog med sig en av Sveriges bästa keyboardspelare.

Det blev vår räddning.

Skämmer fonderna bort oss?

En evighetsfråga är vilken roll och funktion som fonderna och stiftelserna har som delar ut pengar till musikprojekt och musiker. Är det bra att fördela pengarna på så många som möjligt och sedan ge arbetsstipendium till dem som är riktigt bra?

Eller borde man satsa på färre projekt och i stället ge dem chansen att spela in sin musik under de bästa tänkbara förutsättningarna?

Leif Jakobsson Svenska kulturfonden
Leif Jakobsson är direktör på Svenska Kulturfonden som varje år ger understöd både till musikprojekt och musiker. Leif Jakobsson Svenska kulturfonden Bild: Mårten Lampén, Yle Leif Jakobsson,Svenska kulturfonden

Inom den kommersiella världen finns det ju en form av urvalsprocess som är hård och omutbar. Säljer inte första skivan/nedladdningarna så är det på nåder du kan tänkas få göra en andra.

Floppar den också så kan det vara kört.

Enkelt att ge ut musik idag men stora bolagen styr

I dagens värld är det mycket enklare att ge ut sina egna alster och distribuera musiken men faktum är att det ändå är de stora skivbolagen som styr om du inte är en redan stor och etablerad artist.

Det gäller möjligheter att komma in på radiokanalernas spellistor eller chansen att få spela på större festivaler och konserter.

En smarttelefon med hörlurar ligger på ett bord bredvid en bärbar dator.
Kanalerna är idag många att ge ut sin musik. En smarttelefon med hörlurar ligger på ett bord bredvid en bärbar dator. Bild: Copyrights © WDnet Studio YouTube,iPhone,video,telefoner,musik,internet,hörlurar,kontaktledning,multimedia

Jag kanske låter cynisk men det är inte svårt att göra alternativ musik och experimentera. Det är jätteroligt men samtidigt en lätt väg ut.

Anything goes.

Och det är många band som har börjat på det sättet men ambitionen har varit högre.

Samtidigt har man haft tur att hitta rätt producent som har haft en vision hur bra bandet egentligen är och lyckats med att plocka in de rätta elementen i deras musik.

Det är just det här saknar jag i Svenskfinland.

Det finns en jäkla massa bra band och musiker men man blir ofta och stampa på stället.

Jag skulle vilja se dem på de stora festivalerna tillsammans med de största finländska banden och artisterna.

Varför finns de inte där? Var brister det egentligen? Har det egentligen någon betydelse på vilket språk man sjunger?

Hurriganes vann European Pop Jury med sin rock and roll esperanto som ingen förstod.

Hur mycket skall man lida och försaka

Eller kan det vara den där kända trovärdighetsproblematiken?

Vi har svårt att övertyga att vi har levt eller kunnat uppleva det vi sjunger om.

John Fogerty från CCR sade i en intervju, att man i alla fall måste klara av att förmedla känslan av självupplevt då man sjunger.

Någon form av samband måste det ändå finnas till ditt verkliga liv.

Under en turné upplevde jag en grupp från huvudstaden som utgav sig för att vara ett punkband.

De spelade dåligt, hade jättebra och dyra instrument och förstärkare och texterna handlade om hur jävligt det är att vara arbetslös och utan pengar. Faktum var att de levde ett helt annorlunda liv privat än de teman de sjöng om.

Kan man vara trovärdig punkare om man inte varit arbetslös, kan man vara en trovärdig rockare om man inte spenderat minst 100 000 km i en turnébuss, kan man vara en trovärdig vissångare om man aldrig sjungit en snapsvisa?

Var går gränsen för det trovärdiga vi sjunger om i våra låtar?

Borde vi finlandssvenskar få lida lite mer och kämpa för vår musik eller gör fonderna och stiftelserna det för lätt för oss?

Saknar vi den trovärdighet och de historierna som krävs för att ta oss upp på de stora scenerna?

Skapas den stora konsten om du måste försaka för att få skapa?

Är du beredd att satsa tid och pengar för att förverkliga dina musikaliska ambitioner?

Trots att det inte finns någon garanti för att du lyckas.

Fokus på min finlandssvenska musik på lördag kl 13.03 i Yle Vega

Läs också

Musik