Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Mästaren och Margarita eller Satan på Busholmen

Foto från Mästaren och Margarita på Viirus.
Mästaren och Margarita på Teater Viirus. I mitten Tobias Zilliacus som Mästaren. Foto från Mästaren och Margarita på Viirus. Bild: Jonatan Sundström Teater Viirus,Iida Kuningas,Tobias Zilliacus,Martin Bahne,Maria Ahlroth,Mästaren och Margarita

En giftig satir, ett magiskt äventyr och en stram moraldiskussion – med sitt ymnighetshorn av infallsvinklar har Michail Bulgakovs kultroman Mästaren och Margarita blivit en återkommande favorit också på teatern.

I sitt nya hem på Busholmen firar Teater Viirus nu sitt trettioårsjubileum med en uppsättning som lyckas med konststycket att vara både intim och monumental, raljant och uppfordrande.

Ojdå, har vi kommit för tidigt?

När publiken strömmar in kliver några byggjobbare fortfarande omkring bland all betonggrå oreda på scenen. De mekar med sitt och är till synes helt omedvetna om oss.

En cementblandare kan urskiljas bland alla byggrejor och mitt på scenen tronar rentav en jättelik grävmaskin.

Men spelet har förstås redan börjat.

Viirus nya scen ligger på Busholmen, en stadsdel i vardande. Och att Milja Salovaaras bygginspirerade scenografi nu påminner oss om den fysiska miljön är förstås detsamma som att antyda en fråga.

Vad har vår tid gemensamt med det sovjetiska tjugo- och trettiotal som Bulgakov gisslar i sin roman?

Och i förlängningen, vad är det som utmärker människan i alla tider?

Fegheten är vår största synd

Mästaren och Margarita var Michail Bulgakovs ångvältsangrepp på ett samhälle han med tiden kände sig allt obekvämare i. Men romanens moralfilosofiska diskussion sträcker sig längre än så.

I sin egen ramberättelse låter Bulgakov självaste Satan dimpa ner i Moskva. Men djävulen kallar sig förstås inte så. Nej, han ger sig ut för att vara den utländska magikern Woland och magiska är i sanning också hans konster.

Med infernalisk klarsyn leker han med människornas svagheter och deras övertro på sin egen förmåga.

Somliga mister huvudet, andra kanske bara förlorar ansiktet genom hans avslöjande manövrar där korruption och egennytta, politisk opportunism och statligt dikterade konstnärsideal får sig en rundlig släng av sleven.

Och somliga stängs också in på en psykklinik sedan de försökt vittna om sådant som inte passar in i de påbjudna tankemönstren.

Poeten Ivan är en av dem. Han försöker förgäves varna för det övernaturliga som pågår i staden men landar i stället på en klinik där han träffar Mästaren, en författare som sågats till fotknölarna sedan de rättrogna kritikerna fått vittring på hans romanprojekt.

Mästaren har skrivit en roman om den tvivlande Pontius Pilatus, ståthållaren som valde att två sina händer och sända den märkliga filosofen Jesjua Ha-Notsri - alltså Jesus - till döden.

Religiösa dumheter, lyder den samstämmiga kritikerkårens dom.

Det är bara Mästarens älskade, Margarita, som är beredd att stå upp för honom - också om priset är högt.

I tre parallella historier som sveper över hela vår tideräkning fångar berättelsen vår slingriga balansgång mellan tro och tvivel, självrannsakan och hybris.

Kampen mellan det goda och onda sörjer för en terrorbalans där vi ständigt prövas men varje tid och varje samhällssystem förser oss samtidigt med ”sanningar” det är lätt att gömma sig bakom.

Av alla mänskliga laster är fegheten den största, antyder Bulgakov.

I Viirus uppsättning är det i första hand den sorglösa låt-gå-mentaliteten inför all sanktionerad vinningslystnad som hängs ut i anknytningen till vårt eget här och nu.

Medan grävskoporna fortsätter att härja på Busholmen och de falska rubelsedlarna singlar ner över den fiktiva Varietéteaterns scen spänner magikern Woland sina ögon i oss och funderar hur vi ”Moskvabor” där i publiken förändrats.

Det ironiska tonfallet säger mer än tusen ord.

Men bortsett från den lilla iakttagelsen låter regissören Egill Pálsson berättelsen tala för sig själv, utan överflödiga understrykningar.

Han litar på att vi ser dem ändå. Och det gör vi.

Genom tid och rum med åtta aktörer

I sin dramatisering har Egill Pálsson gallrat hårt i persongalleriet men med sju skådespelare och en musiker trollar han ändå fram ett myller av karaktärer och magiska scener.

Maria Ahlroth är den här uppsättningens Woland, en välartikulerad ceremonimästare som försåtligt punkterar all självtillräcklighet som kommer i hennes väg.

Bulgakovs djävul är inte någon vulgär fan, snarare en gestalt som håller balansakten i vår inneboende moralkonflikt ständigt gående.

De flesta faller men för dem som reser sig eller balanserar sig fram upprätta hägrar också nåden.

Diktaren är den enda som kan göra Pontius Pilatus fri medan självaste djävulen viker sig för den självuppoffrande Margarita och hennes Mästare.

Minna Haapkylä gestaltar Margarita medan Tobias Zilliacus gör både Mästaren och Jesjua.

Med olika dubbelroller lyfter uppsättningen fram parallellerna mellan de olika tidsplanen.

I Oskar Pöystis gestalt växer till exempel också poeten Ivan och publikanen Levi Matteus (sedermera evangelisten Matteus) ihop till en gestalt från två olika tidsåldrar.

Den ena upplever en form av väckelse genom den författande Mästarens berättelser, den andra sällar sig till filosofen Jesjuas skara.

Intressant är också Iida Kuningas dubbelroll som den samvetsömma Pontius Pilatus i Mästarens roman och den samvetsbefriade Hella i djävulens anhang.

Foto från Mästaren och Margarita på Viirus.
Martin Bahne, Iida Kuningas och Robert Enckell i Mästaren och Margarita. Foto från Mästaren och Margarita på Viirus. Bild: Jonatan Sundström Teater Viirus,Mästaren och Margarita,Martin Bahne,Iida Kuningas,Robert Enckell

Ett anhang som i den här uppsättningen faktiskt inte alls ser särdeles ruggigt ut.

Inga skelande ögon och plommonstop, inga schackrutiga kläder och sneda pincenéer.

Gitarristen Ville Kabrell gör en ordlös roll som katten Behemot i egna kläder medan Martin Bahne och Robert Enckell dukar upp ett par rätt tjänstemannalika assistenter vid sidan av sina övriga roller.

Vad lära vi av detta?

Den bästa förklädnaden syns inte. Djävulen bär som känt Prada nuförtiden.

Men kaos åstadkommer det sataniska anhanget förstås, trots sin diskreta framtoning. Och i satiren över de grundlurade Moskvaborna blommar uppsättningen också upp i härligt komiska scener.

Trettio år på ett kort

Robert Enckells snabbporträtt av litteraturföreningsordföranden Berlioz som förlorar huvudet för gott, den träiga varietékonferencieren Bengalskij som förlorar skallen bara för ett ögonblick och den bakfulla teaterdirektören Stiópa som mirakulöst förflyttas till Jalta resulterar i ett par underbart bisarra scener.

Och samtidigt känns det också som om en historisk fläkt dragit över scenen i den jubilerande teaterns egen kontext. Med Viirus-veteraner som Enckell och Zilliacus tillbaka på scenen dyker gamla minnesbilder upp igen.

Vad var det för snask Enckells snörvlande pojkjäkel jamsade om i Viirus jubileumspjäs för tjugo år sedan? Yalla Mallas ...?

En helt oväsentlig detalj. Men att jag av allt i Martin McDonaghs Krymplingen från Inishman minns just det säger samtidigt allt om teaterns magi.

En dag har de flesta av oss sannolikt också glömt stora delar av Mästaren och Margarita. Men det vi bär med oss är kanske den övergripande stämningen och någon glimt av en enskild scen som drabbat.

Genomskinligt hantverk

Viirus uppsättning är en suggestiv djupdykning i våra mörkaste skrymslen.

Om man vill klandra uppsättningen för något är det kanske att den absurda humorn och de vilda turerna i Bulgakovs berättelse i någon mån satts på undantag.

Egill Pálssons regi frossar inte i avancerad scenteknik eller spektakulära effekter. Den som vill uppleva scenmagi av det slaget gör klokast i att styra stegen mot Nationalteatern där Anne Rautiainens tolkning fick sin premiär tidigare i höstas.

Rautiainen har specialiserat sig på visuell teater. I hennes tolkning bärs Mästaren och Margarita upp av samspelet mellan den levande skådespelaren och dockan, skuggteater och projektioner som omsätter det skildrade fantasteriet till magiska scenbilder.

Viirus uppsättning kan inte mäta sig med Rautiainens iscensättning av Margaritas flygtur över Moskva eller balscenen hos Satan.

Men på den tematiska nivån är Viirus uppsättning rikare - och som hantverk också genomskinligare.

Skådespelarnas teater

På Busholmen är uppsättningen nämligen alltigenom skådespelarnas teater.

Den osynliga scentekniken är bara en stomme som skådespelarna bygger på inför våra ögon.

Det är de som trollar fram magin, framkallar bilder och stämningar utan att för en sekund dölja hur det går till.

I tur och ordning agerar de berättare och assisterar dessutom varandra med mikrofoner och bärbara spotlights som lyfter fram de enskilda scenerna.

Effekten är ofta som små, skimrande renässansmålningar på en i övrigt mörklagd scen.

Men ofta också som en rockopera när Ville Kabrell får sällskap av den övriga ensemblen där i föreställningens musiksektion.

Djävulen är också en jäkel på trummor.

Men inte ens djävulen rår på att uppsättningen förlorar något av sin dynamik efter paus. Mästarens och Margaritas kärlekssaga bär inte lika bra som samhällssatiren i uppsättningens första hälft.

Till en del handlar det om dramatiseringen.

Komplexiteten i Margaritas gestalt och det inbyggda Fausttemat hanteras ganska summariskt i den här uppsättningen.

Men den innersta anledningen till att vi som åskådare i någon mån förlorar intresset mot slutet är kanske dystrare än så.

Godheten engagerar aldrig lika mycket som ondskan.

Men teaterns uppgift är att aldrig ge upp.

När Viirus fattade beslutet att flytta till Victoriakvarteret på Busholmen befarade många att det skulle innebära dödsstöten för teaterns integritet.

Att teatern nu firar sitt trettioårsjubileum med Mästaren och Margarita kan förhoppningsvis tolkas också som en kommentar till den farhågan.

  • Kolik - när skriket tar över babylyckan

    Kolik hos småbarn är tufft och saknar botemedel.

    Ibland blir den efterlängtade babytiden en tuff prövning. Vetskapen om att kolik hos småbarn är övergående kan kännas som en klen tröst när man befinner sig mitt i en vardag av skrik.

  • Tre kvinnor på toppministerposterna i Norge

    På fredag utses landets första kvinnliga utrikesminister.

    Försvarsminister Ine Eriksen Søreide (H) utses på fredag formellt till utrikesminister i Norge, rapporterar Norges TV2 och NRK. Erna Solberg (H) är statsminister och Siv Jensen (FRP) finansminister.

  • Tio offer i fallet där Helsingforslärare misstänks för sexualbrott

    Lärare har varit verksam i svenskspråkig skola.

    Antalet offer är tio i fallet där en lärare i en svenskspråkig skola i Helsingfors misstänks för sexualbrott. I nio av fallen handlar det om sexuellt utnyttjande av barn och i ett fall om sexuellt utnyttjande. Polisens förundersökning är snart färdig.

  • Varning alla bilister, se upp för blixthalka!

    Veckoslutet ser ut att bli kallt.

    Bilister i hela landet bör förbereda sig för utmanande väderförhållanden de närmaste dagarna, varnar Meteorologiska institutet. Veckoslutet ser ut att bli kallt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje