Hoppa till huvudinnehåll

Janne Grönroos: Jag minns hur ont det gjorde att sova

Jag måste ärligt säga att jag inte alltid kommer ihåg hur illa det faktiskt var, även om jag har ärren som påminner mig varje gång jag ser mig i spegeln.

Jag minns hur jag brukade stå mot väggar när jag var ung och ute på krog, för då kunde ingen komma och klappa mig på axeln för det gjorde så jäkla ont. Och jag minns att jag sov med t-skjortor, för annars måste lakanen kastas. Det blödde varje natt.

Jag hade ingen akne i tonåren. Jag var ett så kallat babyface. Jag hade en del kompisar som kämpade lite med finnar och akne och det var olika hudvårdsprodukter som användes. För vissa funkade det, för andra inte.

Men det fanns alltid tanken att vi snart är vuxna och hormonerna slutar härja så som de gör nu, och då slipper vi aknen. För när man är vuxen så har man inga finnar. Det gick inte riktigt så för mig.

Men jag minns hur jag brukade stå mot väggar när jag var ung och ute på krog, för då kunde ingen komma och klappa mig på axeln för det gjorde så jäkla ont.

När jag skulle rycka in i militären, då började jag få finnar. Först en och två, två blev tre, tre blev fyra och plötsligt glömde jag bort hur det var att inte ha finnar. Jag hade alltid åtminstone några, och sen hade jag några fler. Det liksom smög på en på något sätt. Plötsligt så hade jag akne.

Under mitt första studieår var det som värst - efter armén, då jag hade flyttat upp till Vasa. Jag minns bara smärtan från den här tiden. Det var svårt att sova och ligga på något sätt som inte gjorde ont. Det gjorde ont när folk rörde en, allt gjorde ont.

Det här var också första gången jag åt en medicin för min akne. Bieffekterna av medicinen är att det torkar ut huden, och jag minns att om jag lämnade lägenheten utan att ha läppomada med, så var det katastrof. Konstant munsår.

Men aknen försvann. Ärren blev kvar och jag minns hur glad jag var över mitt andra ärr. En stor brun fläck på ena bröstet som jag fick när jag var liten och dök in i en sten. Alltid när folk frågade "vad har hänt med bröstet ditt?" så var det på något sätt skönt att kunna säga att "nå det här är mina akneärr men det här är ett är från när jag dök i en sten". "HAR DU DYKT I EN STEN?!" frågade alla alltid och så fick man berätta den historien istället och så fokuserade man inte på akneärr. Så tänkte jag i alla fall.

...om jag lämnade lägenheten utan att ha läppomada med, så var det katastrof. Konstant munsår.

Aknen försvann, men om vi spolar fram åtta år, till 2012, så var jag där igen. Då var aknen tillbaka, och då var folk vänliga igen och ville tipsa. "Hur skulle det vara om du inte tvättade dig så ofta?", "äter du mycket choklad?" eller "kanske du borde vara ute i naturen lite mera?" Alla ville hjälpa till men inget av tipsen hjälpte ju.

När man har haft ordentlig akne så har man prövat så gott som alla huskurer. Man har stått där och gnidit tandkräm på finnarna och zink och parfym och citron och hundsaliv och... okej, jag hittade på den sista men varenda huskur som finns har man prövat.

Så jag visste att det är medicin som gällde igen. Jag ville inte äta samma medicin som sist för att det var inte en så trevlig medicin. Men jag hade en vän som hade fått hjälp av en antibiotika. Jag prövade på den.

Jag var ganska optimistisk inför den här medicinen och några veckor in så blev jag jättebesviken när jag fick en allergisk reaktion. Det började på natten, det kliade i knävecket och så spred det sig runt hela kroppen och jag insåg att det nog är gamla medicinen som gäller.

Jag var ganska optimistisk inför den här medicinen och några veckor in så blev jag jättebesviken när jag fick en allergisk reaktion.

Idag har jag ingen akne. Jag har funderat kring det här med min akne, hur det kommer sig att jag aldrig riktigt har tänkt på mig själv som "den där med finnar". Jag tror det har mycket att göra med att jag aldrig någonsin har blivit identifierad via min akne. Mina vänner, familj, partners har aldrig riktigt pratat om min akne. Vi har alltid behandlat det som en sjukdom. En sjukdom som är med dig en stund i livet och sedan försvinner. Men den har aldrig varit en del av mig.

Och det är kanske det tips som jag har att ge om det är så att du lider av akne. Förutom att du ska söka hjälp - det finns hjälp. Och det finns ingen skam i att söka den hjälpen så det är helt onödigt att vänta.

Men försök att inte identifiera dig utifrån din akne, utifrån din sjukdom. Du har andra egenskaper. Jag vet att det är lätt för mig att säga då jag inte fick akne i tonåren när allt annat också är jobbigt, utan jag fick den när jag redan börjat bli lite vuxen och blivit mer säker i mig själv.

Men försök att inte identifiera dig utifrån din akne, utifrån din sjukdom. Du har andra egenskaper.

Men jag har ett tips till er som inte har akne men som kanske känner någon som lider av akne. Det tipset är: ge inga tips! Lyssna om någon vill prata med dig. Fråga "kan jag hjälpa dig på något sätt?", men ge inga tips. För det är det som hudläkare får lön för.

Janne Grönroos är tidigare programledare på Yle X3M:s morgonprogram på radio och jobbar numera på Aftonbladet TV i Sverige.

Akneveckan

Den här veckan belyser X3M akne och finnar. Akne kan ha allvarliga följder på det psykiska planet och det finns många fördomar om finnar. Häng med på #x3makne.

Sluta panta på din akne

Grubblar du på något kring akne? På fredagen den 6 oktober klockan 19.00-22.00 kan du få stöd och tips kring dina bekymmer av en sakkunnig. Kosmetolog Christine Nordgren är med dig hela kvällen i Sluta panta-chatten.

Nyligen publicerat - X3M