Hoppa till huvudinnehåll

Röda mattan rullades ut för superstjärnan Mikael Källman

Från brutalt mottagande till stjärnstatus och inbjudan till lyxvilla vid Gardasjön. En ocoachbar landslagsprofil som skulle stå staty i Finland om han spelade ishockey. Han var en av världens bästa, säger århundradets spelare Magnus Wislander om Mikael Källman, som valdes till Bundesligans bästa som första utlänning.

Handbollen är en liten gren i Finland och det var den också under 1980-talet.

På den tiden fick de tyska klubbarna endast ha en utländsk förstärkning i protokollet och invånarna i stadsdelen Wallau i lilla Hofheim am Taunus trodde inte sina öron då fusionsföreningen SG Wallau/Massenheim meddelade att laget skaffat en finländare vid namnet Mikael Källman.

– Responsen från framför allt pressen var brutal. Klubbledningens beslut ifrågasattes kraftigt och lagets manager Bodo Ströhmann fick svara på frågor om de köpt en gris i säcken.

Källman minns tillbaka på veckorna efter att liganykomlingen presenterat sitt utländska nyförvärv. Själv upplevde han inte trycket lika kraftigt eftersom han var kvar i Finland fram till slutet av juli.

– Det var egentligen bara en fördel att varken pressen eller motståndarna hade koll på mig. Första halvåret kunde jag relativt ostört göra mina grejer på planen som skjuta underarmsskott och stiga upp med båda fötterna för hoppskott.

Hade du koll på nivån nere i Tyskland innan du drog iväg?

– Vad som väntade mig var nog ganska oklart, medger Källman nu.

– 1983 spelade vi två Europacupmatcher med BK-46 mot tyska THW Kiel. Vi gjorde några mål med ”Janka” Rönnberg både hemma (24–31-förlust) och borta (24–29-förlust) i Ostseehalle. Det var ungefär det enda jag visste.

Sportmagasinet hälsar på Mikael Källman i Wallau-Massenheim:

Källman hade också talat en hel del med svensken Björn Jilsén som rekommenderade honom för tyskarna. Men varken Källman eller Jan Rönnberg hade någon att fråga hur proffslivet riktigt fungerade.

För ”Mickes” del gällde det att fixa allt själv. Speciellt löneförhandlingarna i samband med det första kontraktet var en ny upplevelse för den 23-åriga västnylänningen.

– Inte visste jag vad jag skulle be om och inte tror jag någon i Karis eller hela Handbollsfinland hade koll på vilka summor det handlade om. Jag åkte till Tyskland och förhandlade med Bodo Ströhmann som var både president och manager i klubben. Han kom med ett förslag, jag med ett lite förhöjt motbud och ganska snabbt kom vi överens.

– Vad kunde jag riktigt börja kräva? Jag hade inget namn om mig som handbollsspelare och få internationella meriter på mitt CV. Men första säsongen gick över förväntningarna och redan nästa år fick jag dubbelt upp.

Vägen mot världstoppen tog en sväng via höger

Mikael Källman blev känd som en otroligt mångsidig mittback i anfallsändan. Under sin första säsong höll inte ”Mickes” tyska laudaturnivå och speciellt dialekten ”Plattdeutsch” ställde till det. Delvis därför fick han inleda sin proffskarriär på den ovana positionen högerback.

– Det visade sig vara en bra sak och jag fick köra mina individuella grejer som bet bra mot de flesta försvaren. I slutet av säsongen rankades jag som Bundesligans fjärde bästa högerback – efter tre vänsterhänta tyskar. Det var inte så illa, säger Källman och drar på munnen.

Han var otroligt kvick och snabb med en grym stegisättning. Det var jävligt jobbigt att möta honom― Magnus Wislander

SG Wallau/Massenheim var ingen stor förening då Källman flyttade söderut. Klubben var uppe en sväng i högsta ligan säsongen 1984–85 men åkte ner igen.

Det var först efter att ”Micke” började bli varm i kläderna och klubben värvade de tidigare DDR-landslagsspelarna Mike Fuhrig och Peter Hofmann från SC Leipzig och Martin Schwalb från TUSEM Essen som framgångarna började trilla in.

Inslag om succéfinländaren Källman i tysk tv:

Våren 1992 gick allt Wallaus väg. I kvartsfinal slog laget ut SG Hameln med 2–1 i matcher, i semifinal föll THW Kiel med 2–0 och i finalen som bestod av två matcher vann Källman & Co över SG Leuterhausen med sammanlagda resultatet 40–35.

Samma vår vann klubben EHF-cupen och i slutet av året valdes Mikael Källman till Tysklands bästa handbollsspelare. Han fick utmärkelsen, som instiftades 1978, som första utländska spelare.

– Nog är det den absolut största individuella utmärkelsen under min karriär. Fram till i dag är det endast tre utländska spelare som fått priset som röstas fram av tidningen Handballwoches läsare.

Det är fransmannen Nikola Karabatic, tjecken Filip Jícha och finländaren Mikael Källman som fått utmärkelsen. Hur låter det?

– Att vara med i det sällskapet är enormt. Men det gällde också att vinna något med laget för att kamma hem priset, säger Källman som vann det tyska mästerskapet två gånger och firade lika många triumfer i den tyska cupen.

Wislander: Superstjärnan Källman en av världens bästa

Mikael Källman flyttade från Karis till Wallau 1987. Först tre år senare var det dags för den första svensken att skriva på för en klubb i den tyska Bundesligan när Magnus ”Slangen” Wislander bytte ut en hamnstad mot en annan då flyttlasset drog från Göteborg till Kiel.

Efter åtta gemensamma säsonger i världens kanske bästa liga och otaliga dueller senare är den jämnåriga Wislander rätt man att beskriva Källman som handbollsspelare.

– Han var en fantastiskt duktig spelare, framför allt anfallsmässigt. Han var otroligt kvick och snabb med en grym stegisättning. Det var jävligt jobbigt att möta honom, säger Wislander med ett efterföljande skratt.

Utveckla gärna ”jävligt jobbig”?

– Han var otroligt duktig man mot man. Snabb, stark och spänstig. Källman var en av världens bästa under första halvan av 90-talet.

Jag kommer ihåg en referatsnutt från en match där det kändes som om referenten bara sade ”Källman till Rönnberg, Rönnberg till Källman”― Magnus Wislander

Också Mikael Källman kommer ihåg flera tuffa duster med Magnus Wislander, som vunnit det tyska mästerskapet sex gånger med THW Kiel, och Kiels tyska landslagsman Klaus-Dieter Pedersen.

– Jag förstår vad han menar för det var oftast heta matcher där det smälldes på riktigt ordentligt. Han var inte heller den snällaste spelaren.

I dag delas det ut röda kort lite här och där men på den tiden fick man inte rött för nästan någonting, berättar Källman som redan före sin tid var ett bekant namn för svensken med 13 stortävlingsmedaljer på sin meritlista.

– Vi mötte dem med landslaget i slutet av 80-talet ett par gånger, säger Wislander. Jag minns att både Källman och Jan Rönnberg var duktiga redan då. Jag kommer ihåg en referatsnutt från en match där det kändes som om referenten bara sade ”Källman till Rönnberg, Rönnberg till Källman”.

Magnus Wislander tillhörde värdens bästa spelare under två decennier. Han valdes 1999 till århundradets bästa handbollsspelare av det internationella handbollsförbundet

THW Kiels storhetstid började säsongen 1993–94 i efterdyningarna av Wallau/Massenheims andra raka mästerskap. Källmans utnämning till årets spelare 1992 gick inte heller obemärkt förbi för Wislander som i dag är andratränare för Redbergslids IK.

– Det var otroligt stort att få det priset. Bundesligans status var kanske inte riktigt lika hög då som nu, mest för att man på den tiden fick ha två spelande utlänningar i Spanien och bara en i Tyskland. Men det var en grym utmärkelse att få – och han fick den med all rätt.

En hur stor stjärna var Källman?

– Han var en superstjärna i Tyskland, det var det inget snack om. Det var han som gjorde att Wallau var ett så bra lag. Han var en av de drivande spelarna som gjorde att Bundesligan blev en så bra liga.

– Källman öppnade även dörrar för andra nordiska spelare. Han kom 1987 och jag 1990. Vi båda bidrog till att klubbarna började titta norrut för att värva nya spelare.

Tycker synd om Källman och Rönnberg

Trots några heta stunder på handbollsplanen blickar Magnus Wislander med värme tillbaka mot duellerna med Källman på 1990-talet.

– Vi var aldrig speciellt nära. På planen var vi mer bittra fiender, åtminstone om man jämför med situationen i dag då alla är kompisar, skrattar Wislander som är född 1964 precis som Källman.

”Jag uppfattade honom alltid som en väldigt korrekt spelare som inte hade några ovänner. Han var helt enkelt en väldigt bra spelare som uppträdde på ett korrekt och sjyst sätt, säger Magnus Wislander om Mikael Källman.

Med sina fyra EM-guld, två VM-guld och tre OS-silver i prisskåpet känner Wislander viss sympati för Finlands genom tiderna bästa spelare då de blåvita landslagen inte fått spela om samma medaljer som han själv, Staffan Olsson och Tomas Svensson för att nämna några av de svenska hanbollsstorheterna.

– Jag tycker faktiskt lite synd om Källman och Rönnberg som aldrig fick visa upp sig i landslaget på den nivån som de höll. Hade Källman varit hockeyspelare med samma kvaliteter som på handbollsplan skulle han stå på ett torg som staty.

Rönnberg: Vi visste att vi skulle klara oss

Då folk ombeds nämna Finlands genom tiderna bästa handbollsspelare lyder svaret i 98 fall av 100: Mikael Källman och Jan Rönnberg.

Jan ”Janka” Rönnberg, som är fyra år äldre än Källman, testade på spel utomlands i IFK Karlskrona säsongerna 1980–82. Flytten till tyska Gummersbach uteblev på grund av svenskarnas för höga krav på övergångssumma.

Rönnberg kom tillbaka till Finland och radade upp fem FM-guld i följd i BK-46 med ”Micke” vid sin sida.

Sportmagasinet med Källman och Rönnberg inför FM-finalerna 1985:

Efter guldfirandet våren 1987 var det ändå dags för nya utmaningar. Källman åkte till Tyskland och Rönnberg till värmen på Teneriffa och den spanska ligan.

Om Källman var lite osäker på hur långt hans kunnande skulle räcka var det en självsäkrare Rönnberg som lämnade Karis bakom sig.

– Vi hade båda spelat landskamper mot så kallade större handbollsnationer. Jag visste att vi båda var så bra att vi skulle ha klarat oss i vilket lag som helst. Det var klart att vi skulle spela till oss en plats, jag i Spanien och Micke i Tyskland.

Nog vet ju folk hur det är i små byar som Karis, hälften är ens vänner och den andra hälften hoppas nästan att det går åt helvete― Jan Rönnberg

Rönnberg understryker att båda gjorde korrekta val då det blev Spanien respektive Tyskland.

– Tyskland var absolut rätt val för Micke. Det var ju dit han ville och med tanke på att han alltid tränat handboll hårdare än jag var Bundesligan hans plats.

– Han var ju helt enkelt en otroligt bra handbollsspelare. Och då klubbarna bara fick ha en utlänning så gällde det att prestera. Jag visste vad han kunde och han lyckades uppnå sin fulla potential.

Både Jan Rönnbergs och Mikael Källmans speltröjor hänger i taket i Karishallen.

Hemma i Karis var det ändå inte alltid alla som uppskattade duons framfart ute i Handbollseuropa.

– De flesta uppskattade givetvis vad vi uppnådde. Men nog vet ju folk hur det är i små byar som Karis. Hälften är ens vänner och den andra hälften hoppas nästan att det går åt helvete. Inte behövde vi några ryggdunkningar, viktigast var att vi visste att vi tagit oss på egenhand till den nivån.

Jan Rönnberg om någon har koll på om Mikael Källman ändrades som människa under sina elva år som utlandsproffs i Tyskland.

– Mot mig är han samma Micke som innan han blev proffs, konstaterar ”Janka” som med sina 3063 mål är alla tiders främsta målskytt i den inhemska FM-serien.

– Andra kanske tycker att han förändrats. Jag är gudfar till hans pojke Benjamin och nu blir det att ses på födelsekalas, och då blir det mer snack om Benjamins framfart i FC Inter än om handboll.

Kekki: Röda mattan plockades fram för Källman

Finlands nuvarande landslagstränare Kaj Kekki hörde 1987 till skaran av finländare som inte hade full koll på vart Mikael Källman skulle flytta från den trygga FM-serien och Karis.

– På den tiden fanns det inte internet och det var snudd på omöjligt att följa med internationell topphandboll. Jag hade själv ett par VHS-kassetter med matcher från Bundesligan och någon Europacupmatch, berättar Kekki.

Kaj Kekki har fina minnen av Källmans handbollskarriär.

"Visst var det en häpnadsväckande grej att han flyttade till Tyskland. Att lagen endast fick ha en utlänning öppnade nog ögonen för handbollsfolket i Finland."

Kekki, som är ett år äldre än Källman, tog över herrlandslaget 2015 efter just Mikael Källman.

54-åringen som vunnit elva mästerskap som tränare i Finland var även med i landslagsverksamheten som chefstränare och assisterande mellan åren 1992 och 1998.

Han medger att det inte alltid var världens enklaste uppgift att vara tränare för en världsstjärna som Källman.

– Inte kunde någon i Finland riktigt coacha en dylik spelare. Fast det ibland var svårt att ge råd åt honom så kom vi bra överens. Han skötte sig alltid exemplariskt då han var på plats. Jag fick sköta mitt på bänken men nog var det Micke som styrde på planen.

Då Micke skakade hand med domarna före matcherna kändes det som att vi direkt fick tre mål på tavlan― Kaj Kekki

Källman själv skriver under Kekkis minnen från början av 1990-talet.

– Det var knappast den enklaste uppgiften för landslagstränare. Jag har alltid varit ganska dominant som spelare. Då jag dessutom anlände med ett enormt självförtroende från Tyskland lade det givetvis en prägel på mitt beteende i landslaget.

– Jag tog en ledande roll på planen med min auktoritet och han ledde från bänken. På den tiden spelade vi en ganska enkel handboll då vi hade flera individuellt duktiga spelare.

Kekki minns bra hur stor nyttan var av att ha en internationell stjärna som lagkapten vid sin sida. Källman spelade mellan åren 1982 och 1997 totalt 117 landskamper i vilka han gjorde 764 mål.

– Då Micke skakade hand med domarna före matcherna kändes det som att vi direkt fick tre mål på tavlan, beskriver Kekki.

– Utomlands minns jag hur röda mattan plockades fram när Källman kom på plats. Det var just i internationella sammanhang man märkte hur respekterad han var. Något som inte alltid märktes i Finland på grund av en obefintlig handbollskultur.

Källman fick huvuden att svänga på bensinmacken

I landslaget uteblev de stora framgångarna för Kekki och Källman. 1992 var laget ytterst nära att ta steget från B- till A-VM, men i den avslutande matchen mot Danmark blev det storstryk och danskarna tog sig till den högsta divisionen då Jugoslavien uteslöts från mästerskapen.

– Tyvärr trodde vi att matchen var betydelselös och därför blev siffrorna så fula (16–32). Micke hade redan åkt tillbaka till Tyskland för att spela en ligamatch mot SG Hameln. Jag åkte också till Tyskland för att se den matchen och han punktmarkerades i 60 minuter men gjorde ändå sex eller sju mål.

Mikael Källman avslutade proffskarriären i TUSEM Essen våren 2000. Här med Kiels Staffan Olsson, senare förbundskapten för Sveriges landslag, hösten 1998.

Från den resan har Kekki också ett minne som beskriver Källmans storhet i lilla Wallau, som ligger 30 kilometer väster om Frankfurt am Main.

– Jag kom körandes till Wallau och hade svårt att hitta till hallen. Det var bara att stanna vid en bensinstation för att fråga om hjälp. Där stod jag och precis när kassabiträdet skulle ge de rätta koordinaterna ändrades hans min, och mina bekymmer verkade avlägsna.

– Både han och resten av klientelet vände sig mot dörren för där stegade herr Källman in då han sett min bil utanför. Senast då förstod jag hur stor han var där nere, berättar Kekki om besöket för 25 år sedan.

Maximerade sin potential

Med tanke på att Mikael Källman inte fysiskt tillhörde till de största 9-metersspelarna kom han längre än de flesta hade förutspått.

– Jag skulle säga att han fick ut allt som fanns i den kroppen, tror Kekki. Han var duktig i båda ändorna av planen och hade en fin blick för spelet. Jag tror att han kunde ha gått lika långt som fotbollspelare, det berättar en hel del om hans mångsidighet.

Tycker du att han i Finland fick den uppmärksamhet han var förtjänt av?

– I handbollskretsarna nog, men inte annars. Sen ska vi komma ihåg att det på den tiden fanns ungefär 2000 handbollsspelare i landet (nu 4200), vilket är ganska lite jämfört med till exempel de övriga nordiska länderna.

– Då han 1992 valdes till årets spelare i Tyskland fanns det en liten notis i både HBL och Västra Nyland. Jag minns ändå hans karriär med värme och ännu för några år sedan frågade handbollsmänniskorna mig om honom var jag än rörde mig i världen.

Flyttlasset som nästan svängde 180 grader

Efter nio år i SG Wallau/Massenheim, ett i Ekenäs IF, ett i BK-46 och två i TUSEM Essen var det dags att återvända till Finland och Ekenäs.

Första säsongen i Essen gick riktigt bra för Källman men den andra ”riktigt skit”, som han själv uttrycker det. Det gav blodad tand och proffskarriären tänkte få material för ytterligare ett kapitel.

– Flyttlasset hade kommit och vi hade varit en vecka i Finland då Wallaus allt-i-allo Bodo Ströhmann ringde mig. Han satt tillsammans med klubbens huvudsponsor i en villa vid Gardasjön och bad mig flyga dit för att diskutera ett tvåårigtkontrakt.

– Speciellt då sista året i Essen gick som det gick ville jag åka och bevisa för hela handbollsfolket i Tyskland att jag fortfarande kan spela. Det skulle ha varit perfekt att spela ytterligare två säsonger och sedan avsluta karriären 2002.

Efter karriären fortsatte Källman som tränare för BK-46, HC West, landslaget och Atlas. Med HC West vann han två FM-guld åren 2011 och 2012. För tillfället tränar han BK-46 igen efter en paus på nio år.

Källman medger att diskussionen med frun Camilla inte var den enklaste. De bestämde sig för att stanna i Finland, mest för barnens skull.

– Efter att ha talat med Camilla ringde jag Bodo som ville att jag direkt skulle flyga ner till Verona och sen vidare till Gardasjön där vi skulle ha det roligt i några dagar och finslipa kontraktet. Jag meddelade honom att jag inte kan komma. För skulle jag ha åkt kunde jag inte ha sagt ”nej tack” till honom.

Skadad sista matchen

Istället för Wallau blev det fyra år i BK-46 som spelare och spelande tränare. De fyra avslutande säsongerna resulterade i två finländska mästerskap och lika många silver.

Den sista slutspelsvåren gick inte helt enligt planerna då Källman skadade sig efter tre minuters spel i den första finalmatchen mot kommande mästarna HC Dennis. En baklårsskada höll honom borta från finalerna två till fyra, men i den femte försökte han ännu hjälpa laget med att stå i försvaret.

– Tyvärr gjorde det så jävla ont att jag inte kunde spela. Dennis vann finalserien med 3–2 då vi även saknade landslagscentern Christian Lindberg som hade skadat sig i januari. Det blev min sista match.

– Jag hade hunnit fylla 40 år och redan tidigare hade jag bestämt för att vid 40 får det vara nog. Visst skulle jag fortfarande ha kunnat hjälpa BK, framför allt i försvaret, men det var en passlig tidpunkt att lägga skorna på hyllan.

En fantastisk karriär var över.

Mikael Källmans val till Bundesligans bästa spelare kommer in på placering 53 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.