Hoppa till huvudinnehåll

Då hemvården brister:

Pappa hittades med kniven i handen

Ett äldre par bor bland matrester och smuts, en gammal blir sjuk efter att ha levt på öl och karameller, över tjugo vårdare avlöser varandra i en minnessjuk kvinnas hem. Det är tre exempel från hemvården, som ni delat med er av.

Onsdagmorgon, den 27 september.

När hemvårdaren anländer till 88-årige Erik Gustafssons hem i Nordsjö i Helsingfors hittar hon honom sittande på toaletten. Hur länge han suttit där vet ingen, men hans dotter Marina Rautakoski vet att pappa brukar stiga upp kring sextiden.

Nu är klockan nästan nio. Och Erik Gustafsson är olycklig.

Benen fungerar inte, munnen är alldeles uttorkad. Larmklockan, som är fastspänd på hans arm, verkar han inte ha förstått att använda.

För det kan bli mycket när man är minnessjuk, oförmögen att stiga upp från toaletten och alldeles ensam hemma.

Det är inte första gången någonting händer. Tidigare har det också varit problem att få in Erik Gustafsson på akuten, eftersom han anses sortera under hemläkarens ansvar.

Men den här gången får han, lyckligtvis, både ambulans och en akutplats på Malms sjukhus.

Egentligen var det tänkt att vi skulle hälsa på hemma hos honom.
Men så hände olyckan. Och nu ligger han på sjukhuset.

Vad som händer sedan vet ingen, men dottern berättar att det den här gången faktiskt har talats om att pappa ska få plats på en rehabiliteringsavdelning. Kanske, säger hon, någon på den vägen den här gången lyssnar då han säger att han inte vill hem tillbaka.

– Han har varit mycket tydlig med den saken. Hemma ligger han bara i sängen. Han säger att han känner sig otrygg och att han blir alldeles yr av hemvårdare som kommer och går tre gånger varje dag.

De har hittat honom med kniven i handen, för att han tyckt att han inte orkar längre. Han kommer ju inte heller ut själv och jag vågar inte ta ut honom, för ramlar han omkull så orkar jag inte ensam lyfta upp honom, berättar Rautakoski.

De har hittat honom med kniven i handen, för att han tyckt att han inte orkar längre― Marina Rautakoski, dotter till minnessjuk pappa

För så där sju år sedan var Erik Gustafsson fortfarande i ganska gott skick. Då skötte han sin cancersjuka hustru hemma, han lagade mat och fick fortfarande köra bil.

Men så tog cancern hustrun och Marina Rautakoski tror att pappa aldrig riktigt återhämtade sig från den förlusten.

– Han blev mer och mer förvirrad. För ett och ett halvt år sedan tog jag honom till hälsostationen och vi fick en remiss till geriatriska polikliniken. Det visade sig att han lider av minnessjukdom, antagligen Alzheimer. I det skedet ville han ändå bo hemma och klarade också sig själv.

Allting förändrades efter att Erik Gustafsson snubblade och bröt lårbenshalsen i somras. Han opererades och hölls några dagar på avdelningen.

Härifrån skickades han till Dals sjukhus, där han fick fysioterapi i en vecka innan han skickades hem tillbaka.

Smärtorna fanns kvar. Trots rollatorn hade han svårt att gå och röra sig. Men det hette att rehabiliteringen fortsätter hemma hos honom.

Hur, om alls, det gjordes vet Marina Rautakoski inte. Däremot vet hon att pappa efter sommarens fall mest legat i sängen, alltmer ovillig att stiga upp.

– Han säger att han inte orkar, att det gör ont. Hans tillstånd har blivit märkbart sämre och det är svårt för honom att sköta sig själv då han är ensam.

På morgonen hjälper hemvårdaren visserligen upp honom ur sängen. Vid dagsbesöket värmer hon den mat, som dottern inhandlat.

Besöket varar tio, femton minuter och hemvårdaren hinner vanligtvis se till att han sätter sig vid matbordet och åtminstone börjar äta.

– Men när jag anländer efter arbetsdagen står tallriken med det mesta av maten kvar på bordet. Där ligger också mellanmålen och frukterna orörda.

Han slutar äta genast då de gått och lägger sig istället i sängen. Där ligger han antagligen nästan alla dagar utan att göra någonting. Förut tittade han på teve och läste dagstidningar. Det har han slutat med, berättar dottern.

Varför han den där onsdagsmorgonen förra veckan blev sittande på toaletten kan dottern bara gissa sig till. Hon antar att en orsak kan vara att han aldrig rehabiliterades ordentligt efter lårbensbrottet och att både fysiken och det psykiska måendet har rasat efter det.

Den här gången har det varit tal om att Erik Gustafsson ska få ordentlig rehabilitering, men när en sådan plats blir ledig vet ingen. För Marina Rautakoski är ett av många stressmoment att sjukvården besluter sig för att än en gång skicka hem pappa och vänta på den platsen.

– Han har själv sagt att han inte vill vara hemma, att han vill vara på något ställe där det finns andra människor och mer trygghet. Men tydligen anses han inte vara tillräckligt dålig, för något gehör för de här önskemålen har vi inte fått.

Hon själv är orolig mest hela tiden. Än så länge har ingen spisplatta lämnats på och inte heller har pappa lyckats tappa bort sig, eftersom han inte klarar av att ta sig ut från hemmet.

Hon vet ju att sådant också förekommer då en gammal med minnessjukdom blir alltför förvirrad.

Däremot har han varit självdestruktiv.

– Det är det jag är mest orolig över. Att det en dag kommer det där samtalet om att pappa i sin ensamhet igen har tagit fram kniven och avslutat det hela.

Minnessjuka levde på
öl, medicin och godis

På en mindre ort i Österbotten är också en annan kvinnlig släkting förtvivlad.

Hon, så som många andra som hört av sig, vågar inte kritisera varken vården eller kommunen med eget namn. Orsaken, säger de, är att de är rädda för att kritiken kan leda till hämndåtgärder och en ännu sämre situation för de gamla.

Den här kvinnans egen mamma börjar bli gammal och behöver allt mer hjälp av sin dotter. Det gör också det äldre släktingpar, som bor på andra sidan stan.

Nu har kvinnan försökt sköta deras ärenden i fem år och hon är trött.
Så trött att hon de senaste veckorna inte längre ens mäktat med att besöka paret.

Mannen och hustrun är över 80 och 90 år gamla och huset de bor i står på gränsen till förfall. Kraft eller förmåga att sköta om hemmet har de gamla inte haft på länge. Tidvis har huset mest påmint om en soptipp där de existerar bland matavfall och annat skräp.

– Samarbetet med hemvården har inte alls fungerat. De verkar inte tycka att någonting hör till deras uppgifter. Istället lastas allting tillbaka på mig. I något skede kopplades en privat hemvårdare in. Hon skulle hjälpa med butiksärenden och städning, för det sköter inte den kommunala hemvården.

Men den utomstående hjälpen ledde till nya problem. Den gamle minnessjuke mannen dricker gärna öl och trots att kvinnan, som skött om dem, försökte förklara åt hemhjälpen att hon inte ska hämta alkohol åt mannen, så gjorde hon det.

Matkassarna som bars hem till paret stod kvar på golvet. Varken hustrun eller mannen förstod att varorna behövde placeras i kylskåpet för att hålla.

Det enda som gick åt var sötsaker och öl.

– När han sedan bara druckit öl och ätit karameller och mediciner så har det flera gånger slutat i att han börjat spy och säckat ihop. Sedan har han legat lealös på golvet i sitt kräk tills ambulansen fört honom till sjukhuset. Där har han sedan hållits en kort tid, innan han skickats hem igen.

Jag har hittat honom med läckande blöja, som runnit längs med stolkanterna. Det har funnits bajs på möbler och sittdynor runtom i huset― Anhörig till äldre minnessjukt par

Den gamle mannen lider utöver minnessjukdom också av bland annat inkontinens. Under morgonbesöket har hemvården kunnat se till att han får en blöja, men innan det blivit kväll och dags för nästa hemvårdsbesök så har den inte alltid räckt till.

– Jag har hittat honom med läckande blöja, som runnit längs med stolkanterna. Det har funnits bajs på möbler och sittdynor runtom i huset. Lukten i huset har ibland varit helt fruktansvärd. Matrester, soppåsar som ingen fört ut, kiss och bajs.

Ändå anses paret klara sig hemma. Någon plats på serviceboende får de i alla fall inte, säger kvinnan.

– Jag har ringt hemvården otaliga gånger för att försöka utreda vad som egentligen pågår och vad de tycker att deras uppgifter är, men de svarar inte och de ringer aldrig tillbaka. En del morgonvårdare kommer klockan halv åtta, andra halv elva. Ingen ser till att de gamla får i sig mat eller medicin inom rimliga tidsramar.

I slutändan hamnar allt ansvar tillbaka på mig, för att jag är den enda släktingen, säger kvinnan.

En del morgonvårdare kommer klockan halv åtta, andra halv elva

Hon bedömer själv att paret är i så förvirrat skick att de redan för några år sedan borde ha fått flytta till ett serviceboende, med tillsyn dygnet runt.

– Men ingenting händer. Där är de fortfarande på tumanhand – den ena minnessjuk, den andra sjuk och nästan blind. Vad ska man göra? Jag försökte en gång anmäla det här till regionförvaltningscentralen, men de tog inte heller i det.

Just nu har kvinnan varit tvungen att hålla distans till det gamla släktingparet, eftersom hon upplever att hon själv håller på att gå in i väggen.

Över ett års kamp
för att flytta svårt sjuk hemifrån

När vi för två veckor sedan efterlyste era tankar om och erfarenhet av hemvården kom bland annat de här två historierna upp.

Det finns också många andra historier.

I flera av dem framträder anhörigas förtvivlan över hur gamla som är i väldigt dåligt skick tvingas bo hemma, sorterade under en hemvård som inte mäktar med alla de vårdinsatser som skulle behövas.

För det är vad det många gånger handlar om, skriver många.
Ett tvång.

För de vuxna barn och andra nära som försöker täcka upp där hemvården inte längre räcker till kan bördan bli betydande.

En kvinna i södra Finland, som skött om sin släkting i sju år, vittnar exempelvis om den desperation hon upplevde då ingen ville lyssna. Den gamla kvinnliga släkting som hon skött har svår Alzheimer och det stod redan för några år sedan klart att hemmet inte längre var den bästa platsen för den gamla.

Ungefär tjugo olika personer besökte henne― Svårt Alzheimersjuk kvinnas släkting

Kampen om att få en plats på serviceboende pågick i tre år och kantades av en till synes ändlös diskussion med bland annat hemvården.

Som många andra nämner hon bland annat att vårdarna avlöste varandra och ingen verkade ha tid att lära sig någonting om vem den gamla är eller vad hon behöver.

– Ungefär tjugo olika personer besökte henne. Hemvården hänvisade hela tiden till hennes integritet och självbestämmanderätt, eller så försökte de skuffa ansvaret på mig. Nästan ingenting hörde till deras uppgifter. Reglerna tillåter inte heller att anhöriga startar processen för att flytta till ett hem, men vem i friden ska göra det då? Hemvården gör det inte eftersom det blir dyrt och finns få platser.

Den här anhöriga var ändå ihärdig och fick slutligen igång en process för att flytta den gamla till ett serviceboende. Som ett led i detta ordnades bland annat ett möte, där också den egna hemläkaren deltog.

– "Den egna läkaren" träffade henne då för första gången och lyssnade då hon förklarade att hon själv lagar mat, går till butiken, tvättar kläder, betalar räkningar. När jag sade att hon inte gjort något av detta på tre år lyssnade läkaren inte alls, inte ens fast jag visade att hon varken har kvar spis eller kaffekokare efter att hon nästan eldat upp bostaden.

Efter mötet bedömde läkaren att hon klarar sig bra och sköter sig själv hemma, skriver kvinnan.

Slutligen klarade situationen upp sig.

Det skedde efter att den gamla bland annat två gånger irrat sig ut, tappat bort sig och kommit till rätta först många timmar senare. Både polisen som hittat kvinnan och ambulanspersonalen som fört henne till sjukhuset vittnade båda gångerna om att hon är för dålig för att bo ensam hemma.

För ett år sedan fick hon slutligen en plats på ett servicehem med tillsyn dygnet runt.

"Problemen inte hemvårdarnas fel"

Just hemläkare som vårdar patienterna på distans är ett av många återkommande problem i de berättelser vi fått in. Det är också en sak som biträdande justitieombudsman Maija Sakslin tog upp i samband med en intervju för Svenska Yle nyligen.

– Det är ganska vanligt att läkaren inte besöker klienten hemma utan blir informerad via vårdaren, som rapporterar per telefon. Där skulle jag säga att det ur läkarens ansvarssynvinkel är ganska farligt att inte själv gå dit.

Hon konstaterar också att grundmaterialet till den färska rapport, som gjorts kring hemvården, tyder på att hemvården fungerar olika beroende på kommun.

– Man kan inte direkt säga att det är bättre att bo i en mindre by än i en större stad, men i våra intervjuer märkte vi att i några hänseenden var informationen om hemvården bättre och klienterna nöjdare i mindre kommuner.

Att hemvården fungerar alldeles utmärkt på flera orter påpekar också några av dem som hört av sig. Bland dem finns en invånare på en mindre åboländsk ort, där hela samhället sägs vara med om att se till de hemmaboende gamla.

– I de stora städerna är man så anonym att det säkert är lätt hänt att en gammal glöms bort och lämnas ensam. Men här i bygderna fungerar hemvården väldigt bra och det är inte tal om någon personalbrist eller vanvård.

De som för fram kritik påpekar också i flera fall att det mer sällan är hemvårdaren som kan, eller ska, belastas. Om systemet har byggts upp så att det inte finns andra platser där de sjukaste kan bo, så är det orimligt att anta att en överbelastad hemvård ska klara hela det tunga vårdansvaret.

– De som ansvarar för all denna misskötsel tiger. Borde vi fråga oss varför? Är det så att förutom att de gör det här tunga och ansvarsfulla jobbet för en undermålig lön så är de rädda att mista jobbet om de öppnar munnen?

- Jag har i praktiken sett hur de har det. Ett helvete. Och ändå använder de sina femton minuter hos åldringen effektivt. De är vänliga, uppför sig väl, hinner smeka den gamlas kind, kamma håret och kolla att pillren blivit tagna. Problemen ska lastas på dem som besluter, inte dem som utför jobbet, skriver en kvinna.

Så vad ska man göra när hemvården brister?

– Klaga och överklaga, säger biträdande JO Maija Sakslin.

– Kämpa och försöka stå ut, skriver en dotter med två svårt dementa hemmaboende föräldrar.

För det som står klart är att de gamla som har ihärdiga anhöriga kan få bättre service och rentav en plats någon annanstans än hemma. Men det kräver många gånger uthållighet, tid och kunskap.

– Om inte vi anhöriga står på oss och genast är där och kräver vård så kör kommunerna hänsynslöst över sina åldringar. Hos fattiga kommuner, som den mina föräldrar bor i, är det bara pengarna man tänker på, inte hur åldringarna mår, skriver dottern med två minnessjuka föräldrar.

Men det är, påminner biträdande JO, kommunen som är ansvarig att ordna service. Uppstår det problem, eller är man missnöjd, gäller det att klaga och be om ett beslut där det också framgår varför kommunen exempelvis ger avslag på en ansökan.

Finns den här dokumentationen så finns det också en möjlighet för JO att ta ställning till om allting har gått rätt till.

– Som laglighetsövervakare kan vi rekommendera ny lagstiftning eller att kommuner ändrar sina metoder. Vi kan rekommendera ändringar i enskilda fall. Vi har många möjligheter att påverka de här sakerna. Vi är däremot inga politiker, som besluter om pengar utan övervakar det som gäller lag, grund- och mänskliga rättigheter.

Alla gamla har ändå inte någon som sköter om eller kämpar för dem, än mindre överklagar deras ärenden.

Då faller det hela slutligen tillbaka på hemvårdens personal och på de ekonomiska prioriteringar, som dragits upp av politiker och tjänstemän i den egna kommunen.


Du kan läsa mer reflektioner och tankar om hemvården i kommentarer som finns i anslutning till kolumnen "Att leva ensam i en säng".

Läs också:

Myndigheterna har fått över 20 anmälningar mot hemvården under ett halvår

Hangö utredde dödsfallet inom hemvården - ledningen ger personalen sitt fulla stod

Vbl: Hemvården i Vasa ska granskas

Hemvården i Borgå ska få mer resurser

Svenska pensionärer JO-anmäler Helsingfors: "Att inte kunna prata med hemvårdaren kan leda till depression"