Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindman: Är yrkesstolthet alltid något bra? Nobelförfattaren Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen ifrågasätter det

Kirjailija Kazuo Ishiguro.
Kazuo Ishiguro är årets nobelpristagare i litteratur och har skrivit en bok om hur yrkesstoltheten kan förstöra ens liv. Kirjailija Kazuo Ishiguro. Bild: Neil Hall / EPA Kazuo Ishiguro

Måste du ibland göra saker i ditt jobb som strider mot din etik och moral?

Det sägs idag att människor saknar den typ av yrkesidentitet som fanns förr i tiden. Men är en stark yrkesidentitet alltid något bra? Mio Lindman har tänkt på den frågan utifrån nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen, som kan läsas som en bok om hur kraven i ett yrke övertrumfar vårt ansvar inför andra människor:

Mari Lindman disputerar i filosofi
Mio Lindman är filosof. Mari Lindman disputerar i filosofi Bild: Yle Åbo,Mio Lindman

Ibland stöter jag på texter som på ett melankoliskt sätt sörjer yrkesidentitetens försvinnande. Det sägs att folk inte längre identifierar sig med ett yrke och att det inte längre finns någon känsla för yrkesstolthet.

Det låter ofta som om yrket på “den gamla goda tiden” utgjorde en kollektiv identitet som var större än ens personliga tycke och preferenser. Det görs ofta en skillnad mellan en yngre generations slängiga självförverkligande och en äldre generations trofasthet till ett yrke och dess inre principer.

En butlers själsliga rannsakan

En intressant ingång till varför det inte är självklart att yrkesidentitet är oproblematiskt hittar man i Kazuo Ishiguros Återstoden av dagen (1989). Romanens huvudperson är butlern Stevens, en tillbakadragen person som lever för sitt yrke.

Butleryrket har redan blivit ett slags antikvitet, en historisk kvarleva, under det femtiotal som är romanens nu. Herrgården har tagits över av en uppsluppen amerikan som behandlar Stevens som en lustig maskot.

Stevens bestämmer sig för att ge sig ut på en biltur för att hälsa på en tidigare kollega, miss Kenton, som också ingick i staben av tjänstefolk hos den inflytelserika familjen Darlington som tidigare huserade i herrgården.

I Återstoden om dagen är det just avsaknaden av “det som bränner till” som gör romanen omskakande.

Det framgår att Stevens har haft varma känslor för sin kollega. Romanens form är ett slags självrannsakan, där Stevens grubblar över vad som är viktigt i livet genom att blicka tillbaka till herrgårdens storhetsdagar under trettiotalet.

Under den prydliga och tillbakahållna romanytan sjuder texten av en melankolisk oro. Formen, självrannsakan, inbjuder till att läsaren går i aktiv dialog med huvudpersonens perspektiv. Vem är denna Stevens? Vill jag som läsare säga att Stevens lever i en form av självbedrägeri?

I Återstoden om dagen är det just avsaknaden av “det som bränner till” som gör romanen omskakande. Huvudpersonen försöker rättfärdiga sina livsval. Han har nästan hela sitt liv uppgått i sin roll som butler. I romanen svävar Stevens ut i ett slags butler-manifest, där han beskriver hurdan en bra butler är. En butler, slår Stevens fast, ska aldrig överge sitt professionella jag.

”värdighet” har i grunden att skaffa med butlerns förmåga att inte kliva ut ur den yrkesroll han bebor. En mindre värdig butler kan överge sin yrkesroll för privatpersonen vid minsta provokation. För sådana människor är yrket som butler ett slags roll i en pantomim och det behövs bara en liten knuff, ett lätt snedsteg, för att fasaden ska falla och avslöja skådespelaren därunder. En stor butler är stor på grund av sin förmåga att helt bebo sin yrkesroll och göra det till det yttersta, och han låter sig inte skakas av yttre händelser, hur häpnadsväckande, skrämmande eller irriterande de än kan vara. Han bär sin yrkeskunskap som en gentleman bär sin kostym, låter inte brutalitet eller omständigheter slita den av honom offentligt, kastar den av sig när han själv vill, och bara när han själv vill, och det sker utan undantag endast när han är helt ensam.

Det är inte bara så här Stevens tänker när han under en filosofisk stund låter tankarna flyga. Under sina dagar som butler gick han in för att förkroppsliga denna idé om värdighet. I relation till Miss Kenton innebar det att han höll fast vid tanken att det är opassande att personalen inleder relationer med varandra.

Att hålla sig till sin yrkesroll

Ständigt och jämt vinnlägger han sig om att en butler ska leva upp till yrkets standarder. I detta är det något som inte riktigt går ihop: standarderna betonas som allmänna regler som ska följas oavsett individens egen känslor och upplevelse.

Men samtidigt ser Stevens också sitt yrke som något som kräver ett självständigt förhållningssätt, ett utvecklat yrkesmässigt omdöme. För Stevens är en god form av professionalitet att inte låta en problematisk eller chockerande situation störa en.

Som ett exempel på sådan professionell taktfullhet nämns Stevens far, som också var butler. Stevens senior skulle passa upp en general som delvis var ansvarig för hans egen fars död. Detta gjorde han med bravur. Uppassningen skedde oklanderligt genom att de egna känslorna förträngdes.

Inställningen till yrket som en försakelse av den egna personen kommer också till uttryck i en händelse som i romanen beskrivs med Stevens precisa, neutrala språk.

Bjuda också nazister till samtal?

Den tidigare arbetsgivaren Darlington försökte på trettiotalet på en aristokrats vis medla mellan parter i det oroliga Europa. Också nazister bjöds in till artiga samtal i salongen. Stevens beskriver hur Darlington kom att föraktas av engelsmännen, men själv han försvarar sin arbetsgivare. Det är inte en butlers roll att bekymra sig om politik.

Också nazister bjöds in till artiga samtal i salongen.

Hur motbjudande Stevens än tyckte att dessa nazister var, höll han sig till sin yrkesroll. Han höll sig till rollen att vara en osynlig uppassare vars enda tydliga drag är värdighet, och som efteråt gladde sig åt beröm om polerat silver och att ha fått agera “i de stora sammanhangens själva hjulnav”. Stevens är i mycket en aningslös person som har slagit sig till ro med att hans egna tankar och känslor inte betyder något.

Tragisk inställning till liv och arbete

Stevens inställning är å ena sidan djupt tragisk som en inställning till livet där anständighet är viktigare än att både vara sann mot andra och sig själv. Å andra sidan representerar Stevens också en lika djupt tragisk inställning till arbete.

Den engelska skådespelaren Anthony Hopkins
Anthony Hopkins spelade rollen som butlern Stevens i filmen Återstoden av dagen. Den engelska skådespelaren Anthony Hopkins Bild: EPA / Claudio Peri sir anthony hopkins

När han försöker klura ut vad det är att vara en bra butler är det som att han räknar ut sig själv och sitt eget personliga omdöme. Det är bara ett slags yttre standarder för hur en butler ska vara som duger. Stevens vacklar mellan att se sitt yrke som ett yttre skal han klär sig i, och som något som präglar hela hans sätt att vara i världen.

En liknande vacklan finns i en mängd yrken: en skillnad mellan att betrakta ett yrke som en rad neutrala kompetensområden (som kan variera beroende på vad som är i ropet för tillfället), och att se ett yrke som ett sätt att leva.

För mig väcker Återstoden av dagen angelägna frågor om professionalism och yrkesstolthet som går vida utöver en gammalmodig butlers personliga kval. Hur talar vi egentligen om att vara professionell?

Det som är ruggigt i Återstoden av dagen, som smyger sig på när jag läser den, är hur väl butlern finner sig i sin roll: total underkastelse i det brittiska klassamhället.

Professionalism kan betyda många olika saker, bland annat just att kunna hantera en svår situation utifrån den kunskap och erfarenhet man har. Tänk på en begravningsentreprenör som kan tala med en sörjande på ett förstående sätt, oavsett hur hen själv reagerar på den sörjande som person.

Det romanen fokuserar på är professionalitet i bemärkelsen yrkesroll, och de inre konflikter det innebär. För Stevens blir yrkets krav till och med viktigare än det ansvar vi bär som medmänniskor och samhällsmedborgare.

Det högtidliga talet om “professionalitet” speglar en oförmåga att hantera ambivalenta och svåra situationer. Ett mera lättsamt exempel på detta är när hans nya, amerikanska arbetsgivare vill slänga käft.

Den gamle butlern blir helt ställd. Yrkesrollen ger inga redskap att förstå situationen, där den unge amerikanen försöker få den taktfulla gamla mannen att för en stund överge sitt vanliga sätt att bete sig.

På vilket sätt identifierar vi oss med ett yrke?

Romanen skildrar ett yrke som under romanens egen tid redan håller på att försvinna. Det som tidigare var Stevens liv, har förvandlats till en turistattraktion. Det som är ruggigt i Återstoden av dagen, som smyger sig på när jag läser den, är hur väl butlern finner sig i sin roll: total underkastelse i det brittiska klassamhället.

Jag tror absolut att det kan finnas något viktigt och ofta bra i både yrkesidentitet och yrkesstolthet. Yrkesstolthet kan utövas som en form av motstånd mot förändringar på en arbetsplats som innebär destruktiva ingrepp på möjligheten att göra ett bra jobb.

Är det så att bara för att något krävs i ett yrke, går det inte att rikta moralisk kritik mot det?

Tänk på en bibliotekarie, sjukskötare eller varför inte sophämtare som värnar om att jobbet blir gjort och att yrkeskunnandet bland personalen erkänns.

Men yrkesstolthet kan inte tas för given som något fint vi kan åberopa utifrån en grumlig längtan efter gamla dagars rediga samhälle där folk identifierade sig med sin yrkesroll. Talar man om yrkesidentitet är det viktigt att fråga på vilket sätt en person identifierar sig med sitt yrke, vad det betyder i praktiken, och vilken syn både på arbete och på livet som uttrycks.

Ibland gömmer vi oss bakom vår yrkesroll

Visst handlar Återstoden av dagen om något som kan tyckas främmande och exotiskt (butlern på herrgården) men romanens reflektioner om vad det är att vara professionell är på ett eller annat sätt aktuella för alla som jobbar med något och kämpar med krav som ställs i ett visst yrke, krav som ibland kan stå i konflikt med vad vi i övrigt ser som ett gott och ansvarsfullt sätt att umgås med människor och naturen.

Tänk på en polis som utför en order hen ser som vidrig, en socialarbetare som sitter fast i rigida regelverk, en mäklare som presenterar en usel lägenhet som ett kap, eller en försvarsadvokat som inte tror på sin klient.

Är det så att bara för att något krävs i ett yrke, går det inte att rikta moralisk kritik mot det? Jag tror de flesta av oss kan nämna en situation där vi känt oss splittrade i en yrkesroll å ena sidan och det vi skulle tänka och vilja som människor å den andra.

Tänk på en polis som utför en order hen ser som vidrig, en socialarbetare som sitter fast i rigida regelverk, en mäklare som presenterar en usel lägenhet som ett kap, eller en försvarsadvokat som inte tror på sin klient.

Hur ska vi alltså se på professionalitet? Betyder professionalitet att mäklaren går helt in för att sälja den usla lägenheten genom ett hjärtligt och peppande sätt? Med andra ord: en viss form av professionalitet utgår från “hur man brukar göra” i ett visst jobb, utan att någon vidare moralisk bedömning görs.

Exempelvis: om de flesta idag förstår en akademikers roll som att producera ett maximalt antal artiklar och göra sig akademiskt säljbar, då är detta, enligt denna förståelse, vad professionalitet i den akademiska världen betyder.

Jag gjorde ju bara mitt jobb!

Ofta kanske man tänker att yrkesetik rör sig om stora och halsbrytande frågor om liv och död. Men det kan lika gärna gälla de vardagliga situationer där vi ställs inför vad det betyder att vara mäklare, lärare eller telefonförsäljare.

Just i situationer där vi känner oss splittrade uppstår frågor om vad en god form av yrkesidentitet är. När vi måste göra en skillnad mellan vår egen förståelse av vad det betyder att göra ett jobb bra, i kontrast till exempelvis en form av yrkesidentitet som föser eget, moraliskt ansvar under mattan.

I det senare fallet kanske vi tänker att det enda som krävs är att i en konventionell mening uppfylla de standarder som för tillfället gäller på en viss arbetsplats eller för ett visst yrke.

Trots sitt exotiska yrke, är han som vem som helst av oss.

Kort sagt: ibland gömmer vi oss bakom en yrkesroll. Yrkesrollen kan bli ett sätt att säga: “så här brukar vi göra i det här jobbet”. När vi döljer oss själva på detta sätt är det ofta frågan om att försöka försvara sitt eget handlande inför sig själv och andra. “Jag gjorde bara vad mitt jobb krävde”.

Just därför tror jag det är fel att säga att butlern Stevens på ett enkelt sätt går runt och ljuger för sig själv. Han är snarare en aningslös man som har fina ideal om vad det är att vara sitt yrke trogen, men som genom det har förlorat kontakten både med andra och sig själv.

Genom sin diskreta stil lyckas Kazuo Ishiguro få fram vad det är som är både sympatiskt (vi sörjer med hans livsval), patetiskt och otäckt med Stevens. Trots sitt exotiska yrke, är han som vem som helst av oss.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje