Hoppa till huvudinnehåll

Simone Wiklunds långa väg tillbaka: "Det är bara att köra"

Se hela intervjun med Simone Wiklund längst ner i artikeln!

I augusti 2015 knep hon ett FM-brons på 400 meter, men efter det har det varit tyst om Nykarlebybördiga Simone Wiklund. Två viktiga år försvann med skadeproblem, men nu blickar hon bara framåt.

"God morgon" säger Simone Wiklund, när Yle Sporten träffar henne i samband med ett träningspass i hemstadens idrottskomplex, Stjärnhallen i Nykarleby.

För den oinvigde kan det te sig märkligt med tanke på att klockan är halv fyra på eftermiddagen, men Wiklund har nyss sovit av sig ett nattskift som sjukskötare vid Malmska sjukhuset i Jakobstad.

– Det går oerhört bra. Jag jobbar 60 procent som sjukskötare och är friidrottare till 100 procent, säger Wiklund med en övertygande röst.

Faktum är att Wiklund dessvärre haft mer att göra med sjukvården än med friidrotten under de senaste 24 kalendermånaderna – men för att förstå varför måste vi spola bandet tillbaka till augusti 2015.

FM-brons med stressfraktur

Det är lördag den 1 augusti. Året är 2015 och inför Yles TV-kameror har den då 23-årige Simone Wiklund en bra bana inför finalen på damernas 400 meter.

Enligt årsstatistiken är hon fyra och har reellt häng på medalj.

Startskottet smäller av.

Exakt 56 sekunder och 20 hundradelar senare skär Simone Wiklund från IF Nykarlebynejden mållinjen som trea bakom Eveliina Määttänen och Hilla Uusimäki.

Nytt personligt rekord och en individuell FM-medalj på seniornivå.

– Jag hade kanske förväntat mig en snabbare tid men jag är supernöjd med en bronsmedalj. I försöken sprang jag nästan på samma tid och då kändes det som att jag joggade i mål, sade hon efter loppet i Yle Sportens intervju.

"Redan det året, 2015, när jag vann FM-brons löpte jag med en stressfraktur i mitt vänstra sittben"

– Redan det året, 2015, när jag vann FM-brons löpte jag med en stressfraktur i mitt vänstra sittben, minns Wiklund drygt två år senare.

– Jag var egentligen skadad redan då, men det vänstra benet läkte samtidigt som jag fick problem med höger ben. Jag kunde inte löpa eller göra något annat heller utan att uppleva smärta. Efter det har det mest handlat om skador, fortsätter hon.

Operation, eller fem år total vila

Det blev inget tävlande för Simone Wiklund varken under 2016 eller 2017.

När Yle Sporten träffar henne har hon nyligen övergått från rehabiliterande träning till grundträning efter en lyckad operation.

Skadan som opererades var en annan än den hon brottades med 2015, men problemområdet är det samma.

Vänstra sittbenet hade stressfrakturen medan högra sittbenet inflammerades, och problemen fortsatte väldigt länge.

Operation blev det först sommaren 2017. En operation som sist och slutligen var en nödvändighet med tanke på en fortsatt friidrottssatsning.

– Jag frågade precis samma sak av kirurgen efter operationen, jag var lite rädd för ifall det överhuvudtaget var någon poäng med ingreppet. Det oroade mig.

– Kirurgen sade att det kanske också skulle ha blivit bra om du vilat totalt i fem år, men jag är 25 år gammal nu och att börja från noll som 30-åring kändes inte direkt lockande. Vill du friidrotta var ingreppet nödvändigt, sade han, och det fixade sig, säger Wiklund med ett brett leende.

Pappa Ingvar övervakar sin dotters och adepts träning: "Jag hade stor hjälp av min fysioterapeut, hon pressade mig framåt. Annars hade jag nog varit väldigt försiktigt, men nu behöver jag däremot inte vara försiktig längre. Det är bara att köra."

Under sin träning vid Stjärnhallen gör Wiklund en hel del övningar som sätter hennes tidigare problemområden under stor press, både vad gäller uthållighet och explosivitet.

Programmet är uppgjort i samarbete med Ingvar Wiklund och häcklöpningsspecialisten Petra Stenman, som fungerar som Simone Wiklunds andra tränare.

Frågan är om hon alls känner sig orolig för att skadorna ska börja spöka igen?

– Det känner jag inte, nej. I början efter operationen var jag nog rädd och försiktig. Det var ändå hoppeligen första och sista gången jag blev opererad. Man visste inte riktigt hur det ska kännas och hur det ska vara.

– Jag hade stor hjälp av min fysioterapeut, hon pressade mig framåt. Annars hade jag nog varit väldigt försiktigt, men nu behöver jag däremot inte vara försiktig längre. Det är bara att köra, förklarar Wiklund.

Återfunnen glädje

Om sina målsättningar för framtiden vill hon egentligen inte orda officiellt. Hon håller det mellan sig själv och sin tränare, pappa Ingvar.

Men helt klart är det att hon ska tillbaka på tävlingsbanorna igen. Att bara vistas i en friidrottsmiljö var till exempel något hon inte klarade av under sitt första år som skadad 2016.

– Jag så inställd på att själv tävla att jag inte klarade av att kolla på andra tävlingar, jag ville helt enkelt inte. Till viss del följde jag med vad mina träningskamrater och vänner gjorde men jag var så besviken på att inte själv få vara med.

– I år har jag varit på tävlingar som åskådare och det har varit roligt igen, även om man bara fått se på. Jag har fått en liten kick. För två år sedan var det nog mest bara tungt.

"För fullt kan nog inte kalla det ännu, men det är på väg. Nu gäller det att känna efter i grundträningen så att jag inte går för snabbt framåt."

Under hösten 2017 lade Simone Wiklund grunden för det som komma skall. Siktet är inställt på att igen vara tillbaka på tävlingsbanorna och prestera.

Att ha kommit igång med träningen på allvar är en lättnad.

– Nog är det jätteskönt, jag kan inte säga så mycket annat. För fullt kan nog inte kalla det ännu, men det är på väg. Nu gäller det att känna efter i grundträningen så att jag inte går för snabbt framåt, påpekar Wiklund.

Andra alternativ fanns inte

Under hösten och vintern går det bra för Simone Wiklund att kombinera livet som hårdsatsande friidrottaren med det tunga civila jobbet inom vården.

Desto närmare våren kryper desto mer blir det yrkeslivet som får ge vika för idrotten.

– Jag har pratat med min chef att jag vill undvika nattjobb på somrarna och hon har förstått mig jättebra och jag har bra anpassade arbetslistor. På somrarna har jag dessutom perioder där jag är helt ledig, dels semester men också lägre arbetsprocent, förklarar Wiklund.

För tanken är att sommaren 2018 igen ska bli en säsong där friidrotten är på tapeten.

Men inte som 2016, när hon undvek grenen för att klara av den egna besvikelsen.

Och inte heller som 2017, när hon igen gick på tävlingar för att se andra friidrotta.

– Målet var nog alltid att komma tillbaka, några andra alternativ funderade jag inte ens på. Det var helt enkelt tungt att se de andra vara där man själv ville vara.

Sin identitet har hon alltid definierat utgående från löpningen.

– Det känns roligt när man hör sig själv omnämnas på stan, när folk säger: Ja, men det är ju Simone, hon som friidrottar.

Artikelns foton: Natalie Lindvall