Hoppa till huvudinnehåll

Dags för årets filmglitter i Cannes - såhär ser festivalchefen Thierry Frémaux på filmkonstens historia och sin egen maktposition i filmvärlden

Porträtt på Thierry Frémaux
Med blick för film. Thierry Frémaux leder filmfestivalen i Cannes, men har också sammanställt filmen Lumière! Porträtt på Thierry Frémaux Bild: Janne Markkanen THierry Frémaux

Han avgör ödet för ungefär 1800 nya filmer inför varje Cannesfestival, men basar också för en Lumièrefestival som bygger på stumfilmsklassiker. Varför bry sig om det gamla när man har allt det nya?

Thierry Frémaux är en energisk man. Pratsam, artig och med ett stort leende liggande på lur bakom den intensiva blicken. Det är inte svårt att förstå att han passar bra på sin post som ett av filmvärldens visitkort.

Charmig men bestämd. Öppen för alla frågor, men inte rädd för att opponera sig. Van att ha en åsikt.

Hela tiden. Om det mesta.

När jag möter honom på en restaurang i Helsingfors har han vikt dagen för att lansera filmen Lumière! som han själv sammanställt. Och man behöver inte vara det skarpaste objektivet i lådan för att inse att det är i den ändan man bör inleda samtalet.

I begynnelsen var bröderna Lumière

Bröderna Auguste och Louis Lumière hör till filmvärldens stora pionjärer. Dels uppfann de kinematografen och tog de första stegen i riktning mot det vi idag känner som "filmregi", dels kom de att lägga grunden för biografindustrin genom att genast uppfatta filmen som en kollektiv konstform – något man skulle uppleva tillsammans.

I filmen Lumière! får vi se många av de ikoniska bilder som mötte publiken i mitten av 1890-talet. Många har säkert hört om filmen som skildrar hur tåget anländer till stationen – men det var faktiskt inte den som var först.

Nej, först ut var en 50 sekunder lång studie i hur arbetarna lämnar Lumière-fabriken. Inte särskilt revolutionerande i våra ögon – men ack, så revolutionerande för den konstform som idag når hela världen. Samtidigt.

Bröderna Lumiéres filmupptagning av petanquespelande fransmän.
Ett spel med höga insatser, Anländande tåg, familjeluncher, petanquespel i parken - bröderna Lumière förevigade det mesta. Bröderna Lumiéres filmupptagning av petanquespelande fransmän. Bild: Cinema Mondo Lumiére!

Men vad fyller det för funktion att se dessa gamla bilder idag?

- Det är viktigt att gå tillbaka till filmens ursprung på samma sätt som det är viktigt att gå tillbaka i musik- och konsthistorien. Borde vi kanske glömma Mozart och Picasso också? Varför skulle filmen vara hänvisad till glömskans kammare två veckor efter premiären, undrar Frémaux och det är inte svårt att inse att frågan är retorisk.

- Mötet med Dreyers La passion de Jeanne d´Arc från 1928 eller Aki Kaurismäkis filmer har alltid samma effekt, säger Frémaux som sedan några år tillbaka leder en årligen återkommande Lumièrefestival i Lyon.

Festivalen är framgångsrik och det faktum att även filmen Lumière! lockar publik visar enligt Frémaux att dagens publik inte är något större problem – den är öppen, generös och villig att ta steget in i det förflutna.

Från de första filmerna till facebookeran

När jag sitter där i mörkret och tittar på de första Lumièrefilmernas förevigande av söndagsluncher med familjen varvat med stadsvimmel och besök på exotiska platser slår det mig att dessa snuttar är som gjorda för sociala medier – korta nedslag i den bästa delen av ett liv.

- Javisst, säger Frémaux som anser att det bröderna Lumière lade grunden för den värld vi har idag – en värld där alla kommunicerar med alla. Bröderna skickade ut fotografer över hela världen för att föreviga den och dess människor. Och det är ju i högsta grad aktuellt ännu idag. Men med en skillnad.

- Brödernas koncept var generöst och helt renons på obehagliga undertoner. De levde i en värld och en tid som ännu inte sett det första världskriget och deras filmer genomsyras av den mycket speciella känsla som omgärdade övergången till det nya seklet.

- De trodde uppriktigt att framtiden skulle bli vacker, säger Frémaux.

Den enskilda bilden i vårt visuella flöde?

I dagens läge duschar vi i ett flöde av bilder – från morgon till kväll. Hinner vi alls upptäcka den enskilda bilden längre - se dess betydelse och skönhet?

- Det är en intressant fråga - de första filmerna präglas ju av en viss oskuldsfullhet, funderar Frémaux och kommer in på vårt manipulerande av bilder.

- Apocalypse Now (1979) är egentligen den sista ”riktiga” filmen. Det antal helikoptrar som syns i filmen är det antal som Coppola hade tillgång till – idag kan man digitalt plita dit hur många som helst i efterskott, ler Frémaux som kallar Lumiére-filmerna ”biofilmer” – i bemärkelsen ”utan konstgjorda tillsatser”.

What you see is what you get – liksom. Visserligen en noga vald och avskärmad del av tillvaron, men en del som motsvarar verkligheten så som den tedde sig i just det ögonblicket.

Dansande barn ur en av bröderan Lumiéres tidiga filmer.
Det gick som en dans. Framtiden tedde sig glad och ljus under de år som bröderna Lumiére arbetade med att föreviga sin samtid. Dansande barn ur en av bröderan Lumiéres tidiga filmer. Bild: Cinema Mondo Lumiére!

Makten och härligheten då?

När man talat om det förflutna en stund är det omöjligt att inte glida in i nuet och Thierry Frémaux roll som konstnärlig ledare för filmfestivalen i Cannes - en roll som gör honom till en ytterst viktig gestalt i filmvärlden.

Känner han av pressen, tynger ansvaret?

- Nej, jag har suttit på min post i femton år och brinner fortfarande för jobbet. Min kärlek till filmen och dess regissörer är fortfarande stor. Jag njuter av att visa film för publik och av att se Cannes som en språngbräda för regissörer att nå nya etapper i sin karriär.

- Det är tillfredsställande. Så nej, ingen press, hävdar Frémaux med eftertryck. Jag kan fatta fel beslut - det händer - men jag är alltid uppriktig. Jag kan ha fel när det gäller att visa en film just i Cannes, men det har inte varit fel av mig att gilla ifrågavarande film.

- Mitt jobb är inte att älska eller hata en film utan att avgöra om det är vettigt att sätta upp den just i Cannes där publiken är både den bästa och den sämsta i världen, säger Frémaux på tal om en proffspublik som verkligen kan konsten att mörda en film med buarop och direkta utmarscher.

- Det gör mig ont ibland att höra reaktionerna, säger festivalchefen och ser uppriktigt bekymrad ut.

Däremot verkar han inte särskilt bekymrad över att tv-serierna skall ta över världen - ett tema som aktualiserades ytterligare under senaste Cannesfestival då Netflix släpptes in på arenan.

- Det görs fantastiska saker inom tv-sektorn idag, men dessa fina serier bygger ändå på den grund som filmkonsten har lagt, slår Frémaux fast.

På jakt efter nya förmågor

Det är uppenbart att Thierry Frémaux gillar planerandet av festivalupplägget - vilken film som skall ses när och i vilket sammanhang.

Etablerade regissörer och nya förmågor sida vid sida. Experimentella filmer varvade med sådana som är skapade enligt klassiska regelverk.

- Det enda som är förbjudet för mig och mina kolleger är att ha förutfattade meningan INNAN vi ser en film - alla måste få en chans. Det anser jag vara den demokratiska tanken i Cannes.

- Alla filmer ses - vare sig de är gjorda med smarttelefon eller den tunga arsenalen. Det är inte lätt att göra en film och alla gör sitt bästa, säger festivalchefen som är angelägen att ta alla filmer på allvar.

Röda mattan läggs på plats i Cannes.
Röda mattan läggs på plats i Cannes. Bild: Sebastien Nogier/EPA/All Over Press cannes 2013

Men kritiken då?

Föresatserna må vara hur goda som helst, men varje år möts festivalen av kritik. Kritik som har att göra med allt från nationell diversitet till den kvinnliga representationen.

Frémaux är van vid att få frågor kring detta och framhåller i alla lägen att det i slutskedet är den enskilda filmen som avgör. Oberoende av vem som gjort den. Gammal eller ung, svart eller vit, man eller kvinna. Och just nu anser han att genderläget i Cannes är bättre än inom filmvärlden i stort.

- Jag har inget emot om Cannes används som slagträ i en bra fight, ler Thierry Frémaux som tycker att festivalen gott kan fungera som en arena för diskussion. För det är ett faktum att det som sägs och görs i samband med festivalen har ett genomslag.

- Mohammad Rasoulof som ifjol vann klassen Un certain regard med A Man of Integrity har suttit fängslad i Iran och vi kan använda vår röst i Cannes för att stöda honom, avslutar Thierry Frémaux innan han går vidare till nästa intervju.

Det slår mig förstås efteråt att han i princip parerat genderfrågan med en annan viktig fråga. Ett smart drag av en van debattör.

Och även om han har rätt i det han säger om Rasoulof så sticker det onekligen lite i ögonen att huvudpriset - Guldpalmen - endast en enda gång gått till en kvinnlig regissör; Jane Campion för Pianot 1993.

Sofia Coppola fick visserligen som andra kvinna genom tiderna ta emot regipriset så sent som i år, men den kategorin är helt enkelt mindre prestigefylld i det här sammanhanget.

Så Campion är fortfarande ensam om Guldpalmen. Men det är klart, en gång på sjuttio år är ju bättre än ingen gång. Typ.

Planschen till Thierry Frémaux´ film Lumiére!
Planschen till Thierry Frémaux´ film Lumiére! Bild: Cinema Mondo Lumiére!

Artikeln publicerades i oktober 2017, rubriken ändrades 8.5 2018.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje