Hoppa till huvudinnehåll

Mika Myllyläs tragiska livsöde – en historia om sorg, ilska och förlåtelse

Från nationalhjälte till landsförrädare över en natt. Mika Myllyläs mardröm tar vid – och han betalar till slut med sitt liv. Skidmästarens öde berör hela Finland. Nu är han förlåten.

Den 6 mars 2001.

Jag sitter i en taxi på väg hem från skolan. En kompis skickar sms.

NEJ! Nu är dom alla fast! Myllylä, Kirvesniemi, Kuitunen, Jauho!

Nyheten chockar en femtonårig skidfantast. Isometsä och Immonen åkte redan dit, men det här kan inte vara sant. Inte Kirvesniemi. Inte Kuitunen.

Och framför allt inte Mika Myllylä.

”När jag var liten kände jag mig ofta lugnast när jag fick skida för mig själv. Det var mörkt och kallt, men jag var lycklig. Det var helt enkelt så att jag tyckte väldigt mycket om att skida. Numera har jag det bäst när jag får sitta hemma och bara titta ut genom fönstret.”

Mika Myllylä och hans stordåd har präglat hela den idrottsliga uppväxten.

Illusionen av en hederlig idrott spricker. De dystra händelserna under skid-VM i Lahtis 2001 kastar en skugga över den naiva tron på en ren skidsport, rena finländare.

Jävla fuskare! Aldrig mera skidåkning!

Det förtrollande träsket

Bilderna på en hårt slitande, rejäl och ärlig finländsk man hade gjort ett enormt intryck.

Den brutna staven och norska servicemannen som vänder ryggen till. Myllylä tragglar sig uppför backen med en stav och missar medalj på 10 kilometer klassiskt i OS i Lillehammer 1994.

Det snötäckta visiret under en magisk natt i februari 1998. Karriärens enda OS-guld på 30 kilometer klassiskt i Nagano.

Den svidande spurtförlusten mot Thomas Alsgaard i jaktstartens snöstorm. Den enda individuella sträckan där han inte pulveriserade motståndet i VM i Ramsau 1999.

Och framför allt den brutala träningen i Haapajärviträsken. Smutsig, svettig och skoningslös. Ikoniska bilder på en flämtande mästare.

En närmast mytisk varelse – som döljer ett tragiskt människoöde.

”Jag visste att det fanns sämre drag djupt i mitt inre, men jag har aldrig velat utforska dem. När jag befann mig mitt i det mörka måste jag konfrontera också de värsta egenskaperna. Jag hade kommit till en punkt där jag föraktade mig själv alldeles fruktansvärt på grund av allt jag ställt till med. Det var otroligt svårt att acceptera mig själv.”

Vem bryr sig?

Den 5 juli 2011.

Vem bryr sig? Han var ju en fuskare.

Jag blir helt ställd av kollegans ord. Jag ska läsa sportnyheterna i radion, huvudstoryn är att Mika Myllylä dött.

Vem bryr sig?

Vilket cyniskt och känslokallt konstaterande.

På tio år har ilskan lagt sig. Jag tittar igen på skidåkning (bojkotten höll inte särskilt länge) och har insett att den hänsynslösa idrottsvärlden är långt ifrån ärlig och ren.

Och att den i värsta fall kan förstöra liv. Som Mika Myllyläs.

”Under en lång tid avskydde jag alla troféerna i mitt prisskåp. Jag hade gärna gett bort allihopa om det på något sätt kunde ha reparerat den skada jag fick av det som hände. Jag sårade mig själv på djupet, och samtidigt förstod jag att det inte gick att köpa sig fri från smärtan.”

Dalar ner i mörkret

Mika Myllylä hörde till de mest älskade idrottarna i Finland. En trogen familjefar som bildade det beundrade ”Karpaasi”-gänget tillsammans med Jari Isometsä och Harri Kirvesniemi.

Hederliga finländska män.

Myllylä ville egentligen lägga av redan efter VM i Ramsau 1999. Glöden hade slocknat. Men hemma-VM hägrade.

Att svika de finländska fansen var inte ett alternativ. Alla medel var tillåtna.

”Man försöker behärska sig och bara skida för att det är roligt och givande, men det lyckas inte alltid. Kraven och pressen uppifrån hårdnar och kommer från allt fler håll, inte minst från mig själv.”

När skandalen slår ner inleds Mika Myllyläs skärseld.

På ett ögonblick förvandlas han från nationalhjälte till förrädare. Han publicerar ett ”testamente” där han ber Finlands folk och hela idrottsvärlden om förlåtelse.

Den inre kampen är betydligt slitsammare än den mot konkurrenterna ute i skidspåren. Hans känsliga och troende själ klarar inte av den offentliga skammen.

Han sjunker allt djupare ner i ett helvete fyllt av alkoholmissbruk och pinande samvetskval.

FNB-rättegången river upp sår som redan delvis hunnit läka. I centralkriminalpolisens förhör vintern 2010 medger han för första gången att han använt epo-hormon, vilket han upprepar i rätten i juni 2011.

En månad senare hittas Mika Myllylä, 41, död i sitt hem.

”Först kände jag ett självförakt som jag inte ens kunde formulera i ord. Fortfarande kan ångesten ta överhand, och den ger inget rum för positiva tankar. Livslusten är helt borta.

Det är bara när jag sover som det lättar, om jag inte råkar ha mardrömmar. De vardagliga sysslorna känns oöverstigligt tunga och svåra. Jag har fullt upp med att klara mig från morgon till kväll.”

Iivo Niskanen: Låt honom vila i frid

Den 1 mars 2017.

Skid-VM är tillbaka i Lahtis. Cirkeln är sluten, Finland har lämnat skandalen bakom sig, vänt ett nytt blad.

Jag ser Iivo Niskanen vinna ett överlägset guld på 15 kilometer klassiskt. Jag hör honom i stadionintervjun vid målfållan nämna sin stora barndomsidol: Mika Myllylä.

En kritikstorm från framför allt norskt och svenskt håll haglar in, och den färska världsmästaren får förklara sig.

– Folk kanske måste tänka på sig själva. Det var en annan tid än nu. Mika Myllylä är inte här längre och pressen har dödat honom, så jag tycker att norrmän och alla andra ska låta honom vila i frid, säger en tårögd Niskanen.

”Jag låg på soffan i flera veckor och tänkte över allt vad dopningen skulle leda till. Allt det som jag hade byggt mitt liv på måste omstruktureras och omvärderas. Vad hade jag och min familj egentligen kvar? Jag fylldes av en djup sorg och skam.”

Iivo Niskanen är fem år yngre än mig. Som ivrig skidknatte tog han antagligen Myllyläs positiva dopningsprov ännu tyngre.

Men han har förlåtit Myllylä.

Jag har förlåtit Myllylä.

Finland har förlåtit Myllylä.

Ett för högt pris

Det handlar inte om att godkänna dopning. Verkligen inte.

Det Myllylä och de övriga i skidlandslaget gjorde var fel, ingen tvekan om saken. De förtjänade sina straff, de har fått leva med skammen och föraktet.

Men ingen ska behöva betala ett så högt pris som Mika Myllylä.

Mika Myllyläs tragiska livsöde kommer in på placering 43 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Mika Myllyläs citat i bildtexterna är plockade ur boken Time-out – Idrott som liv och sanning, av Mikael Lindfelt och Kaj Kunnas, 2004.