Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Musikteatern Kapsäkkis boxarpjäs Eva W knockar publiken med rå styrka

Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki.
Eriikka Väliahde som boxaren Eva W i musikteatern Kapsäkkis föreställning. Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki. Bild: Toivo Heinimäki Musikteater Kapsäkki

Det finns gott om pjäser där kända artister, idrottare eller politiker lyfts fram men det är sällan det sker mitt under den pågående karriären. Musikteatern Kapsäkkis nya produktion är ett undantag. Medan boxaren Eva Wahlströms historia rullas upp på scenen sitter den regerande världsmästaren i proffsboxning själv i premiärpubliken.

Och skrattar gott åt en av de inledande replikerna – ett eko från karriärens början:

- Vad gör ni kärringar i ringen, egentligen? Skulle det inte vara bäst om ni höll er till stavgång och rytmisk tävlingsgymnastik?

Öööh, stavgång ...?

Mer än så behöver vi i publiken inte höra för att förstå varför Eva Wahlströms historia nu landat på teaterscenen.

Få idrottare når toppen. De som lyckats utmana både sig själv och trånga rollmodeller har inte bara gjort historia utan också förtjänat en.

Jari Järvelä står för manuset till Eva W men egentligen kan man väl säga att Wahlström redan skrivit det själv, i en annan form.

Det mesta finns skildrat i hennes självbiografiska böcker Lite räcker inte och Rajoilla.

De böckerna utgör stommen för Järveläs pjäs och förklarar också Lotta Kuusistos regigrepp.

I den här uppsättningen närmar man sig varken huvudpersonen eller boxningsvärlden med någon överdrivet vördsam respekt.

Eriikka Väliahdes Eva är ett brushuvud som ångar på, också mot sitt eget förnuft.

Och effekten är ofta komisk - eller åtminstone tragikomisk.

En boxare som trotsar normerna

Med risk för att landa i en annan sport kan man väl säga att spontan-Eva i den här uppsättningen ofta kopplar en halvnelson på förnufts-Eva, förkroppsligad av Netta Laurenne.

Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki.
Netta Lauranne och Eriikka Väliahde som Eva W:s förnuft och känsla. Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki. Bild: Toivo Heinimäki Eva W

Greppet med två Evor, den agerande och den kommenterande, kunde gärna ha utvecklats ytterligare.

Nu skymtar den kommenterande Eva bara fram sporadiskt för att påminna oss om hur länge det dröjer innan de två ytterligheterna äntligen når ett slags jämvikt.

Hel eller halv?

Eva W är i många avseenden en klassisk utvecklingsberättelse. Med nedslag i både segrar och bakslag tecknar uppsättningen en karriär som kantats av svåra val.

Vilka försakelser är framgången värd? Vad är hälsan värd? Vilken rätt har vi att utsätta oss för risker när vi också bär ansvar för andras liv?

Men under de frågeställningarna bubblar också en annan.

Är det möjligt att känna sig hel om man samtidigt avstår från en väsentlig del av sig själv?

I Juho Kuosmanens fjolårsfilm Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv framstod Mäki som en normbrytare bland de finska boxarlegenderna.

Filmens Mäki valde kärleken framför den karriär som stakats ut för honom.

I Eva W gestaltas också ett normbrott men ett normbrott som utgår från motsatt riktning.

De lyckligaste dagarna - åtminstone i den fiktiva Evas liv - är de när hon inser att varken kön, skador, dödshotande sjukdomstillstånd eller föräldraskap stängt portarna till boxningsringen för gott.

Idrott är mer än bara fysisk styrka och risktagningar. Den verkliga styrkan sitter i psyket.

Allra djupast når uppsättningen i samtalen mellan Eva W och tränaren Ripa (en fiktiv gestaltning av Risto Meronen).

Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki.
En blivande världsmästare och hennes tränare. På bilden Eriikka Väliahde och Ilkka Merivaara. Foto från Eva W på Musikteater Kapsäkki. Bild: Toivo Heinimäki Ilkka Merivaara,Eva W

I Ilkka Merivaaras tolkning är det han som står för både sans och vision. En vardagsfilosof som för länge sedan insett att vägen är värdefullare än målet och livet viktigare än de tillfälliga segrarna.

Men också en man som förstår vad idrottarnas drivkrafter är gjorda av.

Den ömsesidiga respekten är både uppenbar och sällsynt.

Energi med svettstänk

Men i ärlighetens namn, styrkan i Kapsäkkis Eva W sitter nog inte i den psykologiska djuplodningen.

Den som inte fattat vad besattheten bottnar i fattar det knappast heller nu.

Men det är inte heller något vi hinner grubbla över.

Farten är genomgående hisnande och uppsättningens styrka sitter uttryckligen i den energi som formligen väller över oss, speciellt i uppsättningens musik.

Tommi Lindell står för en rad musiknummer som tangerar allt från hårdrock och soul till känsliga ballader.

Och det är i dem Eriikka Väliahde, sekunderad av Netta Laurenne, verkligen tillåts ta ut svängarna både vokalt och emotionellt.

Det smått klämkäcka flickboksstuket i Väliahdes rolltolkning känns ibland lite krystat men som sångare gör både hon och Laurenne rent hus med allt vad mesig musikteater heter.

I musiknumren härskar en rå styrka som formligen ångar av svettstänk och energi.

Men också av eftertanke och insikt.

Det sista numret, balladen Muista elää, växer rentav till ett kollektivt credo.

Kom ihåg att leva.

Den påminnelsen drabbar oss alla.

Också oss som aldrig kommer att förstå tävlingens och den fysiska risktagningens tjusning.

Läs också