Hoppa till huvudinnehåll

Hon är upptäcktsresande i svenskan men sorgen efter mannens död fick ordförrådet att krympa

Janina Orlov hemma på Lidingö.
Janina Orlov hemma på Lidingö. Bild: YLE / Tomas Jansson janina orlov

Det är några månader sedan översättaren Janina Orlovs äkta hälft och språkliga bollplank Ulf Stark gick bort. ”Sedan dess har jag märkt att mitt ordförråd har blivit rådbråkat, nånstans är man så bottenlöst trött att orden tryter”, berättar hon för Tomas Jansson.

Det skulle bli ett helt vanligt samtal om livet som översättare, om att vara upptäcktsresande i det svenska språket, och att lyckas bli ett med verket som man översätter.

Jag reser till Stockholm för att intervjua vår mest prisbelönade översättare som är känd för att ge omtalad finsk samtidslitteratur ett svenskt liv. Hon var den första som översatte Sofi Oksanen, och har också översatt namn som Riikka Pulkkinen, Rosa Liksom och Katja Kettu.

Då jag ringer på möts jag förutom av Janina också av en livlig hund, och av författaren Ulf Stark. Han hälsar och berättar att han tänker lämna oss ifred, han ska nämligen iväg till en bokaffär för att signera sin senaste bok Djur som ingen sett utom vi (med illustrationer av Linda Bondestam), som valts till årets svenska bilderbok.

Vi växlar några ord, hunden vänjer sig med den nya gästen, och då Ulf går sätter Janina och jag oss ner i något hon kallar för hundsoffan, och börjar prata.

Tillbaka hemma i Finland skrivs programtablåerna om, intervjun ska sändas först på hösten 2017 – och så kommer beskedet att Ulf Stark lider av obotlig cancer. Några månader senare avlider han.

Ord försvann då det språkliga bollplanket var borta

I september kontaktar jag Janina på nytt för att fråga om hon tycker att vi borde prata om det som hänt sedan vår intervju. Hon svarar att hon tycker ”man kunde foga till något om att mitt språkliga bollplank är borta, och hur ordförrådet plötsligt krymper och fantasin går på sparlåga”.

Ulf Stark och Janina Orlov medverkar i Bokkalaset i Ekenäs
Ulf Stark och Janina Orlov, 2010. Ulf Stark och Janina Orlov medverkar i Bokkalaset i Ekenäs Bild: Yle/Christoffer Westerlund översättning

Så reser jag över på nytt, och träffar Janina som nyss återvänt från Göteborgs bokmässa där hon lett ett stort antal samtal. ”Skulle jag inte ha jobb vet jag inte vart jag skulle ta vägen” säger hon, och berättar hur viktig Ulf Stark var redan som bollplank, ett slags facit, också för att Janinas modersmål är finlandssvenska och hon översätter till rikssvenska.

- Men efter att han dog så... Jag har haft enorma koncentrationssvårigheter, försökt jobba på även om det går långsamt för att jag tror det är bra att arbeta. Men jag har märkt att mitt ordförråd har blivit rådbråkat, jag har svårare att hitta lösningar nu då jag söker sätt att överföra bilder från finskan eller ryska till svenska.

- Mitt språk har helt enkelt blivit fattigare, som att jag tappat en del av orden och associationsförmågan. Jag tycker faktiskt det är fascinerande, att se hur händelser i ens eget liv påverkar ens jobb som översättare. Det hade jag inte trott.

Har du haft svårt att motivera dej själv att jobba vidare?

- Jo, för det var en sån smäll. Värst är det när jag vaknar på morgonen och vet att jag måste ta itu med dagen, då känns det som att, det där skiter jag i. Å andra sidan har jag vetat att jag måste ha en struktur i tillvaron, att jag måste jobba, eller städa, det kan man också göra mellan varven. Men skulle jag inte ha jobb vet jag inte vart jag skulle ta vägen, även om det kan kännas usch.

Jobbet är ett sätt att gå vidare?

- Definitivt.

Översättningen som hjälpte Sofi Oksanen att slå igenom

Men så var det översättandets innersta väsen, det vi pratade om då Stockholm ännu hade bjudit på vår i luften.

För Janina började allt med studier i litteraturvetenskap och ryska, fortsatte med ströjobb som översättare, flytten till Sverige 1997 då hon började jobba med att introducera finsk barnlitteratur i Sverige, och så genombrottet med Sofi Oksanens Stalins kossor.

Boken Stalins kossor av Sofi Oksanen.
Boken Stalins kossor av Sofi Oksanen. Bild: YLE/Tomas Jansson. Sofi Oksanen,Stalins kossor

- Om jag inte missminner mej så var det just den svenska översättningen som förde henne ut i världen, säger Janina, och tillägger skrattande ett ”vill jag hävda, anspråkslöst”.

Du är prisbelönad flera gånger, bland annat med statens utländska översättarpris 2015 och Pro Finlandia-medaljen 2016, och då brukar det sägas att du inte bara är snabb men framför allt att du lyckas bli ett med det verk som du ska föra över till en annan värld, det svenska språket. Hur gör du för att lyckas med allt det?

- Alla översättare jobbar på sitt sätt. Många gör flera varv igenom en text och finjusterar sin översättning vartefter, men jag strävar efter att redan den första versionen av översättningen ska hålla. Och jag klarar inte av att hoppa över ställen som är svåra, för att sedan komma tillbaka till det senare. Jag måste springa in i hindret för att kunna komma vidare.

Janina Orlov får statens utländska översättarpris 2015.
Janina Orlov tar emot Statens utländska översättarpris 2015 av minister Sanni Grahn-Laasonen. Janina Orlov får statens utländska översättarpris 2015. Bild: OKM/Katarina Koch. Sanni Grahn-Laasonen,Janina Orlov

- Det där kan vara jättefrustrerande. Jag kan gå med en mening i flera dagar, fast jag annars gör tio sidor på en enda dag.

Det kan exempelvis handla om Katja Kettu, som i sin Kätilö använde sig av formuleringar som hon själv hade hittat på, ett språk som kunde ha talats i Lappland för länge sedan. Då gällde det att vara kreativ själv, försvinna i Kettus värld och söka orden därifrån.

Ibland hittar man också direkta fel. Janina har kontaktat Sofi Oksanen för att peka på en tidsangivelse som inte hänger ihop, och fått svaret ”herrajumala olet oikeassa...” ("herregud, du har rätt)

Janina hade rätt. Hon hade märkt något som varken Sofi eller redaktörerna på förlaget hade reagerat på.

Är en bok dålig försöker man göra den bättre

- I en annan roman kom jag till ett ställe som handlade om att sko en häst. Eftersom jag själv har haft hästar så vet jag hur det går till, och beskrivningen i romanen var verkligen inte med verkligheten överensstämmande. Då måste jag ringa upp den svenska förläggaren och fråga vad jag skulle göra, rätta felen eller bara översätta rakt av.

- Då förläggaren sa att ”låt gå bara” tänkte jag att jag får hela ryttarsverige på mej, men ingen hörde av sej.

Men det kunde ha varit du som hade fått ta ansvar för det sakfelet?

- Precis. Och det där hänger ihop med en annan fråga. Alla böcker är ju inte lika bra, kvalitetsmässigt, och då är frågan hur man ska göra, låta översättningen bli lika dålig eller försöka förbättra. Och jag har kommit fram till att man alltid ska förbättra, inte minst för att... gör man inte det så är det översättaren som står där med skammen. Så det är bara att snygga till då det finns orsak att göra det.

- Läsaren läser ju knappast originalet, så egentligen kan man fiffla en hel massa. Jag kan ibland se översättningar som har lämnat bort hela stycken, men också sådana där översättaren har skrivit till saker. Jag vet en engelsk översättning av Heidi-barnböckerna, det handlade om någon maträtt och så hade översättaren skrivit till en halv sida om den.

Men det kan man väl inte göra?

- Nej det får man inte, men det händer ibland just inom barnlitteraturen, kanske för att den är mer bunden vid kulturella yttringar och översättaren tycker att saker behöver förklaras.

Varför behövs det nya översättningar av gamla klassiker?

Vi talar om ett mammutprojekt som redan länge har legat och väntat i Janina Orlovs arbetsrum, men som har skjutits upp flera gånger, ryska Boris Pasternaks Doktor Zjivago som ska nyöversättas. Eller, skulle nyöversättas. Efter vår träff läggs projektet på is, det finns angelägnare verk att översätta, förutom Katja Kettus senaste Yöperhonen också Rosa Liksom.

Men temat nyöversättning är ändå intressant, tycker jag. Varför behöver man en nyöversättning fast originalet inte förändras?

- Ja det är en intressant fråga. Jag tror det hänger ihop med att det språk man översätter till förändras, och översättningen måste kunna leva i den tid den används. Originalversionen moderniseras ju inte, den behöver inte vara i den här tiden. Men översättningen måste vara det.

- Det språk jag använder idag ska avspegla den tid som finns i originalet, men för att göra det måste språket leva idag.

Att översätta är som att dansa pardans

Det finns olika definitioner på det här med översättandets konst. Författaren och översättaren Thomas Warburton pratade om ”litteraturens rörmokare”, eller ”en cirkusartist som balanserar på två löpande hästar...”

- Ja precis så är det. Jag brukar själv jämföra med pardans, originalet som för och översättningen som följer. Somliga dansar man bättre med men man lämnar ingen på golvet, man måste dansa klart.

Janina Orlov samtalar med Sofi Oksanen.
Sofi Oksanen och Janina Orlov samtalar under Helsingfors bokmässa. Janina Orlov samtalar med Sofi Oksanen. Bild: YLE / Tomas Jansson sofi oksanen

Så när är en översättning bra?

- Den är bra när den lever och lyckas förmedla originalets själ. Det var en amerikansk översättare som sa att man plockar ut själen ur en kropp och försöker locka in den i en annan, ur originalet till översättningen. Det måste finnas hjärna då man gör det, men framför allt hjärta och känsla.

En översättning är alltså bra då man som läsare inte märker att det är en översättning. Är det inte absurt att göra ett jobb som är som bäst när jobbet inte syns?

- Kanske, men för den som gjort jobbet syns det ju, man vet precis när man har rivit sitt hår och svurit. Jag tycker det är helt okej att det inte syns. Man känner ju sina egna svagheter och förtjänster själv.

Och vad ser du som din svaghet?

- En svaghet är att jag har för livlig fantasi. Jag måste se det jag översätter, men då kan jag ibland se saker som inte finns där och så skriver jag ner det också. En annan svaghet är kanske att jag är tidsoptimist, att jag tar på mej för mycket.

Och dina starka sidor?

- Jag tror min livliga fantasi också är en styrka. Jag har lätt att leva mej in i saker, jag brukar säga att jag blir texten som vill bli översatt. Det finns ett jättestort mått av lekfullhet i översättandet. Det är litet som skådespeleri, att det här ska levandegöras och så lever man sej in i det.

Då lekfullheten får sig en smäll är det svårt att översätta

Det är just den där lekfullheten och livliga fantasin som har fått en ordentlig smäll då både Janinas man och bror gått bort inom loppet av några månader.

- Det där med att jag har haft svårare att hitta lösningar och ord jag söker har att göra med att det finns en grundläggande trötthet i existensen, nånstans är man så bottenlöst trött att man inte får fram orden, berättar Janina under vår andra träff i oktober.

- Det första jag gjorde för att komma igång var att översätta en bilderbok från finska, jag tänkte att den har så litet text att den kunde fungera som en mjukstart. Men det blev ingen bra översättning.

- Bara ett sånt exempel som ”spunnet socker”. Här i Sverige heter det sockervadd, men jag hade skrivit spunnet socker och inte alls reagerat på att det begreppet inte finns i Sverige.

- Så ja, man borde kunna vara extremt närvarande då man översätter. Och så den där lekfullheten, man måste vara på ett speciellt humör. Och det har varit väldigt svårt att hitta.

Nu ser Janina fram emot att börja översätta Rosa Liksoms senaste roman. Kanske den ska hjälpa lekfullheten att återvända.

- Det finns två alternativ, att ge upp eller trava på. Och jag tycker det senare alternativet är vettigare.

Söndagen den 15 oktober med repris lördagen den 21 oktober sänder YLE Vegas DOKUMENTERAT ett program om och med Janina Orlov. En arenalänk till radioprogrammet hittar du här nedanför.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje