Hoppa till huvudinnehåll

Växthuseffekten som löpte amok: När krokodiler simmade vid nordpolen och däggdjuren erövrade världen

Däggdjur från eocen-eran enlig en konstnärs uppfattning.
Eocen var däggdjurens kungarike. Däggdjur från eocen-eran enlig en konstnärs uppfattning. klimatförändring,däggdjur,Eocen

“Ja men klimatet har ju alltid förändrats, istider och annat kommer och går, inget konstigt med det!” Den här sortens prat stöter man på med jämnan numera. “Det är helt naturligt!”

Det stämmer i och för sig att klimatet alltid har varierat, men då glömmer vi att också “naturliga” klimatförändringar kan vara extremt dramatiska och innebära rena domedagen för en stor del av livet på jorden.

Men det finns också arter som utnyttjar de dramatiskt förändrade förhållandena. Den enes död, den andres bröd.

Vi människor är ättlingar till ett sådant gäng av opportunister från urtidens djup. Vi kommer till det strax.

Vi har hur som helst all orsak att respektera det nyckfulla klimatmaskineriet och att ta all lärdom som vi kan från forna tiders klimatförändringar. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död för oss i framtiden.

När jorden fick feber

Med allt prat om global uppvärmning numera så glömmer man lätt att vi trots allt fortfarande lever mitt i en istid, med istäcken på bägge poler. En köld-anomali i jordens långa och rätt så varma historia.

Och hur vi än värmer upp klimatet i dag så har vi åtminstone inte ännu åstadkommit någonting som kommer ens nära den ångbastu som jorden var för cirka 56 miljoner år sedan.

Då svettades livet på jorden under den geologiska perioden med det inte värst säljande namnet PETM (Paleocen-Eocen Thermal Maximum).

Vi talar om en global medeltemperatur på cirka åtta grader Celsius högre än i dag, och havsnivåer på omkring 70 meter högre än i dag.

Arktis var subtropiskt. Uppe kring nordpolen låg vattentemperaturen på drygt 20 grader Celsius. Urkrokodiler och flodhästliknande kreatur simmade i de arktiska vattnen och på Grönland vajade palmer. I nuvarande Tyskland klängde pytonormar i träden.

Regnskog i sydöstra Australien.
Regnskog i sydöstra Australien. Bild: Marcus Rosenlund Australien,Regnskog

Men stora delar av jorden drabbades också av förödande torka och nere vid ekvatorn steg havstemperaturerna till omkring 40 grader Celsius.

Och nästan 200 000 år skulle komma och gå innan temperaturerna återgick till det normala.

Världens nya härskare tar över

Kampen om världsherraväldet var i full gång under den här tiden.

Dinosaurierna hade regerat planeten i ensamt majestät i mer än hundra miljoner år, men nu var deras herravälde slut tack vare den jätteasteroid som slog ned vid Yucatanhalvön i slutet av kritaperioden.

Tronföljarna som steg fram var å ena sidan våra förfäder, däggdjuren, och å andra sidan fåglarna, ättlingarna till dinosauriesläktets bevingade gren.

Det var en gryningstid speciellt för de varmblodiga däggdjuren som anpassade sig hyfsat väl och då de nu slutligen var kvitt dinosauriernas skugga inledde de sitt segertåg i den nya, heta och fuktiga världen.

Det här var också primaternas soluppgång. Det är i den här tiden som vårt mänskliga släktträd har sina rötter. Det har också hästarna, vars tidigaste förfader uppträdde kring den här tiden.

Också sådana djur som kameler, giraffer, getter, valar och delfiner existerar uttryckligen tack vare den här perioden då jorden förvandlades till en ångbastu.

Fossil av utdött djur från eocen-eran.
Uintatherium, ett jättelikt växtätande däggdjur som levde under eocen. Fossil av utdött djur från eocen-eran. Eocen,Uintatherium

När hettan anlände kom den till en färdigt kvalmig värld. Jorden hade varit tropiskt varm och fuktig och så gott som helt isfri redan långt innan värmetoppen under PETM.

Temperaturerna hade stigit gradvis mot slutet av paleocen, men nu stod världen inför en global värmebölja av aldrig förr skådade proportioner.

Koldioxiden går i taket

Exakt vad det var som utlöste det hela är det ingen som vet, men analyser av sediment från den här tiden avslöjar att stora mängder koldioxid frigjordes i atmosfären och i havet under en relativt kort period.

Mängden koldioxid i atmosfären, som redan mot slutet av paleocen låg kring 1000 på miljonen (100 ppm), steg relativt snabbt till mellan 2000 och 3000 ppm (dagens nivå: cirka 400 ppm).

Här är det värt att notera att “en relativt kort tid” i det här fallet betyder omkring 20 000 år. Takten med vilken vi pumpar ut koldioxid i atmosfären just nu är mångdubbel jämfört med den inledande fasen av PETM.

Tillförseln av koldioxid i atmosfären var cirka sex miljarder ton per år under början av PETM. Vi pumpar just nu ut mer än 37 (trettiosju) miljarder ton koldioxid varje år.

Kraftfulla och långvariga vulkanutbrott på Grönland spelade säkert en roll för den ökade koldioxiden under PETM. Grönland höll vid den här tiden på att slita sig loss från den Nordamerikanska kontinenten.

Eldsvulkanen i Mexiko har vaknat igen.
Vulkanutbrott bidrog till de höjda koldioxidnivåerna. Eldsvulkanen i Mexiko har vaknat igen. Bild: EPA/Sergio Tapiro Velasco colima

En sak som också säkert spelade in var plötsliga utbrott av metangas från havsbottnarna.

Metanet, klimatets "turboskruv"

Metan är mer än tjugo gånger verksammare som växthusgas än koldioxid, något som är särskilt oroande för oss med tanke på de otaliga gigaton av fruset metan som just nu ligger begravt under de arktiska kusternas havsbottnar.

Det frusna metanet, de så kallade metanhydraterna eller klatraterna, är stabila så länge temperaturen håller sig tillräckligt låg. Men om havsbottnen värms upp så kan metanet börja bubbla upp snabbt och våldsamt.

Metanutbrott antas ligga bakom tidigare massiva utdöenden i jordens historia, bland annat perm-trias-utdöendet, det värsta i sitt slag under jordens historia, då 96% av alla marina arter och 70% av de landlevande ryggradsdjuren dog ut.

Den ökade koldioxidmängden under PETM ledde hur som helst till att oceanerna försurades kraftigt, vilket betydde döden för många plankton- och korallarter.

Speciellt hårt drabbades foraminifererna nere i djuphaven, små amöbadjur med kalkskal. Omkring hälften av de här arterna dog ut.

Det skulle komma att ta mer än 100 000 år innan planktonstammarna repade sig.

De globala havsströmmarna, den så kallade termohalina cirkulationen rubbades också svårt och flödet återgick inte till sin normala fåra på 140 000 år.

Hundratusentals år

Tidsperspektivet i det hela är fascinerande, och inte så lite skrämmande. PETM upptog alltså en förhållandevis kort tid i jordens historia: 200 000 år är nästan ingenting på den stora geologiska klockan.

Men i det mänskliga perspektivet är det en evighet. Homo sapiens existerade knappt ens i sin nuvarande form för 200 000 år sedan. Vi har idkat jordbruk i mindre än 10 000 år. Vår kultur är till och med yngre än så.

Det är svindlande att tänka sig att de förändringar som vi nu har satt i rullning kan komma att sträcka sig hundratals tusen år framåt i tiden. Det sätter saker och ting i perspektiv.

Temperaturgraf för Petm-perioden.
Temperaturutvecklingen under årmiljonerna. PETM uppe till vänster. Temperaturgraf för Petm-perioden. klimatförändring,Paleocene–Eocene Thermal Maximum

Och ändå är till och med det här bara en förbipasserande störning, knappt ens en liten krusning på den stora oceanen av djup tid som mäts i miljarder och hundratals miljoner år.

Men om det är frestande att dra paralleller mellan PETM-värmeperioden och den klimatförändring som vi människor bär ansvaret för så finns det trots allt gott om saker som är annorlunda den här gången.

Då vs. nu

Själva utgångsläget för vår tids uppvärmning är ju ett helt annat, långt ifrån ångbastun under det sena paleocen. Vi människor startade upp vårt värmande från en relativt låg halt av atmosfäriskt koldioxid, på en relativt kylig jord.

Vi befinner oss som sagt mitt i en period av istider, den som började med den geologiska epoken pleistocen som inleddes för nästan 2,6 miljoner år sedan.

Kontinenterna ligger också annorlunda just nu jämfört med PETM. Gapet mellan Nord- och Sydamerika har “vuxit igen” i och med Panamanäset som stoppar de varma havsströmmar från Stilla havet som brukade flöda igenom där.

Nya bergskedjor som Himalaya och Anderna har vuxit upp. Det har också sin unika inverkan på klimatet. Liksom även det faktum att bägge poler har permanenta istäcken numera.

Lägg ännu till förändringarna i solens värmeutstrålning (som har ökat en aning) och skiftningar i jordens omloppsbana runt solen: allt detta gör en direkt jämförelse mellan PETM och vår tids klimatförändring problematisk.

Vad vi kan lära oss

Men det finns helt klart läxor från PETM som vi kan ta till oss, som fortfarande är relevanta.

Som det faktum att PETM bevisligen föregicks av ett kraftigt och intensivt utflöde av koldioxid i atmosfären, vilket stöder tanken på att klimatet har en hög känslighet för den sortens störningar.

PETM lär oss också att koldioxiden blir kvar länge och “spökar” i atmosfären då den en gång kommer dit.

Det visar också att försurning av de djupa oceanerna kan inträffa också då inflödet av koldioxid är betydligt mindre än det är i dag. Försurningen som vi ser i dag saknar sannolikt motstycke under de senaste 65 miljonerna åren.

Och det bevisar att leka med havsbottnarnas förråd av fruset metan och med metanet i permafrosten är som att leka med dynamit. Nästan bokstavligen. Vi har knappast sett den sista mystiska kratern i den sibiriska torven ännu.

Metanbubblor under is.
Metanbubblor under is. Metanbubblor under is. Bild: U.S. Geological Survey metan,klimatförändring

Men PETM lär oss samtidigt att livet har en tendens att ta stryk men stiga upp igen och borsta av sig och komma tillbaka på bred front och i helt nya skepnader. Inklusive vår egen. Livet älskar utmaningar.

Även om det på kort sikt kan kännas som att domedagen är kommen.

Också små tuvor välter stora lass

Och - här kommer vi till kruxet - de gångna globala uppvärmningarna lär oss definitivt att också små, till synes harmlösa varelser kan ha en enorm, åtminstone på kort sikt väldigt destruktiv inverkan på de globala förhållandena.

De som insisterar på att den nu pågående uppvärmningen har “naturliga” orsaker behöver inse att vi människor är en sådan.

I nästa del av den här tvådelade artikelserien ska vi bekanta oss med ett annat exempel på hur en annan föga anmärkningsvärd livsform förändrade jorden på ett dramatiskt och bestående sätt.

Vi ska gå närmare in på vad som hände efter PETM, då en anspråkslös sötvattensväxt, en släkting till ormbunkarna, förvandlade jorden från växthusvärlden till den fryshusvärld som vi lever i idag.

Och i processen gav oss det kol och den olja som vi bränner i dag. Frukterna från den avlägsna forntidens värmeperiod som fröet till nästa stora uppvärmning.

Läs också

Klimat