Hoppa till huvudinnehåll

Läs romaner med eftertanke, istället för att sluka. Det kan ändra din relation till omvärlden

tatjana brandt
Tatjana Brandt lockar oss att läsa med omsorg tatjana brandt Bild: Copyright Hakan Lindgren uvanga@gmail.com tatjana brandt

- Jag har försökt skriva en bok som ska synliggöra läsningen som praktik och vad läsningen kan betyda för relationen till en själv och världen.

Det säger Tatjana Brandt som i boken Fängslad, essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet för fram ett sätt att läsa som också lämnar spår i läsarens liv.

Det handlar om att, med Martha Nussbaums ord, använda både "tankens inlevelse och känslans skärpa”.

Om att ta i bruk sina känslor och erfarenheter under och efter läsningen för att verkligen ta till sig det lästa. Hur det kan gå till exemplifierar hon genom fem väldigt olika författarskap.

Brandt leder läsaren genom Francis Burneys 1700-tal, pekar på klarsyntheten hos Henry James huvudpersoner och beundrar J.K. Rowlings sätt att genom lager på lager av tid bygga upp scener och platser i de sju böckerna om Harry Potter.

De två sista essäerna ägnas Inger Christensens sonettkrans Sommerfugledalen: et requiem och Ann Jäderlunds dikt Vimpelstaden.

Att läsa som en hattifnatt

”Litteraturen kan inte fylla livet med mening, hisnande böcker kan inte utplåna allt som känns ohanterligt eller futtigt i det egna livet, men böcker är ett effektivt sätt att avbryta det egna jagets monotona kvarnande, de invanda rundorna.”

- Jag försöker tematisera att det finns ett sätt att läsa som kan blir eskapistiskt och njutningsfullt, men livsfrånvänt.

- Istället försöker jag kasta ljus över hur mycket omtagningarna, de andra varven kan ge när man försöker få reda på hur en boks tematik träffar en för att verkligen bjuda motstånd med sitt eget levda liv.

- Det ger så mycket om man inte lämnar sin läsning bara vid den där första njutningsfulla läsningen och kastar sig i ett bokslukarmodus över någonting bara för att genast släppa det man läst och gå vidare.

”För vem vill läsa som en hattifnatt, ständigt på väg med glasartad blick, och oförtrutet tillfreds med riktningen och meningen?”

Frances Burneys 1700-tal

Brandt visar vilken fascinerande tid 1700-talet var. Att läsa romaner från den tiden kräver att man tar sig genom ett visst motstånd, för mycket var alldeles annorlunda då.

Francis Burney (1752 – 1840) växer upp precis när offentligheten håller på att födas, nationalstaten håller på att bildas och urbaniseringen är på gång. Upplysningsprojektet driver framåt samtidigt som franska revolutionen sänder sina chockvågor.

Det är väldigt mycket som händer runtom henne och hon tematiserar i sitt författarskap individens försök att hålla kvar sig själv i de tumultartade händelserna runtomkring.

pärmen till Fängslad
pärmen till Fängslad Bild: Förlaget tatjana brandt

- Samtidigt är det väldigt underhållande och jag njuter mycket av hennes istadiga individer i vad man kunde kalla ett slags antiutvecklingsromaner.

- Ofta blir hennes intriger alldeles absurda och man förstår inte vad som är fel innan man inser att hon målar in sina karaktärer i hörn så att de inte ska kunna gå någonstans utan att i grund förändras.

- Och då ställs de inför att förändra sig eller att uthärda och de väljer alltid att uthärda, att lida. Men också att stå på sig vilket fascinerar mig som en motvikt till vår tid. Vi förväntas vara så plastiska, så föränderliga och ständigt beredda att omformulera oss och glida in i nya roller.

När kvinnan stod för rationaliteten

1700-talet var en period då kvinnor ansågs vara de rationella varelserna medan männen närsomhelst kunde brusa upp och utmana eller utmanas på duell sågs som de irrationella.

- Det här är också tydligt i andra samtida författares verk. Kvinnorna förvaltar på något vis upplysningsarvets enorma tro på rationalitet. Så att om de bara tänker logiskt och sansat och inte gör något förhastat och på något sätt träffar de bästa möjliga valen så ska det nog ordna sig.

Samtidigt kan det runtomkring dem rusa skurkar, rövare och banditer, eller folk som försöker förgifta dem, i ett totalt kaos.

Men på något mirakulöst sätt genom att hjältinnorna är extremt rationella, tror på det goda, på dygdens makt och genom att hålla kvar en känsla av att de handlar rätt, så lyckas de på något sätt få all den här bråten att vika i återkommande expansiva ögonblick.

- Det är ingen realism i det här och det är väldigt njutbart att läsa.

Romanen lågstatusläsning

Under hela 1800-talet fick författare som Francis Burney och Ann Radcliffe bära hundhuvudet för misogyna föreställningar medan en mer manligt kodad litteratur som stod i stor tacksamhetsskuld till de här tidigare romanerna skrevs fram.

Det handlade om romanens statushöjning. Romanen hade väldigt låg status på 1700-talet, många av dem skrevs av kvinnor och flera som inte hade så hög status hade fått möjlighet att uttrycka sig.

- Men sen när det svängde så måste de kväsas och tryckas ned för att det är nu tyvärr bland mänskor ofta är så.

Med klarsynens blick

Tatjana Brandt hävdar att Henry James (1843 - 1916) ändrat hennes sätt att se på världen, fått henne att ”jamesifiera”.

- Det är ett slags upphöjd och förfinad koncentration som hans karaktärer kan uppvisa., en förmåga att ta tag i stunden och se dess unika djup och möjligheter. Att se allt som precis finns här för oss att läsa av, alla nyanser och hela spektret av färg i nuet bara genom att öka vår uppmärksamhet. Det är för mig väldigt njutningsfullt och någonting som jag faktiskt har tagit med mig in i mitt eget liv.

- Henry James karaktärer gör ofta det här. Det kan börja med en ganska grå släckt trist yta, karaktärer som verkar alldagliga och inte särskilt intressanta och sen plötsligt ju mer uppmärksamhet, närvaro och koncentration som han tillför, ju mer schatteringar och skikt och lager på lager man ser av det som på något sätt är utelämnat eller förtiget så börjar de lysa och det uppstår ett enormt intresse hos läsaren.

- Och det här är någonting som jag tycker man kan göra med sitt eget liv också alldeles bra.

Allt kan förändras, utan att någonting syns utanpå

”Den som vill förstå sig själv och höra sina tankar mitt i samhällskroppens brus och larm finner en skatt i James texter, som med subtila medel visar att inre förskjutningar kan revolutionera våra liv utan att något som helst ändras utanpå.”

Brandt rekommenderar James senare, stora och komplexa romaner som The Golden Bowl, Princess Casamassima och The Wings of the Dove som alldeles fantastiska.

- Men om man vill börja med en alldeles liten så finns det en som heter The Europeans. Den har en säregen charm.

”James romaner andas av en djup koncentration som är antidepressiv för att den insisterar på att tillvaron är värd all uppmärksamhet som vi någonsin kan uppbåda, att livets svarar på vår uppvaktig genom att ge ifrån sig mening, tätnar bara vi har vett att ställa frågorna.”

Pojken med ärret

- J.K. Rowlings Harry Potter- romaner har en fantastisk användning av rösten och rummet.

Brandt har i sin läsning tematiserat bokslukarålderns anslag, det här att komma bort från sin vardag. Att lämna någonting som är plågsamt för att komma bort till någonting annat.

Speciell uppmärksamhet ägnar hon de horrocruxer, eller föremål, som Lord Voldemort gömmer bitar av sin själ i för att kunna återvända efter sin död.

I Brandts läsning blir de ett slags konstföremål, som en representation för boken själv, den eskapistiska impulsen, bokslukandets dubbla anslag.

- Det är inte en helt gravallvarlig essä jag har skrivit, säger Brandt med ett skratt. Det kan man inte göra med ett sådant här ämne. Men jag tycker det var viktigt och befriande för mig att försöka driva den här läsningen ordentligt.

- Se vart den löper om man tillåter den att löpa med samma allvar som man skulle ägna vilken bok som helst.

Den allerstedes närvarande döden

I Inger Christensens sonettkrans Sommerfugledalen: et requiem (Fjärilsdalen: ett rekviem) har Brandt försökt läsa fram hennes outhärdliga tanke om livs- och dödskraftens samtidighet. Hur Christensen gör livet och döden till helt samma sak. Vilket man som levande inte riktigt förmår tänka på.

- Därför blir det en läsning av kompostmyllan eller förmultningsprocessen som härbärgerar liv, eller de här kontaktytorna där det plötsligt syns att det inte är två olika krafter utan egentligen en.

Fjärilen är det enda levande som kan smälta samman med döden och återuppstå.

Ann Jäderlund essän beskriver hur man tvingas inse att texten lever sitt eget liv. Brandt analyserar dikten Vimpelstaden, som beskriver känslan av att det egna har blivit främmande.

”Vi formulerar en sanning eller skriver en dikt, men stunden efter ligger orden där och är verksamma i vårt liv på något oberoende av oss.”

” På natten hemsöker orden oss och surrar fast oss i det förflutna, för vi har redan gått vidare.”

Vimpelstaden
Jag ser mina händer komma
De har lossnat
ur stycket

Jag är ingen där, jag är ingen
där i staden
Som jag singlar
genom nattens hål

-Jag hoppas bara att folk ska gå in i den här boken med något slags lust och intresse. Man får gärna invända. Det gå att föra en dialog mellan mig och det jag läser fram i de här texterna och man behöver inte ha läst allt för att gå in i den här dialogen och sen fortsätta därifrån med sin egen läsning.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje