Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kim, Lekki & Namwaan – tre berättelser om att hitta sig själv i ett nytt land

Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka.
Lekki Nutchanart i Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka. Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka. Bild: Marko Mäkinen Teatteri Jurkka,Lekki Nutchanart

Att hitta sin plats i ett nytt land, ett nytt språk och en ny kultur kräver både mod och uthållighet. I Teater Jurkkas dokumentärpjäs Kim, Lekki & Namwaan berättar tre inflyttade thailändskor om sina livsval och upplevelser av Finland.

- Min man skrattade när han såg mig skala potatis. Han tyckte jag gjorde fel. Potatis skalar man alltid i riktning mot sig själv, sade han.

Men det var ju ett tag sedan.

Lekki Nutchanart har bott över tjugofem år i Finland och vet i dag allt som är värt att veta om finska vanor och egenheter.

Ingen har längre anledning att skriva henne på näsan hur man skalar potatis eller vad det innebär att vara en ”riktig” finländare eller thailändare.

Men åren har också lärt henne att förhålla sig avspänt både till omgivningens förväntningar och sig själv.

I dag skalar hon potatis som hon vill – och låter helst bli.

Att känna sig hemma någonstans handlar inte bara om att växa in i ett samhälle. Det handlar i lika hög grad om att hitta och få bejaka sig själv.

Kärleken förde dem hit

Kim Tauriainen, Lekki Nutchanart och Namwaan Yingsuksantisuk är tre kvinnor i olika åldrar som med den här produktionen ställer sig på en professionell teaterscen för första gången.

Initiativet kommer från dramatikern och regissören Saara Turunen.

I sin förra pjäs Tavallisuuden aave granskade Turunen vissa särdrag i den finska mentaliteten inifrån. Nu ville hon undersöka hur det vi själva uppfattar som typiskt finländskt kan te sig för någon som inte är född här.

Valet föll på tre thailändska kvinnor som flyttat till Finland via äktenskap.

Kärleken förde dem till hit men hur kärleksfullt blev mötet med det nya landet?

Försåtligt punkterade klichéer

De tre kvinnorna berättar sina historier enkelt och odramatiskt, med god blick också för det komiska i alla kulturkrockar de upplevt.

Och på scenen växer staplarna med kaffekoppar och potatis i takt med berättelserna.

Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka.
Rofylld eller tillintetgjord? På bilden Namwaan Yingsuksantisuk. Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka. Bild: Marko Mäkinen Teatteri Jurkka,Namwaan Yingsuksantisuk

I kaffesörplarnas och potatisglufsarnas förlovade land får den enkla rekvisitan symbolisera en del av anpassningsprocessen.

Varje kopp är som en skör porslinsbit i det nya livspusslet och varje potatisknöl en potentiell rot eller börda.

Det är mycket som bara låter sig anas i de ordlösa gesterna.

Men under ytan kan också en rad hullingar skönjas. Och de riktar sig förstås inte bara mot den finska självbilden utan också mot bilden av de thailändska kvinnor som flyttat hit.

I en av uppsättningens fränaste scener dansar trion in som självmedvetet vräkiga män, män som viftar med sina sedelbuntar samtidigt som kvinnornas egna berättelser effektivt punkterar den ensidiga bilden av thailändska postorderfruar och sex till salu.

Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka.
Kim Tauriainen och Namwaan Yingsuksantisuk lär män veta hut. Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka. Bild: Marko Mäkinen Teatteri Jurkka,Namwaan Yingsuksantisuk

Det är en hejdlöst rolig scen – och samtidigt genomsatirisk.

Rätten till respekt och självrespekt löper som en röd tråd genom hela föreställningen.

- I Thailand tar männen inget ansvar för arbetet hemma medan kvinnorna ofta gör dubbla jobb. Jag trodde att det var annorlunda här. Men det är ju precis lika.

Respekt är mer än tomma ord om jämlikhet.

Och ibland behöver vi också några ögonpar utifrån för att inse det.

I gamla fotspår eller nya?

Men Kim, Lekki & Namwaan är inget frontalangrepp mot det finländska samhället.

Uppsättningen hjälper oss bara att se en aning förbi vår hemmablindhet.

I den utsiktspunkten ingår också några stillsamma reflektioner över illusionen om en enhetlig och oföränderlig kultur, med heligt finsknationella förtecken.

En kantelekultur där ingenting rubbat cirklarna sedan letkajenkkan, ungefär.

Saara Turunen är en mästare på förstulna kommentarer och det finns gott om dem i uppsättningens ordlösa element, i musikval, dansnummer och hantering av symbolladdad rekvisita.

Och det är också i den reflektionen alla delar av föreställningen smälter ihop.

För i slutändan handlar ju allt om livet och identiteten som en oavbruten process.

Kim, Lekki och Namwaan vet vad det innebär.

Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka.
Tre kvinnor som vet vad de vill. På bilden Kim Tauriainen, Lekki Nutchanart och Namwaan Yingsuksantisuk. Foto från Kim, Lekki & Namwaan på Teater Jurkka. Bild: Marko Mäkinen Teatteri Jurkka,Namwaan Yingsuksantisuk

De kommer inte från likartade förhållanden, deras erfarenheter av Finland är inte heller identiska.

Men uppbrottet har gjort dem medvetna om vad de vill och vad de prioriterar högst i livet.

Kan vi alla säga detsamma?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje