Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Koko Suomi vihaa – en ömsint föreställning om folket som hellre hatar än pratar

Foto från Koko Suomi vihaa på KOM-teatern.
Laura och Anna Airola i Koko Suomi vihaa på KOM. Foto från Koko Suomi vihaa på KOM-teatern. Bild: Mark Sergeev Kom-teatteri,Koko Suomi vihaa

Vad får finländarna att gå i taket? Inför Koko Suomi vihaa på KOM-teatern reste produktionsteamet runt och bad människor bidra med sina egna hatobjekt. Resultatet blev en föreställning som berör snarare än upprör.

Det var kanske inte vad jag hade väntat mig.

I en tid när hatretoriken formligen väller över oss var säkert många av oss beredda på en ganska dyster kväll.

Men i stället dukar systrarna Anna, Laura och Oona Airola tillsammans med Ilkka Tolonen upp en musikteaterföreställning som inte bara berör utan ofta också roar - så där som det ofta gör när man tvingas granska sina egna ryggmärgsreaktioner lite på avstånd.

För visst är vi snara att spy galla över både stort och smått men vad är det vi egentligen ger uttryck för?

Det var en fråga som började intressera teamet alltmer under arbetets gång och det är också där tyngdpunkten i föreställningen ligger.

Livet suger

När människor får ge luft åt sina spontana aggressioner sinar ilskan ganska snabbt men under vreden blottläggs i stället helt andra känslor.

Det finländaren oftast hatar mest är sitt eget liv, skriver Laura och Oona Airola i programbladet. På en skala som täcker allt från dödsångest till ilskan över en trasig moped.

De vet vad de talar om.

Tidigare i år öppnade de en hatlinje på telefon, ett e-postkonto för hatkänslor per mejl och därefter besökte de också en rad städer där torgbesökarna gavs möjlighet att dela med sig av sina egna frustrationer.

Ur de samtalen föddes ett slags modifierad dokumentärteater där känslorna av ensamhet, maktlöshet och rädsla står för allvaret och de ofta rätt irrationella irritationsmomenten för komiken.

KOM-teaterns foajéscen har också förvandlats till en kopia av torgmottagningarna.

Gratis kaffe på hatkliniken

Två käbblande väninnor i täckjackor och polkahår ( Anna och Oona Airola) snubblar in och får syn på det dukade kaffebordet under skylten ”Hatklinik”.

Gratis kaffe och möjligheten att rangordna sina hatobjekt – varför inte?

Den där ”Roteruksen Irja ” (läs Irja Brotherus) ligger bra till för en första plats.

I det här skedet kan jag tänka mig att en del av publiken hajar till.

Är det här faktiskt PK? Eller kommer det här att bli en nidbild av det ”dumma” folkets hat?

Nej, inte alls.

Under våra olika luggar och dialekter är vi alla rätt lika. Vår kollektiva kardinalsynd är bara att vi sällan fattar det.

Men i den här föreställningen etableras kontaktytorna snabbt.

Ett par snabbspolningar genom materialet ger oss en vink om bredden i de samlade irritationsmomenten.

Högt och lågt, allvar och komik

Någon hetsar upp sig över vår ovilja att hälsa, någon annan över att hon inte får odla rabarber på sin döda mans grav.

Koko Suomi vihaa blandar högt och lågt, allvar och komik.

Men djupast når uppsättningen i de sekvenser där tyngdpunkten ligger på all den rädsla och frustration som ligger gömd under våra irrationella vredesutbrott.

Foto från Koko Suomi vihaa på Kom-teatern.
Medelålders, arbetslös och överflödig? På bilden Ilkka Tolonen. Foto från Koko Suomi vihaa på Kom-teatern. Bild: Mark Sergeev Kom-teatteri,Koko Suomi vihaa

Det handlar i och för sig om sådant som gestaltats många gånger förr på en scen men förtjänsten med uppsättningen är att ensemblen ofta hittar en helt egen och fräsch infallsvinkel.

Några söktermer på datorn en julafton berättar till exempel mer om ensamhet än alla ord.

Och den obotligt cancersjukas ilska över att vännerna inte längre delar med sig av sina egna problem säger mycket om vår aningslösa benägenhet att utesluta dem vi tror att vi skonar.

Men allra smärtsammast är föreställningen när den tangerar det mest tabubelagda, oförmågan att älska sitt eget barn.

Texten till musiknumret En tiedä miksi vihaan häntä är skriven av signaturen ”Äidin sydän suljettu.”

Yxpila rules

Musiken har en framträdande plats i uppsättningen som också fått underrubriken ”ihana musiikkivihoittelu”.

Man kan - och får säkert också - tolka det ironiskt men visst är det ofta underbart på sitt sätt.

Musiken är nämligen ett helt litet kapitel för sig.

Laura Airola är journalist, hennes systrar Oona och Anna skådespelare och Ilkka Tolonen musiker men tillsammans ingår de också alla i Ykspihlajan Kino-orkesteri ( en ensemble som bland annat hördes i Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv där Oona Airola också hade den kvinnliga huvudrollen).

I Koko Suomi vihaa dukar kvartetten upp en palett av stämsång med trettiotalsstuk, piano, dragspel, trummor och blåsinstrument.

Plus ljudkonst.

Oona Airolas robotimitation i parodin på det helautomatiserade samhället är en akustisk pärla.

Foto från Koko Suomi vihaa på Kom-teatern.
Robot eller människa? Oona Airola i det helautomatiserade kaféet. Foto från Koko Suomi vihaa på Kom-teatern. Bild: Mark Sergeev Kom-teatteri,Koko Suomi vihaa

Grymma fantasier förvandlas till grymtningar

Laura Airola bär huvudansvaret för uppsättningens manus och det är också hon som agerar berättare och värd på scenens hatklinik.

Men de grällaste hatyttringarna hörs aldrig i föreställningen.

Eller låt oss säga så här, de allra grymmaste reduceras rent bokstavligt till grymtningar.

I något skede intar nämligen ett jättelikt grishuvud scenen och låter oss bara på omvägar ana en hatretorik så kompakt att inga argument längre når fram.

Men att fastna i den hade sannolikt varit både missvisande och kontraproduktivt.

Fångna i våra egna bubblor

Koko Suomi vihaa påminner oss i stället om att det anonyma näthat som så ofta lyfts fram lett till en perspektivförskjutning som inte rimmar med verkligheten.

Utanför trollfabrikernas och de anonyma inläggens samlade hatretorik finns också ett annat Finland.

Ett Finland där det största problemet inte är hatet utan hjälplösheten och oförmågan att klä det egna illamåendet i ord.

I ett samhällsklimat där bara framgången räknas vill ingen visa sig svag.

Ändå är det precis det vi alla i något skede är, vilken bubbla vi än försökt gömma oss i.

Men utsattheten skulle kanske vara lite lättare att acceptera om vi visste att vi inte är helt ensamma.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje