Hoppa till huvudinnehåll

Tre mardrömmar mot Tre Kronor: De gör ont – fortfarande

1986 skakades världen av Tjernobylolyckan och Diego Maradonas samarbete med gud. 1991 blev Sovjetunionens svanesång och Mike Powell hoppade 895. 2003 störtades Saddam Hussein och Roger Federer vann sin första Wimbledontitel. Och så minns vi i Finland ”Masken”, ”Sudden” och ”Pebben”. Tyvärr.

4–4, 4–4, 5–6.

Resultat som ser helt vardagliga och odramatiska ut i skriven form. Tusentals hockeymatcher har slutat med just de resultaten på tavlan och i matchprotokollet.

Det blir andra bullar med vardagligheten om man sätter in resultaten i följande sammanhang:
• Finland-Sverige i ishockey-VM 1986
• Finland-Sverige i ishockey-VM 1991
• Finland-Sverige i ishockey-VM 2003

Då gör de ont.

Otaliga förnedringar

Visst finns det även mängder av andra smärtsamma resultat mot våra gulblå hockeygrannar från väst. Det är bara att välja och vraka bland minnen som får inälvorna att slå knut.

En smärtklassiker är OS-finalen 2006. Lejonen hade spelat som en dröm genom hela turneringen och vunnit alla sina matcher.

Sedan bröts Saku Koivus klubba i tekning i början av period tre och Tre Kronors hockeyhistorias tre bästa spelare, Mats Sundin, Peter Forsberg och Niklas Lidström tog vara på chansen.

Ridå.

Alla tiders turnering slutade i tårar för Teemu Selänne och gänget.

Bittert var det också i World Cup 1996. Drygt ett år efter guldet i Globen möttes rivalerna på samma arena. Alla NHL-spelarna var med och matchen skulle bestämma vem som hade ett bättre ”bästa landslag”.

2–0 till Lejonen efter period ett. Då steg ”Lidas”, ”Foppa” och ”Sudden” fram. Sverige vann med 5–2.

Förnedring var ordet.

Nämn inte Wien 1987 till Kalervo Kummola.

Och så finns såklart den legendariska kabinettförlusten i Wien under VM 1987. En spelare som i junioråldern representerat Polen spelade i Västtysklands lag i VM. Finland, Kanada och Schweiz protesterade för att få tyskarnas matcher strukna.

Enligt IIHF:s regler borde det ha varit fallet. Om alltså regelboken hade följts till punkt och pricka hade Finland – som slagit Tre Kronor men förlorat mot tyskarna – spelat medaljserie och Sverige stannat i nedflyttningsserien.

Nu avslogs protesten slutligen av Wiens häradsrätt (!), Finland blev utanför finrummet och Tre Kronor gick hela vägen till ett bejublat VM-guld. Nämn inte Wien 1987 till Kalervo Kummola.

Men ändå.

Inget får en vän av Finlands hockeylandslag att sjunka så djupt in i sorgens dal som minnena från matcherna mot Sverige i VM 1986, 1991 och 2003.

Anders “Masken” Carlsson i en välgörenhetsmatch 2014. Nätade gjorde han också där. Givetvis.

Moskva 1986 – ”Masken” Carlsson slingrar sig in i vårt långtidsminne

Det vårades för finländsk VM-ishockey våren 1986. I seriespelet hade Lejonen bara förlorat mot Sovjet, vunnit fyra matcher och spelat två oavgjorda – mot Tjeckoslovakien och Sverige.

Finland gick in i medaljserien tillsammans med Sovjet, Sverige och Kanada. Världsmästarna från året tidigare, Tjeckoslovakien, fick nöja sig med Lejonens vanliga roll i nedflyttningsserien.

Hajpen var rätt så stor då Finland spelat en offensiv hockey som resulterat i bland annat 10–1 mot Västtyskland och 3–2 mot Kanadas NHL-killar, som bara förlorat en gång tidigare mot Lejonen.

Voi, voi, var det första Juha Jokinen fick ur munnen.

Finland stiger från 0–1 och 1–2 till 4–2 efter övertygande spel.

I medaljseriens första match möttes Lejonen och Tre Kronor för andra gången under VM. En seger över Sverige hade öppnat medaljvägen för Finland. Och för första gången någonsin såg det ut att bli verklighet – Tre Kronor var på fall när mindre än en minut återstod av matchen.

Sverige hade visserligen inlett matchen starkt och tagit ledningen med både 1–0 och 2–1 i första perioden. I andra perioden utjämnade Tapparas pucktrollare, Erkki Lehtonen, till 2–2 efter några lysande dragningar.

Under mathens sista 20 minuter lossnade det sedan ordentlig. Först sköt Pekka Arbelius in 3–2 när Finland spelade med en man mindre och sedan nätade backeleganten Kari Eloranta i powerplay.

Lejonen ledde med 4–2.

Den här matchen vinner vi

Under matchens sista minut hann Yles tv-referent Juha Jokinen precis försäkra hemmapubliken om att Finland vinner matchen när Masken slog till.

Inte en utan två gånger.

Först styrde Anders ”Masken” Carlsson in Thomas Steens precisa passning från bakre stolpen och ledningen krympte till 4–3. Men det var bara 40 sekunder kvar, så det var ingen panik. Eller i alla fall borde det ha varit lugnt.

På en lönnkrog i Åbo under VM 1997 frågade en Lejonsupporter Carlsson hur det kändes att göra två mål mot Finland på en minut.

Masken satte in en snusprilla under läppen och svarade lugnt.

– Du, det var faktiskt nio sekunder.

När domaren fällde pucken i isen vid mittpunkten strax senare så var det ändå total panik inne i de blåvita spelarskallarna. Kari Jalonen förlorade tekningen, men ändå skrinnade hela Lejonfemman framåt i riktning Pekka Lindmarks mål.

Speciellt backparet Arto Ruotanen-Kari Suoraniemi var åtskilliga meter för högt uppe i rinken när svenskarna tog hand om pucken efter tekningen.

Resultatet blev en genomskärande passning som hittade den gode Anders precis ovanför blå linjen. Det fanns inte ett enda Lejon mellan målvakten Hannu Kamppuri och Masken.

– Voi, voi, var det första Juha Jokinen fick ur munnen.

Nio sekunder var tiden som det tog för Tre Kronor att stiga från 2–4 till 4–4.

Ridå.

Sammandrag från VM 1986:

Finlands tränare Rauno Korpi gav kort senare en av blåvit tv-historias oförglömligaste intervjuer (se klippet ovan). Sveriges förbundskapten Curt Lindström å sin sida kanske senast då insåg att Lejonen hade ett skriande behov av att göra saker och ting lite bättre.

Lejonens självförtroende punkterades totalt och laget förlorade sina två återstående VM-matcher – 0–8 mot Sovjet och 3–4 mot Kanada – och slutade fyra. Tre Kronor vann silver.

Vi var många som inte sov gott på en tid.

Mats Sundin var ett spöke för Finland.

”Inga ord kan beskriva hur motbjudande det var att se nummer 13 få tag i pucken nära den finländska buren i viktiga matcher. Det brukade verkligen inte sluta väl med blåvita ögon sett.”

Helsingfors 1991 – katastrof i repris när Mats Sundin visar upp sig

Mats Sundin var en helt fantastisk ishockeyspelare. Han var som bäst när det gällde mest. Han var vidare en föredömlig kapten för Toronto Maple Leafs och Tre Kronor. Dessutom är han på basen av alla intervjuer jag någonsin sett, hört eller läst en väldigt sympatisk och smart kille.

Ett exempel på det här var då ”Sudden” självmant ledde hela det svenska laget till att – utanför protokollet – åka fram och skaka hand med det totalt knäckta Lejonlaget efter OS-finalen i Turin 2006.

Han var då en tillräckligt stor människa för att i segerns stund också ha ödmjukhet inför resultatidrottens obarmhärtighet. Vinnaren ville hedra ett förlorande lag som spelat fantastisk hockey genom hela turneringen, men ändå blev utan priset.

Ett OS-guld och tre VM-guld var ”Sudden” med om att vinna i Tre Kronor-tröjan. Landslaget var omgivningen som fick Sundin att bli en ännu större spelare än vad han var till vardags.

Mats Sundin: 43 mål och 52 assist på 79 matcher i VM, OS och Kanada Cup/World Cup.
Peter Forsberg: 20+37 på 63 matcher.

Här Tre Kronor-ikonerna efter OS-finalen 2006.

Mats Sundin är varken mer eller mindre än alla tiders Tre Kronor-spelare. En kille som var härlig att se i rinken.

Förutom mot Finland. Jisses så man kunde hata honom i de matcherna.

Inga ord kan beskriva hur motbjudande det var att se nummer 13 få tag i pucken nära den finländska buren i viktiga matcher. Det brukade verkligen inte sluta väl med blåvita ögon sett.

Jag medger skamset att jag upprepade gånger hoppats på att en skada eller sjukdom skulle hindra Mats Sundin från att spela mot Finland. Har väl någon gång också suttit framför tv:n och öst totalt oförtjänta glåpord över honom. Så fruktansvärt giftig var ”Sudden” mot Finland under hela sin karriär.

Hemma-VM 1991 visade på värsta möjliga sätt vad som komma skall.

Kurri, Numminen och Selänne hemmalagets stjärnor

Förhoppningarna inför turneringen var än en gång stora. Inte minst för att Lejonen leddes i rinken av NHL-legendaren Jari Kurri. Nummer 17 hade valt att spela en säsong i Italien enkom för att säkert kunna medverka i VM på hemmais.

Lagets övriga NHL-proffs höll också hög profil: Teppo Numminen, Christian Ruuttu och Jyrki Lumme. Alla spelare som axlade stort ansvar i sina klubbar.

Från den i början på 1990-talet erkänt starka inhemska ligan kunde coachen Pentti Matikainen plocka spelare som Mika Nieminen, Esa Keskinen, Raimo Summanen, målvakten Markus Ketterer, forna NHL-backarna Ville Sirén och Hannu Virta – samt alla tiders mest omsusade talang: 21-åriga blixtnedslaget Teemu Selänne.

Lejonveteranen Selänne fick tidigt erfara Tre Kronors styrka.

Lejonen inledde turneringen mot Tjeckoslovakien i Åbo och TPS nya fina arena. Matchen gick som en dans för hemmalaget som inför en publik på hela 11 800 åskådare vann 2–0 efter mål av FM-ligans kanske två skickligaste spelare Nieminen och Keskinen.

I följande match, som skulle spelas i Helsingfors ishall, var det meningen att Finland äntligen skulle slå Sverige i en match i ett hemma-VM. Tre oavgjorda och en förlust var saldot från de tre tidigare turneringarnas fyra drabbningar.

Den här matchen vinner vi

Matchen såg ut gå helt enligt de höga förhoppningarna. Efter första perioden ledde Lejonen med 3–2 via mål av profilspelarna Teemu Selänne, Ville Sirén och Jari Kurri.

Ledningen skulle egentligen ha varit 3–1, men bara 18 sekunder före periodslutet lyckades en 20 år ung rookie från NHL-laget Quebec Nordiques retfullt peta in Tre Kronors andra mål.

Nummer 13. Mats Sundin.

Inga ord kan beskriva hur motbjudande det var att se nummer 13 få tag i pucken nära den finländska buren i viktiga matcher.

Ingen fara här ändå. Femfaldiga Stanley Cup-vinnaren Kurri gjorde sitt andra mål för eftermiddagen då bara 42 sekunder spelats av period två. Finland ledde med 4–2 och började spela på säkerhet för en komfortabel seger – inga fler mål i andra perioden.

Samma melodi fortsatte i period nummer tre. Lejonen agerade taktiskt kallt och spelet flöt som Matikainen och hans mannar ville i 19 av periodens totalt 20 minuter. Till och med på hemsoffan insåg man att segern i den här matchen var som i en liten ask.

15 sekunder med Mats

Med 19 minuter på klockan surrade spelet till synes ofarligt i den finländska försvarszonen längs med sargkanterna.

Plötsligt tog Mats Sundin initiativet efter att ha tagit emot en passning bakom det finländska målet. Han steg med ett par sparkar upp framför Ketterer och snärtade in ett försmädligt backhandsskott mellan benen på TPS mästarkeeper.

4–3 med 59.08 på klockan. Det blev tyst i hallen och på hemmasofforna. Många började skruva på sig och kasta ängsliga blickar på kompisarna – det söktes bekräftelse.

Inte kan det ju hända på nytt.

Minnet från 1986 var tanken som garanterat slog minst en miljon finländare precis samtidigt. Tyvärr tycktes också landslagets medlemmar höra till den här gruppen.

15 sekunder senare hände det. Igen.

Direkt efter tekningen stack hela det blåvita laget i fel riktning, det vill säga mot Sveriges mål – som i en repris från fem år bakåt i tiden. Det kombinerades den här gången med att Ville Sirén, som fick pucken efter tekningen, slog gummitrissan rakt på en svensk.

Pucken studsade flera meter mot den finska blå linjen. Där plockade Sundin upp den och kunde i parad och obehindrad åka mot Ketterer. En snygg fint och en backhandssnärt senare var ställningen 4–4.

Ridå.

Sammandrag från VM 1991:

Med seger och därmed följande två poäng från Sverigematchen hade Finland varit med i medaljserien. Nu blev laget i nedflyttningsserien – med en poängs marginal.

Sverige och Mats Sundin marscherade hela vägen till ett bejublat VM-guld.

Vi var många som inte sov gott på en tid.

Den stora Lejonkaptenen Saku Koivu efter ännu ett blågult trauma. Vad var det riktigt som hände?

Helsingfors 2003 – förnedring utan gränser

Om den finns en idrottskväll som skulle vara skön att kunna glömma, så skulle det vara den väderleksmässigt soliga och vårfyllda onsdagskvällen den 7 maj 2003.

Tyvärr så finns kvällens händelser fastgjutna någonstans i minnesbildernas eviga färsklager – på en stadig brygga mellan primärminnet och långtidsminnet.

Teemu Selänne har sagt att det var hans ishockeylivs värsta dag. Lagkaptenen Saku Koivu berättade senare hur energin plötsligt sögs ur laget som genom ett trollslag. Tränaren Hannu Aravirta minns alltid den fruktansvärda tystnaden som lade sig över hallen – bara minuterna efter att samma hall nästan exploderat av total rajtantajtan.

Det blev en gemensam nationell utfärd till mindervärdighetens komplexfyllda värld. Glömma? Glöm det.

Och vi, över två miljoner finländare, som såg matchen antingen på plats eller framför tv:n minns alltid hur mardrömsartad matchens andra halva blev att följa med.

Precis som spelarna i rinken så frös vi på våra sittunderlag till tysta, bleka zombies som direkt insåg hur det skulle gå då Sverige fick vind i seglen.

Det blev en gemensam nationell utfärd till mindervärdighetens komplexfyllda värld.

Glömma? Glöm det.

Utgångspunkterna lovade inte mycket

Senare har man däremot ofta glömt att det faktiskt inte alls såg speciellt lovande ut inför matchen – som alltså var en VM-kvartsfinal mot Tre Kronor.

Trots att Lejonen kryllade av NHL-proffs som Selänne, Koivu, Olli Jokinen, Niklas Hagman, Kimmo Timonen, Janne Niinimaa, så hade spelet inte alls övertygat.

Finland hade förlorat både mot Tjeckien och Slovakien och dessutom spelat oavgjort mot Tyskland i den sista matchen inför kvartsfinalen. Bara mot blåbären Österrike, Slovenien och Ukraina hade det blåvita allstarlaget dominerat.

När allt ännu var bra. När allt inte ännu rasat samman. Än en gång.

Samtidigt hade Tre Kronor också ett lag laddat med NHL-talang: Peter Forsberg, Mikael Renberg, Henrik Zetterberg, Jonas Höglund, Per-Johan ”Pebben” Axelsson – och jo: Mats Sundin.

Och till motsats från Lejonen hade Tre Kronor varit just så bra som laguppställningen såg ut på pappret. Sundin, Foppa & Co hade vunnit fem av sina sex matcher. Den enda förlusten kom i en tajt men betydelselös gruppspelsmatch mot Kanada.

Så faktum är att inför kvartsfinalen var optimismen nog mycket dämpad i Finland.

På svenskt håll var man däremot segervissa – speciellt Aftonbladet och Expressen tog som vanligt redan i förväg ut allt av hur lillebror skulle spöas. Forsberg och Sundin smällde ju ändå högre än Selänne och Koivu.

Den här matchen vinner vi

När matchen väl körde igång så var det finländska stjärngardets flegmatiska spel från turneringens tidigare skeden som bortblåst. Visserligen satte Sundin (vem annars?) in 0–1 till Tre Kronor när knappa fem minuter var spelat. Men sedan blev det lejonvrål för hela slanten under resten av perioden.

1–1, Teemu Selänne, 2–1 Teemu Selänne, 3–1 Tomi Kallio.

Nåja, det här laget har bara sparat sig, det gäller att vinna de rätta matcherna, nu får svenskarna smaka på sin egen medicin.

Sådana var tongångarna på läktaren och på hemsofforna.

Rubrikerna vi bara visste skulle komma till slut.

Förfriskningarna smakade gott i periodpausen längs med korridorerna i Helsingforsarenan och high-five var den populäraste hälsningen om man träffade på en bekant eller ens en halvbekant.

Som ett populärt ordspråk på finska lyder i fri översättning: ”Vi var varken fattiga eller sjuka”.

Fullständig eufori

Sedan fortsatte det blåvita fyrverkeriet i den andra perioden med samma intensitet.

När 25.56 var spelat gjorde Kimmo Rintanen ett oassisterat mål och 4–1 stod det på hallens mäktiga resultat- och underhållningskub. 48 sekunder senare slog ”Teukka Salama” till för tredje gången. Matchen stod 5–1.

Alltså 5–1 för fanken. Yippee ki-ay!

Tom Jones walesiska testosteron ljöd ut från högtalarna, som verkligen gjorde skäl för sitt namn. Och sedan var det DJ Ötzi som fick oss att vråla: Heey, hey babe, hu, ha...

Matchklockan stannade på 26.44 när Selänne fullbordade sitt hattrick och drygt två miljoner finländare var på väg mot VM:s medaljmatcher genom paraddörrarna.

Högmod...

Men sedan var det slut på sötebrödsdagarna för vänner av Lejonen. Matchens resterande 33 minuter, 16 sekunder speltid och pausen mellan andra och tredje perioden gick i extrem moll. Bleka tystlåtna finländare: hemma, i hallen – och i Lejonens omklädningsrum.

• 28.04 Jörgen Jönsson (Peter Nordström, Jonas Höglund) 5–2
• 29.27 Peter Forsberg (Henrik Zetterberg, Dick Tärnström) 5–3
• 37.20 Jonas Höglund (Jörgen Jönsson, Peter Nordström) 5–4
• 48.22 Peter Forsberg (Ronnie Sundin) 5–5
• 55.06 Per-Johan Axelsson (Ronnie Sundin) 5–6

Ridå.

Sammandrag från VM 2003:

5–2 dämpade der euforiska brölet en smula. 5–3 gjorde hallen tyst (också spelarna i avbytarbåset). 5–4 förändrade tystnaden till dödstystnad (se förra parentesen). 5–5 fick såväl åskådarna som laget att tappa allt hopp.

6–5 var dödsstöten som alla – inklusive spelarna – bara visste att skulle komma.

Lejonen och förbundskaptenen Hannu Aravirta lamslogs av en ännu en blågul anstormning.

Gubben som efter matchen satt och spelade dragspel längs med vägen som går från hallen till Böle järnvägsstation visste vilka trådar han skulle dra i. Ordena till melodin hans fingrar bjöd på kände de flesta mycket väl till:

Metsään on tullut jo syys, lohduton yön hämäryys... yksinäin allapäin...

Teemu Selänne hade i det skedet redan åkt oduschad rakt från hallens bakdörr med några kompisar till ett gatukök vid Sörnäs strandväg.

Han hade lite tidigare skjutit tre mål. Inte ett enda av Sveriges sex mål hade Teemu vittnat från isen.

Vi var många som inte sov gott på en tid.

Lejonens genomklappningar mot Tre Kronor kommer in på placering 29 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Källor: Leijonien tarina (Ari Mennander-Pasi Mennander, Gummerus 2003), iihf.com.