Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Okänd soldat – stark och snyggt berättad, men inte nydanande

Rokka och Koskela rekognoserar terrängen.
Brothers in Arms. Eero Ahos Rokka och Jussi Vatanens Koskela imponerar i uppdaterad Okänd soldat.. Rokka och Koskela rekognoserar terrängen. Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film),Eero Aho,Jussi Vatanen

Behövs det en ny version av Okänd soldat? Behövs det överhuvudtaget fler filmer om våra krig? Och krävs det faktiskt tre timmar för att avhandla en story alla redan känner till?

Många frågor har legat i luften ända sedan vi nåddes av beskedet att Aku Louhimies hade för avsikt att ta sig an Väinö Linnas klassiska roman.

Jag medger gärna att jag hör till dem som varit måttligt intresserad av en tredje tolkning av Rokkas, Koskelas och Hietanens öden. Och att det är med en trött suck jag bänkar mig i salongen.

Tre timmar senare är jag omtumlad, klarvaken och beredd att svara ja på de stora frågorna. Ja, den här filmen behövs och ja, den måste få ta tid.

I begynnelsen är slutet

Louhimies inleder med en scen som rent kronologiskt ligger nära slutet – en snygg helhet där en simtur i barndomens trygga vatten smälter samman med en brutal krigsscen.

Lekande barnaben glider sorglöst fram genom vattnet innan duken erövras av det dova ljudet av vuxna kroppar som bryter ytan med ett olycksbådande plask.

Vattnet grumlas av omkringvirvlande skräp, men någonstans ovan ytan skiner solen. Sol och vatten som en bild av såväl livets grundförutsättningar som dess kretslopp.

”Av jord är du kommen” ersatt av en återgång till skvalpandet i moderlivets trygghet.

Denna första scen anger tonen för en krigsfilm som ger utrymme för naturen, tystnaden, förgängligheten och livet.

Trots allt.

Siluetten av en soldat mot kvällshimlen.
Siluetten av en soldat mot kvällshimlen. Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film)

Idel raska gossar

Efter den symbolladdade inledningen tar vi ett steg tillbaka i tiden och ut mot fronten. Året är 1941 och fortsättningskriget står för korsudörren.

Stämningen är laddad – en viss energi bär fram de högtflygande planerna, men många är trötta och märkta av det krig som redan genomlevts.

Kompaniet vi kastas in i utgör en sammansvetsad grupp där den lugne Koskela (Jussi Vatanen) och humoristen Hietanen (Aku Hirviniemi) anger tonen.

Flankerade av en ständigt småskrattande Vanhala (Hannes Suominen) och den politiskt medvetne Lahtinen (Joonas Saartamo).

Högre upp i hierarkin hittar vi befälen Kariluoto (Johannes Holopainen) och Lammio (Samuli Vauramo) - den förstnämndes osäkerhet är ungefär lika uppenbar som den sistnämndes nitiskhet är påtaglig.

Regler är till för att följas och en order är en order.

Lammio tittar stint in i kameran.
Nu gör ni som jag säger. Samuli Vauramos Lammio spänner blicken i sina soldater. Lammio tittar stint in i kameran. Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film),Samuli Vauramo

Starka skådisar

Låt det genast vara sagt – samtliga skådespelare i det färgstarka galleriet axlar sina roller väl. Vid sidan av att stå för fina individuella prestationer fungerar de bra som grupp.

Kompletterar, stöder och ger utrymme åt varandra.

Speciellt glad blir man över att se Jussi "Napapiirin sankarit" Vatanen i något annat än komiska sammanhang. Och bland de mindre kända namnen gör Johannes Holopainen intryck där han pendlar mellan fysisk skräck och allmän beslutsångest.

Men den som utan tvekan lyser allra starkast är Eero Aho i rollen som Rokka. I samma ögonblick som hans krigsvane, auktoritetstrotsande karelare träder in i handlingen är det som om stämningen förtätas och duken börjar vibrera.

För att uttrycka det tidsenligt: Aho äger.

Rokka och Kariluoto avamcerar i en skyttegrav.
Follow my lead. Rokka (Aho) tar i alla lägen kommandot och befäl som Kariluoto (Holopainen) låter honom gärna gå först. Rokka och Kariluoto avamcerar i en skyttegrav. Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film),Eero Aho,Johannes Holopainen

Naturen som rollkaraktär

Men utöver de vanliga karaktärerna intar även naturen en central roll. Den tränger igenom överallt.

I form av doften av kåda, mossa, fuktigt ylle, rök, blod.

I form av detaljer som den lilla larv som kryper över en hand, en fjärils tunna vingar, tordyvelns klumpiga gång i ljungen.

En brun skogsmus som fångas på korsugolvet bara för att bli utsläppt i friheten.

Och som ett ramverk runt dessa naturens minsta alla dessa stora träd. Enorma björkar med knotiga grenar och frodig grönska. Ståtliga furor vars kronor sävligt böjer sig över marken där granater kreverar, kanoner mullrar och människor dör.

Aldrig tidigare har skogen framstått som så levande - den tar samma smällar som männen. Stammar spjälks itu, blöder, faller.

Det är mäktigt.

Soldaterna i en solig glänta.
Trees of Life. Soldaterna tar igen sig med skogen och solen som enda vittnen. Soldaterna i en solig glänta. Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film)

Moderniserad version?

Det som framgår av Jari Olavi Rantalas manus och fotografen Mika Orasmaas bildspråk är att de tagit till sig det som hänt på krigsfilmsfronten de senaste trettio åren.

Här finns ekon från såväl Terrence Mallicks symbolladdade The Thin Red Line som Steven Spielbergs ultrarealistiska inledning i Saving Private Ryan - bägge från 1998.

Bland inhemska alster har även filmer som Rukajärven tie (1999) och Hiljaisuus (2011) bidragit till att blåsa nytt liv i genren - så för den vana krigsfilmspubliken framstår Okänd soldat anno 2017 knappast som formmässigt nydanande.

Det påtagligt nya är däremot att man fyllt ut Linnas berättelse med sekvenser från hemmafronten och bilder som skildrar en lottas vardag - och även om det är fint att kvinnorna ges utrymme så måste det sägas att dessa porträtt stannar på en tämligen schematisk och ytlig nivå.

Utöver dessa tillägg har man också försett helheten med en ännu tydligare klangbotten i frågan om krigets innersta väsen.

Med dödandet som förråande återvändsgränd.

Kariluoto (Holopainen) och Sirkka (Marketta Tikkanen) i öm omfamning.
Farväl min älskade. Sirkka (Marketta Tikkanen) och Kariluoto (Holopainen) hör till dem som tvingas vänja sig vid ständiga avsked. Kariluoto (Holopainen) och Sirkka (Marketta Tikkanen) i öm omfamning. Bild: Juuli Aschan Okänd soldat (2017 film),Johannes Holopainen

Tre tunga timmar

Det är ofrånkomligt att en film som denna är tung att se. Inte bara för att det tar på krafterna att hela tiden sitta på helspänn i väntan på nästa oundvikliga dödsfall, utan också för att den utdragna speltiden kräver sitt.

Det blir en upprepning av samma kretslopp. Packa ihop, packa upp, inta positioner, anfalla, retirera.

Om och om igen.

I takt med att soldaterna blir tröttare och mer uppgivna blir även betraktaren det. Skall lidandet aldrig ta slut?

Och det är väl just det som är poängen; det är inte meningen att vi skall komma lättare undan. Efter alla dessa år av böcker, intervjuer, dokumentärer och filmversioner är det fortfarande viktigt att få se hur det var och varifrån ärren i den finländska folksjälen härstammar.

För nej, alla känner inte längre till den här historien. Vare sig som bok eller film eller verklighet. Så tre timmar i biomörkret är ett litet pris att betala för att den okände soldaten inte skall falla i glömska.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje