Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Därför behöver vi ännu en film om kriget

Bild av maskingevärskompani som skjuter i snöväder
Lahtinen krutar på Bild av maskingevärskompani som skjuter i snöväder Bild: Tommi Hynynen Okänd soldat (2017 film)

Sebastian Bergholm hör till dem som uppskattar Okänd soldat. I den här kolumnen förklarar han varför.

Måste det där kriget ältas om och om och om igen? Mina vänner är trötta på Finlands krig får jag ofta konstatera.

Speciellt då någon sätter upp en ny version av Okänd soldat eller typ regisserar ytterligare en film om Mannerheim.

Det händer hyfsat ofta i Finland.

Jag hör ändå till dem som är lite sur om inte Okänd soldat visas på tv på självständighetsdagen.

Det är nämligen en av mina favoritböcker och filmer. Det är en bra historia om män från olika delar av Finland som försöker övervinna ett enormt motstånd och sig själva.

Att just det här verket är ett exempel på hur fjättrat Finland är vid sin historia och att vi borde våga släppa det har lyfts fram av olika människor.

Man vill hellre ha en annan historia om landet än den om kämpande män i någon skog, lyfta fram andra identitetsmarkörer och erfarenheter än de som bottnar i kriget.

Aku Louhimies nyfilmatisering av Okänd soldat har ställt frågan om ”ännu en” behövs? Varför inte något mera inkluderande?

Själv satt jag och kämpade mot tårarna flera gånger där i biosalongen.

Jo, den nya filmen ”behövs”.

Jag skall försöka förklara varför.

Vilka krigshistorier berättas?

Väinö Linnas Okänd soldat, eller Sotaromaani, är i grunden en krigskritisk bok. Den visar vad kriget gör med oss alla.

Louhimies film gör detsamma, till en stor del eftersom den är rätt texttrogen.

Utan att montera ner betydelsen av kriget för bevarandet av självständighet eller ifrågasätta veteranernas och de finländska familjernas offer eller militären som sådan, visas prostitution, brist på disciplin och kränkande snack.

De finländska soldaternas karghet och råhet finns med i Linnas Sotaromaani, men plockades bort, dels av begripliga berättarmässiga skäl.

Den bok som vi känner som Okänd soldat är alltså den upputsade versionen.

Bilden av Finlands armé glänser inte i onödan och det är bra. Varför skulle finländaren som sådan kunna genomlida ett krig utan sprickor i den moraliska karaktären.

Vi får också se krigare som ger av sin matranson åt barn i det sovjetiska Karelen.

Det finns olika slag av människor.

Dagens Finland behöver inte hjältehistorier på samma sätt som tätt efter kriget. Men vi behöver uppenbarligen en berättelse där väldigt olika människor drar åt samma håll, trots meningsskiljaktigheter.

Nationalhjälten Rokka som den tragiske finländske mannen

Antero Rokka, spelad av Reino Tolvanen, är veteranen från Vinterkriget, bonden från det Karelska näset som i orginalfilmen från 50-talet av Edvin Laine är auktoritetsfientlig, en förträfflig soldat och munvig av bara tusan.

Eero Ahos Rokka 2017 är mindre munter, men de övriga egenskaperna är intakta.

Paula Vesala som Lyyti Rokka
Kvinnorna fick ta hand om landet då männen försvarade det. Paula Vesala gör Lyyti Rokka. Paula Vesala som Lyyti Rokka Okänd soldat (2017 film)

I filmen kallas han in i fortsättningskriget, tvingas lämna hustrun Lyyti (Paula Vesala) och döttrar kvar på gården på näset. Där får de klara sig själva – ett slag av erkännande av den finländska kvinnans uppoffring på hemmafronten.

Ett annat exempel på det här är officeraren Kariluoto som av plikt stupar och det sista hans slocknande ögon ser är minnet hans unga hustrus älskande och underbara blick.

Ytterligare en finländsk änka.

En brist i den nya filmen är att kvinnornas roll fortfarande är rätt marginell. Berättelsen handlar fortfarande om landets mest beundrade maskingevärskompani.

Karelen, ett förträngt sår

Rokkas motiv för att kriga var att kämpa för näset så länge det var möjligt, ibland balanserat och ibland på gränsen till ett vansinne.

I och med retireringen 1944 och det faktum att gården och näset förlorades så var hämnd Rokkas drivkraft.

Hela hans krig och all den styrka och mod han fortfarande förkroppsligar i nyfilmatiseringen fråntar inte det faktum att han stod helt maktlös då kriget rullade på.

Ei sota yhtä miestä kaipaa, heter det på finska.

Filmens Rokka i sig är en god far och bra make. Det är kriget, hämnden och mörkret som förändrar honom.

Det är inte kriget och dödanet som gör Rokka stark och ikonisk, det riskerar tvärtom att urholka det fina i honom.

Men kanske Karelen också behöver sin egen historia, inte bara vara del av den breda krigshistorieskrivningen.

Det är brist på berättelser av de karelare som fortfarande sörjer de hem som de förlorade på 1940-talet.

Det ligger också en tragik i att de här historierna är så få och frånvarande.

Filmbild av man och barn på hästkärra
Rokka och barnen Filmbild av man och barn på hästkärra Bild: Juuli Aschan Okänd soldat (2017 film)

Inspirerande, förenande historia

Okänd soldat är grovt beskrivet en historia som folk på högerhåll använt för sina syften och i enlighet med traditioner av att hålla landsförsvaret högt i kurs och som man på vänsterkanten haft ett mera problematiskt förhållande till.

Louhimies berättelse påminner om alla de offer som självständigheten krävt. De offer kan väl skapa band till människor som söker skydd i dagens Finland.

Den finländska historien påminner oss om att det här är ett land där blodet flutit, söner stupat, hem lämnats och familjer spruckit.

Man kan berätta om oss och kriget för att skapa en gräns mot omvärlden, men lika väl för att känna igen sig i andra människor som behöver skydd och värme av oss.

Kriget känner ingen nåd. Filosofen Simone Weil talade om det som en styrka som förr eller senare får ner den starkaste soldat på knä.

Finlands krigshistoria behöver inte vara exkluderande – den har möjliggjort frihet i ett land som i internationell jämförelse är väldigt bra och ännu i teorin tror på värden som kan möjliggöra ett gott, demokratiskt liv.

Jag tänker på att jag för länge sedan svor faneden och att jag fortfarande kan stå för den eftersom jag aldrig förlorat tron på vad det här landet ibland är och absolut kan vara.

beväring bakom träd
Skribenten i fält beväring bakom träd soldater

Filmen påminner oss om att vi tillsammans kan klara av stora utmaningar.

Också om man har problem med armén som institution så visar den här filmen att den tillhör hela folket - inte bara de politiska grupperingar som helst talar om veteraner och kriget och nationens förträfflighet.

Ingen är ensam hjälte och behöver inte försöka vara det heller.

I slutscenen återvänder en soldat hem med tom blick.

Tomheten påminner om förluster av land och älskade.

Den påminner också om de veteraner som överlevde men teg om sina krig, de som ensamma plågades av sina minnen.

Kanske är det här en del av den finländske manligheten som vi känner idag föddes?

Hursomhelst, det finns alltid problem i samhället att ta tag i.

Trots ett förlorat krig är det här en historia som uppmanar oss att försöka.

Om vi lyckas så kan barn simma fria och oberörda i somriga sjöar, sjöar de kan se som sina egna, tillsammans genom klara vatten.

Solnedgång och sjö
Solnedgång och sjö sjöar,svenska talande bättre folk
Kommentarer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje