Hoppa till huvudinnehåll

Våldtäkten som tvingade Indien till förändring

julia wiraeus
Julia Wiræus julia wiraeus Bild: Ravi Choudhury Indien,julia wiraeus

Jag gillar inte så kallad fallskärmsjournalistik, säger Julia Wiræus. Det där när journalisten anländer till en ny plats för några dagar och hela jobbet egentligen har gjorts av en lokal fixare som gjort research och hittat intervjupersonerna. Och när jobbet är gjort flyger journalisten hem igen.

Julia Wiræus har bott långa perioder i Indien och Delhi sedan 2011. Nu har hon samlat sina intryck av utvecklingen i reportageboken De kallade henne Delhi Braveheart.

Titeln hänvisar till det kvinnomord som skakade världen för några år sen. En ovanligt brutal våldtäkt i det som kallas ”våldtäktshuvudstaden”.

När Julia återvände till Delhi efter julen 2012 var det till ett Indien som chockats av berättelsen om hur 23-åriga Jyoti Singh torterats av tre män på en buss i Delhi. Gärningsmännen hade turats om att trycka in ett rostigt järnrör i hennes underliv, spottat, slagit och bitit hennes kropp blodig.

Oresonligt våld

När polisen anländer till platsen har Jyotis och hennes manliga vän Avnindras sönderslagna kroppar slängts av i farten och chauffören har dessutom försökt köra över dem.

De ligger nakna och tillsynes livlösa vid en motorväg där hundratals bilar passerar innan de till slut får hjälp och förs till sjukhus. Några dygn senare avlider Jyoti i sina skador.

pärmen till de kallade henne delhi breavehart
pärmen till de kallade henne delhi breavehart Bild: Leopard Indien,julia wiraeus

Medan hon kämpar för sitt liv drar rasande folkmassor ut på gatorna för att kräva trygghet för kvinnor att röra sig på gatorna.

- Jag åkte iväg till universitetet för att träffa studenterna som har igångsatt de stora protesterna. De berättade hur de hade försökt storma inrikesministerns hem och samlat namn på protestlistor.

- Det kändes i luften att det var något på gång. Jag visste inte då att jag skulle skriva en bok, men nog att jag på något sätt skulle återkomma till det här materialet. För det kändes som att någonting viktigt höll på att hända.

Jag vill bli sedd som något mer än en kvinna med bröst och en vagina och få samma lön som en man.― Aparna Mahiyaria, studentaktivist

Du har fokuserat på kvinnor och kvinnors situation i din bok. Finns det någon chans att Indien under premiärminister Narendra Modi kommer att uppleva bestående förändringar genom det som hände?

- Tyvärr går utvecklingen i Indien åt fel håll sedan Modi kommit till makten. Det är många minoriteter som lider, det är ökade motsättningar mellan religiösa grupper och kvinnofrågan har inte alls blivit lika omfamnad som under Kongresspartiets styre.

- Fokus har flyttats från kvinnofrågan till att handla mera om muslimer och daliter, alltså kastlösa och den politiska oron, som egentligen handlar om ett otroligt auktoritärt styre där hinduismen har flyttat fram sina positioner på ett väldigt obehagligt sätt. Det är många som är oroliga.

Sociala medier ger möjligheter

- På sätt och vis tror jag att teknologin gör att saker går framåt. Du kan inte stoppa att flere mänskor får mobiler och skapar kampanjer och går samman. Men politiskt görs väldigt lite för att det ska ske en strukturell förändring när det gäller kvinnors situation i Indien.

Universiteten är fristäder för kvinnor. Där kan de träffa vänner och ha ett socialt liv i fred för familjens förväntningar. Men den friheten gäller inte utanför campus.

”I de indiska storstäderna försöker kvinnor på olika sätt ta en större plats i det offentliga rummet. Studentrörelsen Pinjra Tod, som betyder ”bryta sig ur buren” på hindi, har brutit upp låsen på grindar till kvinnors elevhem för att gå ut på gatan, sjunga eller skrika slagord efter midnatt."

"De har också krävt att alla studenter ska få vara utomhus så länge som biblioteken är öppna, då kvinnor på vissa universitet kan tvingas tillbaka på sina elevhem redan kl 18. De manliga studenterna får däremot komma och gå som de vill."

Vi behandlar kvinnor som gudinnor. Mödrar är de allra mest respekterade i vårt samhälle.― Champat, hängiven hinduaktivist

- Jag är övertygad om att utbildning är nyckeln till förändring. Men tyvärr så visar det ju sig att även om allt fler kvinnor är utbildade så är det allt färre som jobbar. Framförallt i medelklassen är det många som slutar jobba när de får barn. Trots att 40 procent av studenterna är kvinnor så fortsätter det inte till arbetslivet.

Kontakter via dejtingappar

I det indiska samhället är arrangerade äktenskap vanliga, men de sociala medierna med sina dejtingappar kan komma att ändra på det. Familjen vill att deras barn inte missbrukar ”friheten” de fått genom att vara den första personen i sin släkt som väljer sin egen partner.

De flesta involverar sin familj i valet av livspartner, men allt fler vill lära känna varandra innan de bestämmer sig. Kortvariga relationer förväntas du hålla tyst om, men pressen att hitta någon att gifta sig med finns alltid där.

Bli oskuld med kirurgisk hjälp

Ifall ryktet om tidigare pojkvänner når brudgummens familj kan det löna sig att låta göra en oskuldsoperation där hymenhinnan rekonstrueras, så att brudens heder inte ifrågasätts.

Indiskorna är mer frigjorda än tidigare, men förväntas ändå vara oskulder när de gifter sig. Så behovet av hymenrekonstruktioner växer, även om de flesta kvinnor inte blöder vid sitt första samlag och mödonmshinnan är en myt.

Bhadhai

Den som läst Arundhati Roys roman Den yttersta lyckans ministerium minns hennes beskrivning av transkvinnors gemenskap. Det tredje könet som också kallas Hijra fick officiell status 2014, vilket var en stor framgång för hundratusentals transpersoner.

Diskrimineringen har pågått i århundraden trots att transpersoner varit en levande del av det sydasiatiska samhället i alla tider. Beslutet betydde att de därmed officiellt kunde kräva att få fler medborgerliga rättigheter.

Transpersoner är marginaliserade, men skyddas av vidskepelsen att de kan kasta förbannelser och att det betyder otur att skada en transperson.

Queer på liv och död

- Jag blev ganska god vän med flera Hijdras för att jag blev så fascinerad av hur de levde utanför samhället i ett eget sammanhang med andra transkvinnor. Ofta hade de förskjutits av sina familjer och det var omöjligt för dem att få en inkomst eller att leva ett vanligt liv.

- I den här rollen försörjde de sig på att ge välsignelser genom att stoppa folk i gatukorsningar, besöka folk som har fått barn eller att besöka företag.

Pengar eller så lyfter jag på kjolen!

- Jag fick också följa med på en sådan här välsignelserunda när de skulle ”casha in”. Det var jättespeciellt. Jag har aldrig läst en annan journalist eller författare som varit med på en välsignelserunda. Bhadhai, heter det och då hotar de med förbannelser och om dom inte får som dom vill så börjar dom klappa med händerna med fingrarna spretande eller hota med att lyfta på kjolen och visa resterna av sina könsorgan, vilket betyder otur.

- Så de fick ju sina pengar till slut. Det är ju inte ett jättekul sätt, givetvis, att få pengar. Men samtidigt så har de här mänskorna inte mycket andra alternativ. Det är antingen GB road, som är Delhis prostitutionskvarter eller det här som gäller för det är jättesvårt att få andra inkomster.

Kvinna på dagen och man på natten

- En av de här kvinnorna som jag blev vän med bodde nattetid med två män och var då i sin manliga identitet utan att de visste vad hon gjorde dagtid för det fanns inte någon annan lösning och hon kan inte röra sig i slumområden som kvinna.

Jag var också där med henne och vi hade inte kunnat gå ute sent på kvällen, jag en vit kvinna och hon en transkvinna, om inte hon då hade bytt om och varit klädd som man. Ett intressant identitetsbygge, kan man säga, konstaterar Wiræus.

Lyssna till Julia Wiræus tala om boken , ca 10 min.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje