Hoppa till huvudinnehåll

“Hur kan man vara så positiv fast man vet att man skall dö?” - relationen mellan cancersjuka Christine och hennes dotter Maria berör och engagerar

Christine Saarukka med dottern Maria Turtschaninoff som barn
Christine Saarukka med dottern Maria Turtschaninoff som barn Bild: Maria Turtschaninoff Christine Saarukka,Maria Turtschaninoff

För vem gör vi våra dokumentärer? Når vi till exempel yngre mänskor överhuvudtaget? Och med vad? Jag gjorde ett test och bad ett tjugotal 20-30-åringar att lyssna på en radiodokumentär av klassiskt format.

På väg till yrkeshögskolan Arcada började jag känna mig osäker. Jag skulle träffa en grupp elever som var inne på sitt andra år i skolan. Vi skulle lyssna på en radiodokumentär och diskutera den .

Jag hade tagit med mej radiodokumentären “Varje dag som jag inte är död så lever jag”, en dokumentär om en 40-årig finlandssvensk författare och hennes cancersjuka mor. Dokumentärens tempo är långsamt, mycket långsamt.

Vad tänkte jag på? Varför tog jag inte den där rappa dokumentären om extremhögern istället?

Beredd på suckar, snarkningar och aktiv mobilanvändning satte jag mej framför klassen och bad med mitt kroppsspråk om ursäkt för att jag pinade dem med 45 minuter radio.

Mina farhågor visade sig vara obefogade. Efter avlyssningen lärde de mig vad som är viktigt i en dokumentär. Känsla och identifikation. Inte tema. Inte tempo.

Här deras upplevelser:

Jag blev jätteberörd. Jag satt och grät nästan genom hela programmet

"Det var en väldigt speciell och jättevacker relation som det var fint att få ta del av. Häftigt. Det var också fint att det sen ändå fanns ett hopp i den".


Man var på något sätt jättenära dem. Man verkligen kände hela grejen
Vissnande blomma
Vissnande blomma Bild: Barbro Ahlstedt blomma,Döende
Mänskan är ju sjuk, hur kan hon vara ute och springa?

"Min mamma hade också cancer. Till all lycka är hon frisk nu, men jag fick alltid frågan att hur är det med henne? Hon var själv så positiv, ingen negativism spred sig till barnen, men omgivningen ser det på ett annat sätt, att “mänskan är ju sjuk, hur kan hon vara ute och springa?”.

Det är ganska weirdo att se sin faija gapa efter luft

"2011 fick jag veta att min farsa hade cancer, typ en månad före han dog. Det kom helt out of nowhere. Jag hann inte reagera innan det var över. Första gången jag hade nån aning om vad som håller på att hända var på julaftonen. Farsan sov i övre våningen. Jag hörde hur han prasslade med nånting, så jag for upp och kollade. Han höll på att kippa efter andan och var i panik för att han inte fick sin syremaskin att funka. Jag satte masken på honom och undrade vad som var på gång. Det är ganska weirdo att se sin faija gapa efter luft, medan man själv liksom… ja.... Jag valde själv att inte fråga något."

Vissnande blomma
Vissnande blomma Bild: Barbro Ahlstedt blomma,Döende
Ingen kan ersätta en morsa

"Det som jag tycker att är bra är att dokumentären också tar fasta på det positiva i relationen. Jag miste själv en förälder när jag var liten. Därför tycker jag att den här dokumentären gav nånting fint, eftersom det är de positiva sakerna man vill ta vara på. Det är ju den enda relationen av det här slaget man har, ingen kan ersätta en morsa. Att hur viktigt det är att kunna uppskatta de positiva grejer man haft."

När man mister sin mamma så mister man den personen som alltid är intresserad

"Vi har en familjechat på WhatsApp. Min mamma skriver nästan varje dag på morgonen, på dagen och på kvällen och frågar hur det går för oss eller vad vi håller på med. Nu när hon lärt sig använda smilies kommer det hela tiden uppdateringar. Det är just det som sades där på slutet i dokumentären, att när man mister sin mamma så mister man den personen som alltid är intresserad. Det kändes ganska nära. Fast jag inte är 40 ännu."

Man skall ta vara på den tid man har

"Jag tycker absolut att vi hör till målgruppen. I den här åldern börjar man kanske märka att föräldrarna åldras. Man funderar att den dagen kommer att komma. Man behöver inte vara 40 för att identifiera sig. Och därför känns det jättefint. Att man skall ta vara på den tiden."

Vissnande blomma
Vissnande blomma Bild: Barbro Ahlstedt blomma,Döende
Knölarna blev så mycket mera tydliga och påtagliga genom nyanserna i deras röster

"Ljudvärlden var jättefin. Vi jobbar så mycket med bilder, och att nu höra på en dokumentär som inte har bilder. Det var fint hur man drogs med i historien via ljudvärlden."

"Man märkte att de stod varandra jättenära utan att de berättade det. Deras sätt att falla in i varandras meningar. Om de inte skulle ha varit så öppna så hade det inte blivit så ärligt och äkta."

Vissnande blomma
Vissnande blomma Bild: Barbro Ahlstedt blomma,Döende
Det är ju nog tungt att lyssna på det här

"Det är en ganska krävande dokumentär, och den är ganska lång. Även om det finns hopp är det ju nog tungt att lyssna på det här. Om man skall välja program, och man inte är på rätt humör kan det vara tungt att välja det här programmet. 45 minuter. Mycket tryck. Man bäddar ju för att det kanske inte går så bra. Man borde kanske portionera ut det på något sätt."

Man är där, och vill stanna

"Det är nog nånting med det här långa formatet som fungerar också. Jag tänker på mig själv. När man har tänkt på en massa andra saker och kommer in i ett sånt här stökigt klassrum så tar det en stund innan man kommer in i den där världen. Men efter en 15-20 minuter så är man där, och vill stanna. Om man skulle portionera ut det här så skulle det vara svårt att komma in i den här världen."

Här kan ni höra dokumentären.


Dokumentären är gjord av Maria Wegelius. Här kan ni läsa om hennes möte med dokumentärens huvudpersoner.

Läs mera:

Journalisten Christine Saarukka och författaren, dottern Maria Turtschaninoff i Christines hem i Nordsjö, Helsingfors, våren 2017.

Tillsammans till slutet – Christine Saarukka och Maria Turtschaninoff hade en ovanligt varm mor-dotterrelation

Författaren Maria Turtschaninoff och hennes mor, journalisten Christine Saarukka har praktiskt taget hela Marias liv varit mycket nära. När Christine 2014 fick besked om lymfkörtelcancer förändrades tillvaron för dem båda. Samtidigt hade Christine förmågan att leva fullt ut ända till slutet och färden dit blev en gemensam resa.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje