Hoppa till huvudinnehåll

Laura Lindstedt har tillbringat över tio år i sina döda kvinnors sällskap

laura lindstedt
Laura Lindstedt laura lindstedt Bild: Heini Lehväslaiho Laura Lindstedt

För att vara en kvinna som länge tänkt på döden ser Laura Lindstedt väldigt livskraftig och levande ut när vi träffas på hennes favoritkafé på Drumsö. Men så är hennes roman heller ingen deprimerande historia, trots sitt tema, utan en mycket originell tankelek kring det vi alla tänkt på någongång.

För två år sen vann Oneiron Finlandiapriset och nu är den nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris som delas ut ikväll på Finlandiahuset i Helsingfors.

- Jag skrev på Oneiron i åtta år, säger Laura Lindstedt. Redan från början var det klart att det skulle finnas mycket kvinnor i berättelsen för det fanns bara en kvinna i min debutroman, Sakset. Den här gången ville jag ha flera.

Romanen Oneiron, En fantasi om sekunderna efter döden handlar om sju kvinnor i ett vitt, tomt limbo dit de hamnat efter sin död. För att komma vidare därifrån blir de tvungna att samarbeta. Det är en utmaning i sig eftersom de inte har ett gemensamt språk och gradvis också förlorar kontakten till sina kroppar.

- Redan skrivandet var en lång process och nu lever jag med den här boken när den översätts till olika språk.

Utgår från egen rädsla

- Oneiron har för mig klargjort en del saker i förhållande till döden som tema, för själva skrivandet utgick från nån sorts grundångest och dödsskräck.

- Döden har alltid varit en viktig fråga för mig som kräver bemötande. Jag har besökt döda släktingar för att se dem när de ligger i kistan för att medvetet vistas i dödens närhet.

- Kanske skrivandet har gett mig en lite mera avslappnad inställning till temat.

Hurdana reaktioner har du fått? Har boken ändrat dina läsares inställning till döden?

- Ja, i själva verket har flera läsare har upplevt den som tröstande trots att ämnena är ganska besvärliga. De här kvinnornas berättelser är inte alltid så glada. Läsare som har förlorat någon nära och kär har berättat att den här boken har gett ljus och kraft.

- Jag själv har tillsvidare inte förlorat någon nära och har svårt att bedöma hur den här boken skulle kännas i den situationen. Men läsare har alltså uppfattat den som trösterik.

Vad gör dom nu?

Laura Lindstedt ville utmana sig själv och placerade sina huvudroller i en situation och en plats där de inte kan agera konventionellt utan måste skapa hela utrymmet själva. Ganska snart kom tanken på döden, säger hon, eftersom det redan länge har varit och förmodligen för resten av hennes liv är ett tema som fascinerar.

Det var också viktigt att de här kvinnorna är från olika hörn av världen och att de inte har ett gemensamt språk. Lindstedt ville undersöka vad det betyder för deras samarbete att det finns luckor i kommunikationen och att de inte kan uttrycka sig själva.

En del författare skapar en plats och huvudpersoner och sedan frågar de sig vad som nu ska hända, vad dessa personer kan ta sig för? Är det här också din metod?

- Jo på det sättet att jag alltid utgår från att det finns en given situation och en plats som ofta är ett på något vis slutet utrymme i olika betydelser. Jag vill se vad som händer när personerna inte befinner sig inom sina bekvämlighetszoner.

- Det betyder att jag får lov att tänka ut hur de ska förhålla sig och ta sig ut ur en situation som de inte behärskar. Det är ett tema jag alltid kommer att behandla i mina böcker, tror jag.

Hittills har 12 översättningsrättigheter av Oneiron sålts. Just nu är Laura Lindstedt engagerad i den engelskspråkiga versionen. Den och den franska versionen ska vara färdiga nästa år.

Hur har romanen emottagits i andra länder?

- Hittills känner jag bara till mottagandet i Norge, Sverige och Danmark. Där har kritiken i de stora tidningarna varit överväldigande positiv. Det är jag glad över, för man vet aldrig hur en bok tas emot i en främmande kultur.

pärmen till oneiron
pärmen till oneiron Laura Lindstedt

Ett kvinnokollektiv med ledare?

Men givetvis finns det också andra röster. I en recension ifrågasattes att jag ger så mycket plats åt Shlomith, den amerikansk-judiska performancekonstnären. Hennes berättelse överskuggar de andras, tyckte kritikern. Om tanken är att beskriva ett jämlikt systerskap så får hennes berättelse mest plats. Frågor har alltså väckts, men mest har mottagandet varit positivt.

Ingen religiös person har reagerat?

Inte hittills. Religion är ett område där det ännu kan uppstå diskussion, men hittills har jag besparats.

Hur valde du de här kvinnorna och deras öden?

- Boken är skriven kronologiskt, i den ordning som kapitlen uppträder. För mig var de också mysterier, liksom de är för läsaren. I det första kapitlet, Dance Macabre, möter vi de här kvinnorna i en sorts tranplogsformation, som gradvis närmar sig Ulrike. Hon är den yngsta, den som alldeles nyss dött. Ur hennes synvinkel betraktar vi det som sker i början.

Vem skriver jag fram?

- En del författare har funderat ut sina gestalter väldigt klart innan de börjar skriva, men jag fungerar inte på det sättet utan jag letar genom att skriva reda på vem personen är.

- Men visst hade jag tänkt, redan när jag skrev det första kapitlet, att jag ville ha med en konstnär och att kvinnorna skulle komma från olika länder. Men det var bara utgångspunkter

Anorexi som konst

En av kvinnorna, Sheila Ruth Berkowitz, uppträder under konstnärsnamnet Shlomith-Shkina. Hon är en New York judinna som använder sin egen kropp i sin performancekonst.

- Jag visste redan i början att jag ska ha med en konstnär, för via henne kan jag mera medvetet behandla stora livsfrågor eftersom hon själv funderar på dem.

- I början tänkte jag att hon skulle vara en konstnär som håller på med dockteater.

- Men sedan insåg jag att hennes konst nog måste synas i hennes kropp på något sätt. Hon måste vara en person som får en att haja till och kanske uppfattas som motbjudande.

Lindstedt beslöt att romanfiguren gör konst av sin anorexi. I en feministisk performativ tradition är kroppen väldigt central och Shlomith-Shkina konkretiserar kulturella abstrakta idéer i sin egen kropp.

Kroppen som fiende

- I det läget funderade jag om hon kunde vara judisk, att hon var amerikan hemma från New York hade jag redan beslutat och där finns ju en stark judisk intellektuell tradition. Jag är ingen expert på judiskhet, men jag började fundera om en tradition med stark betoning på rätt och fel och vad som är kosher kunde vara en anorexi-utlösande faktor. Efter några google-sökningar hittade jag en hel del.

- Jag visste att det är en känslig fråga, men jag hittade så mycket forskning i frågan att jag vågade gå vidare i ämnet.

Är någon av kvinnorna dig speciellt kär?

- Jag tycker väldigt mycket om alla, men det är klart att vissa är klarare gestalter för mig än andra. Shlomith får mycket plats men Ulrike är också en viktig person. Hon är den med vars ögon jag och läsaren betraktar den här världen och redan därför är hon mycket viktig för mig.

Jag har besökt döda släktingar för att betrakta dem i kistan.― Laura Lindstedt

De övriga kvinnorna är Maimouna, en ung kvinna från Mali som ville blir modell i Europa och Rosa Immaculada från Colombia som fått ett nytt hjärta. Till sällskapet hör också Nina, en fransk hemmafru som dör när hon är gravid.

Den vars död var mest förutsägbar är Wlbgis en holländska med hjärntumör, medan den som befunnit sig längst i limbot är Polina, en alkoholiserad polsk revisor. Alla har med sig sin personlighet i döden, på gott och ont.

- Polina älskar jag också. Det finns något mycket tragiskt i henne för hon får aldrig riktigt den respons i världen som hon önskar, utan hon betraktas som lite konstigt och det har jag lätt att identifiera mig med. Hennes kärlek till böcker är också lite problematisk så nog har jag satt en del av mina erfarenheter i Polina.

Medmänniska i döden - dödsdoula

I den andra delen blir romanen nästan som en detektivhistoria när kvinnorna för att komma ut ur detta limbo försöker få reda på hur de dog. Först när de får veta omständigheterna kan de på riktigt upphöra att vara till, men för det behöver de varandras hjälp. De blir ett slags dödsdoulor för varandra som hjälper varandra att sluta finnas till.

Man brukar tala om doula i samband med födande. Men det finns också människor som sitter med som stöd när människor ska dö.

Oneiron tar inte ställning till vad som händer när vi upphör att finnas till. Men romanen ger en fantasieggande och detaljspäckad bild av skärningspunkten mellan liv och död. En tankelek och bubbla där dessa kvinnors personligheter trevar sig fram mot det stora intet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje