Hoppa till huvudinnehåll

Solidaritet och ensamhet gav första och andra pris åt Ekenäspojkar i skrivartävling

Två män tittar mot kameran.
Lukas Lundin och Max Kopra ventilerar sina känslor och får utlopp för sin kreativitet med hjälp av skrivandet. Två män tittar mot kameran. Bild: Yle / Christoffer Westerlund Ekenäs,skrivartävlingar,max kopra

När abiturienterna Lukas Lundin och Max Kopra deltog i en nationell skrivartävling ville de inte skriva den klassiska, soliga texten om sitt sommarlov.

Både Lundin och Kopra tacklar framgångsrikt stora och svåra samhällsfrågor i sina prisbelönta texter.

Ekenäsbon Lukas Lundin tog första pris med sin text som bär titeln Hundraåringen och solidariteten som försvann.

Trots hänvisning till en svensk bästsäljande komedi är Lundin allvarlig.

- Vi minns alla krig i Finland, men vi har glömt devisen "kaveria ei jätetä". Vi drar in oss i våra skal och samhället blir mer polariserat, säger Lundin som är abiturient vid Ekenäs gymnasium.

Hundraåringen och solidariteten som försvann

När jag känner mig riktigt patriotisk gräver jag fram min Saku Koivu-matchtröja.

Det är en billigare variant av en spelskjorta från 90-talet, tillverkad i det där sträva materialet som ingen verkar ha något bra namn på. Den är numera en självklar del av mitt hockeytittande; de där få tillfällen då även jag helhjärtat hänger mig åt patriotismen och låter mig uppslukas av masshysterin kring det finska landslaget.

I övrigt har jag alltid haft svårt för den, patriotismen. Den där villkorslösa kärleken till ens land som jag aldrig lyckats begripa och som så ofta riskerar att spåra ur. I just det avseendet är jag kanske inte en så typisk finländare.

Att vi i det här landet inte alltid har särskilt mycket till övers för andra människor är ju inget nytt; det personliga utrymme som följt med detta har jag rentav alltid sett som en stor fördel med att bo här. Men i takt med att vindarna börjat blåsa allt kallare i Europa känns det som om detta utrymme och denna sunda skepsis gentemot andra människor i många fall bytts ut till en renodlad antipati gentemot allt och alla som är annorlunda. Må det sen vara flyktingar, finlandssvenskar eller bara folk med en annan religion eller politisk åsikt.

Vad hände med den finska solidariteten? Vad hände med "kaveria ei jätetä", krigsveteranernas välkända devis om att aldrig överge en kamrat som vi så gärna citerat även då vi i perioder dragit oss in i våra egna skal. Den känns allt mer urvattnad och
selektiv.

Det beundransvärda med devisen har ju alltid varit att kaveri inte syftat på någon enskild person eller grupp; din kaveri kan vara i stort sett vem som helst. Tyvärr verkar en allt större grupp glömt bort detta och istället skissat upp en mall för hur man måste vara för att räknas.

Ideal-kaverin. Det är sådant som polariserar och skapar motsättningar, vilket är det sista vi behöver då vi firar hundra år som självständig nation.

I mitt fall är det till exempel det där med språket; vissa anser bevisligen inte att jag är en kaveri enbart på grund av det. Faktum är ändå att jag i grund och botten inte skiljer mig så mycket från den stereotypa bilden av finländaren. Jag gillar inte att visa alltför stora känslor och behöver en del tid för mig själv.

Däremot gillar jag bastu, hårdrock och att vara utomhus.

Och trots allt så kan jag inte låta bli att känna ett litet styng av stolthet då någon talar om Finland i positiva ordalag; givetvis visar jag det inte utåt utan nickar istället och ler lite försynt. För det finns fortfarande så mycket med det här landet som jag älskar. Utrymmet, såväl det rent fysiska som det personliga. Den sociala tryggheten. Långa, ljusa sommarnätter.

Och någon gång i början av maj gräver jag troget fram min Saku Koivu-tröja ur skåpet. Den är gammal och full av minnen, fläckig och en aning för stor. Den är inte helt bekväm och luktar lite surt, men likväl återkommer jag till den varje år. På så sätt är den en perfekt metafor för landet den ska representera.

Lukas Lundin, Ekenäs gymnasium

Han går hårt åt det kalla samhällsklimatet i sin kolumn.

- Solidariteten håller på att försvinna, säger Lundin som är aktiv inom socialdemokraterna.

Den hederliga ensamheten är rotad i Max

Max Kopra, även han abiturient vid Ekenäs gymnasium, knep en andra plats i skrivartävlingen med en personlig och poetisk text om ensamhet. Hans kolumn har titeln Känslan av ensamhet.

- Jag ville förmedla en känsla av frustration över att vi egentligen inte når varandra. Vi har våra känslor inom oss, men vi kan inte förmedla dem.

Känslan av ensamhet

Känslan av ensamhet

Det händer hela tiden.

Människor som går förbi mig.

Dom ser mig inte.

Små, små människor.

Ensamma mot samhället. Ensamma mot andra människor. Ensamma mot den stora stygga världen.

För vi människor är ju så ensamma. Så otroligt ensamma. Ensamma om vad vi tänker. Ensamma om vad vi känner. Ensamma i vårt lilla fängelse av kött.

Människan är inte skapt för ensamheten. Vi söker sällskap, någon att tala med, att dela våra tankar med, att inte vara så ensam med. Men fortfarande är vi så ensamma.

Vi talar om för varandra om våra tankar. Vi talar om våra åsikter. Vi talar om våra känslor. Vi talar och talar, men hur mycket vi än talar kan vi aldrig beskriva hur vi på riktigt tänker, tycker eller känner. Ord kan aldrig förmedla det som på riktigt finns på insidan.

Och jag önskar innerligt att jag kunde tala med mina känslor. Tala. Inte genom klumpiga ord, utan med tankarna. Med känslorna. Med mina sinnen.

Visa exakt vad jag menar.

Det gör mig så ledsen. Ledsen på att jag är så ensam. Så otroligt ensam. Ensam om vad jag tänker. Ensam om vad jag känner. Ensam i mitt lilla fängelse av kött.

För är inte det orsaken till alla världens problem; vår oförmåga att förstå varandra? Hur ljuvlig vore inte vår tillvaro om vi på riktigt förstod varandra? Förstod att vi alla är bröder och systrar. Att vi hör ihop. Inget krig. Ingen svält. Ingen orättvisa i världen.

Det händer hela tiden.
Människor som går förbi mig.
Jag känner inte dem.
Men jag vill känna dem.

Och jag känner mig så ensam.

Max Kopra, Ekenäs gymnasium

Ensamhet är ingen ny känsla för Kopra. Han har upplevt ensamhet och frustration, eller som han säger:

- Jag har upplevt vanlig, hederlig ensamhet, säger Kopra.

Kopra håller redan på att skriva en egen roman.

- Det blir mörkare grejer, lite Stephen King-inspirerat, säger Kopra som siktar på att bli journalist efter studenten och militärtjänstgöringen.

Den nationella skrivartävlingen för gymnasiestuderande ordnades av Svenska modersmålslärarföreningen.

Läs också