Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: En handbok i systerskap som vår tid desperat behöver

Blaue frau.
Johan Isaksson, Joanna Wingren och Sonja Ahlfors är hjärnorna bakom boken "Någon hatar oss igen". Blaue frau. Bild: Venla Helenius teater,Blaue Frau

Joanna Wingren och Sonja Ahlfors chattprosa formar en bok att älska, enligt Yle Kulturs recensent. Någon hatar oss igen handlar inte om att bli en duktig feminist, utan om hur man hjälper sin syster att överleva i patriarkatet.

Det har snart gått femtio år sedan det som brukar benämnas som pionjärverket inom finlandssvensk feministisk litteratur – Denna värld är vår! (1975) – såg dagens ljus. Författarna Carita Nyström och Birgitta Boucht gav sin bok underrubriken ”Handbok i systerskap”, och presenterade en kollektiv syn på den feministiska kampen. En inställning som dessvärre lyst med sin frånvaro i motsvarande litteratur under senare tid, då feminism blivit mer en fråga om identitet.

Därför fyller det mig med både glädje och tillförsikt då jag efter att ha läst ut Någon hatar oss igen (Schildts & Söderströms 2017) kan konstatera att 70-talets underrubrik med fördel hade kunnat återanvändas här.

Sonja Ahlfors och Joanna Wingren (även kända som skådespelarna i teatergruppen Blaue Frau) har tillsammans med grafikern och illustratören Johan Isaksson skapat ingenting mindre än en handbok i systerskap som vår samtid desperat behöver.

Inte genom att lägga fram pedagogiska föreläsningar, utan helt enkelt genom att bjuda in läsaren i ett pågående samtal.

Retrosurrealistiska illustrationer

Någon hatar oss igen består till sitt format av drygt 200 sidor där utvalda delar ur chattkonversationer mellan Joanna Wingren och Sonja Ahlfors ligger konstfärdigt utplacerade i Johan Isakssons retrosurrealistiska grafik. Termen ”retrosurrealistisk” snor jag rakt ur Maja Lundgrens engagerade förord, eftersom den fångar stilen på pricken.

Det är kollageteknik, det är murriga färger, det är dystopiskt och det är fulsnygga explosioner i en välavvägt estetiserad rytm. Varför Schildts & Söderströms ännu inte tryckt upp uppslagen till planscher och sålt dyrt till feministiska hipsters kan man bara fråga sig.

En öppen bok.
Uppslag ur "Någon hatar oss igen". En öppen bok. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,teater,böcker

Den faktiska textmängden som boken innehåller hade utan större problem kunnat rymmas på mycket mindre sidmängd, så valet att låta orden få plats och (fysisk) tyngd på det här sättet blir tydligt politiskt. Det här är ingen bok som gömmer sig och ber om ursäkt.

Dynamiken mellan bild och text fungerar ändå främst illustrativt, bilderna är inte ute efter att ifrågasätta texten, utan snarare betona vissa detaljer. Det gör boken som helhet lättläst, men jag kan också undra om upplevelsen hade blivit ännu intressantare om Isaksson tillåtit sig att sväva ut och låta bilderna säga ännu mer – kanske delvis helt andra saker – än orden. Det hade inte känts oförenligt med projektet i övrigt.

Samtidigt finns det förstås också en poäng med att det är just Wingrens och Ahlfors dialog som oifrågasatt får stå i fokus.

Medvetet svårkategoriserad

Någon hatar oss igen är som genre svår att kategorisera, och med all säkerhet väldigt stolt över det. Motståndet mot att låta någon annan definiera en hör till bokens bärande tematiker.

Jag funderar på att kalla den för en feministisk coffee table-bok, just på grund av de snygga uppslagen, men det blir fel både för att coffee table-bok låter alldeles för menlöst, och för att pärmen – vilket ju är det som syns om boken ligger framme på ett bord – hör till det minst estetiskt tilltalande med hela verket.

Boken Någon hatar oss igen ligger på ett bord.
Boken Någon hatar oss igen ligger på ett bord. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,böcker,någon hatar oss igen

Omslaget för tankarna till en krånglig manual eller en Ikea-katalog, mycket på grund av de mjuka pärmarna. För att vara en bok där det grafiska annars känns så satsat undrar jag mig över det, nu verkar boken från utsidan mycket tråkigare än vad innehållet levererar.

Å andra sidan finns det kanske en medvetenhet där också, en vägran att visa upp ett städat yttre. Problemet är bara att det inte blir klart för mig huruvida det handlar om ett val, eller om förlaget helt enkelt inte ville betala för ett mer påkostat omslag, och därav blir effekten haltande oberoende av intention.

Välbalanserad autenticitet

Det som däremot inte haltar alls är läsupplevelsen. I början funderar jag lite över huruvida felstavningar och andra talspråkligheter som chatten givetvis från början innehållit verkligen hade behövt finnas med i den tryckta versionen av boken – det rör ju sig inte om en ocensurerad utgåva utan om urval – men jag övertygas snabbt om att de fyller sin funktion.

Dels genom hur texten rytmiseras på ett närmast poetiskt sätt när vissa ord får skrivas om, dels genom hur det förstärker autenticiteten som känns både iscensatt och verklig samtidigt.

Det är en balans som är helt avgörande för att boken ska ha den starka integritet den utstrålar.

En öppen bok.
En öppen bok. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,teater,böcker

Äktheten finns där genom att Wingren och Ahlfors låter oss ta del av hur det är att leva i samtiden som kvinna och konstnär (Blaue Frau har varit verksam som feministisk teatergrupp sedan 2005) – hur det är kränkande, roligt, uttråkande, provocerande, svårt och utmattande.

Det handlar om att vara mamma till ett barn med specialbehov, det handlar om att ha för mycket att göra, om att leva med sjukdom, om att gå i terapi, om att vara singel, om att vilja sex och inte vilja ha sex, om att balansera budgeter och om att vara i pisset gällande pengar.

Text i en öppen bok.
Text i en öppen bok. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,teater

Jämte vardagsnärheten strålar samtidigt en benhård konstnärlig integritet. Med det vill jag inte säga saker som ”det blir aldrig kletigt”, eller ”det blir aldrig för utelämnande” – för det skulle vara att gå med på hierarkin mellan ”det förnuftiga berättandet” och det ”pinsamma och för privata berättandet”, där feministisk (och annan icke-normföljande litteratur) så länge har nedvärderats och bortförklarats som ”bekännelselitteratur” eller motsvarande (vilket setts som något helt annat än t.ex. höglitterär autofiktion à la Knausgård).

Grejen med Någon hatar oss igen är att här inte görs den typen av hierarkisering – det blir i sina stunder både kletigt och utelämnande, men hela tiden med ett insisterande och ett ansvarstagande: det här är viktigt.

Donald Trump med clownsmink i en bok.
Donald Trump med clownsmink i en bok. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,Donald Trump

Jag tänker på en replik ur Blaue Fraus egen föreställning 11 som spelades 2016. Den gick något i stil med ”Att välja att vara ett subjekt är feministiskt och politiskt. Att tro att det jag säger är intressant, att jag är intressant.”

Jag tänker på den svensk-danska författaren Johanne Lykke Holm, som i sin författarskola Hekseskolen (som hon har tillsammans med Olga Ravn) använder sig av metoden ”over-sharing” som politisk strategi.

Jag tänker: här sker något viktigt. Här utmanas patriarkatet på en annan spelplan än den som patriarkatet själv fått upprätta.

Chatten tillåter det ofärdiga

Någon hatar oss igen handlar på inget sätt om hur man ska bli en duktig feminist, den handlar om hur man kan hjälpa sina systrar att överleva i patriarkatet. Ahlfors och Wingren tröstar varandra, retas med varandra, läxar upp varandra (kärleksfullt och frustrerat) och ställer upp för varandra – både genom att göra saker och genom låta bli att göra saker. De säger god natt och god morgon. Det är vackert i sin totala vardaglighet.

Två fraser på lappar på en vägg.
Två fraser på lappar på en vägg. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,teater

Att använda sig av chattformatet i litterära projekt är i sig inget nytt, det har på senare år använts i både fiktiva (t.ex. Johannes Ekholms Kärlek liksom) och icke-fiktiva verk (t.ex. den antirastiska boken Rummet av Camila Astorga Díaz, Mireya Echeverría Quezada, Valerie Kyeyune Backström och Judith Kiros). I Svenkfinland finns också andra skönlitterära och konstnärliga projekt som använder sig av chattformen, till exempel författarna Jolin Slotte och Heidi von Wrights chodd (chatt-podd) ”Om oss och kring oss”.

Som kontrast till en mer klassisk brevväxling tillåter chatten i Någon hatar oss igen texten att vara ofärdig, fragmentarisk. Vi kommer ofta in i samtal utan kontext, men samtidigt finns en stark känsla av närvaro och nu.

Jag kan ändå undra om vissa partier blir onödigt kryptiska för läsare som inte alls känner till Ahlfors och Wingrens liv och verksamhet. Eftersom jag själv lyssnade på podcasten "Taxen och terriern", som duon producerade i samarbete med först Hbl och sedan Förlaget, går jag in i läsningen med en del förkunskaper: jag vet vem Johan, Alina och Tyra är. Jag vet vilken typ av produktioner Blaue Frau arbetar med, och så vidare.

Samtidigt hade det blivit underligt om chattarna i boken innehållit förklaringar till vilka de olika människorna är – det är ju inte så att Ahlfors och Wingren behöver förklara för varandra vad deras barn eller partners heter.

En bok att älska

Någon hatar oss igen må låna sin form från den snabba kommunikationens sfärer, men i läsningen lönar det sig att ta sig tid för att djupen ska framträda. Bäst fungerar det att ta sig an boken lite som en teaterföreställning, som en dialog vi kommer in i, lyssnar på och sedan lämnar. Där bilderna är scenografin. Där den konkreta verkligheten är närvarande, men samtidigt inte alls – vi tittar på det som är utlyft, som placerats på en scen.

Jag irriterar mig, utöver omslaget som jag redan nämnde, egentligen bara på att chattarna på vissa uppslag ser handskrivna ut, det är både svårläsligt och bryter mot autenticitetskontraktet. Jag vill, medan jag läser, tänka mig att orden är copypastade från nätet, alltså allt annat än handskrivna.

Text i en öppen bok.
Text i en öppen bok. Bild: Yle/Ylva Perera Blaue Frau,teater

Annars gör den här boken mig faktiskt bara glad. Över hur den utmanar idén av duktig feminism, över hur den lyfter upp vikten av att sätta gränser, ta hand om sig själv, utan att för den skull överge kampen. Över att den är ärlig med att det är otroligt svårt. Över hur den vågar prata om pengar och arbetsförhållanden. Över hur den ger hopp om ”att det måste gå att leva det här livet”, trots allt som är svårt. Medan det är svårt.

I Någon hatar oss igen ligger fokus faktiskt inte på hatet, utan på oss. Någon hatar oss igen är en bok att älska.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje