Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Blaue Fraus dragkingar klär av den moderna mannen

Foto från Yo-Bro med Blaue Frau.
Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Malin Nyqvist i Yo-Bro. Foto från Yo-Bro med Blaue Frau. Bild: Liina Aalto-Setälä Blaue Frau,Sonja Ahlfors,Joanna Wingren,Malin Nyqvist

Steffe, Micke och Niki är moderna, medvetna män, de vill inte vara några utdaterade mansstereotyper. Men hur långt har de kommit? I Yo-Bro raljerar tre dragkingar över gamla strukturer i trendig förklädnad.

Mikrofonen är riggad på Lilla Teaterns scen och vid mixerbordet står dj:n Niki (Malin Nyqvist) redan posterad.

Det stämmer med två löften i det programblad vi nyss fått i handen.

Enligt det ska det här nämligen bli en kväll med en man, en mikrofon och en dj.

”Yo-brooo – håll i hatten, nu far vi …”

Dj:n Niki kör introt ett par gånger men ingen man syns till.

Åtminstone inte den man som nämns i programbladet. Nämligen Dick Idman.

Och det var ju aldrig tänkt ens.

Det vet åtminstone alla som såg Blaue Frau do Paul Auster för ett par år sedan.

Den gången hade Idmans gamla teaterhögskolekollega Erik Söderblom reducerats till en symbolisk gestalt.

Nu är det Dicks tur att ge plats åt andra aktörer.

Och när scenen är tom börjar det förstås snart bölja i publiken.

- Vad är det här? Är det open mic, ropar en hårig figur samtidigt som han bjuder bänkgrannarna på vin ur sin medhavda pava.

Är det Bosse Hellstens författarjag …?

Nej.

Det är förstås amatörpoeten Steffe (Joanna Wingren) som kliver upp på scenen och låter oss ta del av sitt senaste alster.

Det är svårt att vara man.
I mig en fråga kastas ut.
Loppu. Slut.

Steffe har liksom funtsat. Typ.

Och hånas förstås på direkten av Micke (Sonja Ahlfors) som sitter i andra ändan av salongen och grumsar.

Micke skulle minsann aldrig kliva upp och ta plats på det där sättet. Det var sådant som den förra generationens kulturmän sysslade med. Själv vet han bättre.

Så bra att det i själva verket inte är någon hejd på hans självtillräckliga mansplaining.

Och under den timme som följer sitter vi sedan som publik och följer de här hannarnas kamp.

Två hannar som på olika sätt tror sig ha hunnit en bra bit förbi ”alfa” i sin abc-bok men som fortfarande tragglar med första kapitlet.

Den aktuella diskussionen om sexuella trakasserier har än en gång visat att de minsann inte är de enda.

Hur satiren landar bland de samlade hannarna i salongen kan jag förstås inte veta men karikatyrerna gör det åtminstone lättare att ta sig en titt i skrattspegeln.

Som föreställning leker Yo-Bro nämligen genomgående mer med gyckel än uttalad provokation.

Foto från Yo-Bro med Blaue Frau.
Den moderna mannen. På fotot Micke (Sonja Ahlfors), Niki (Malin Nyqvist) och Steffe (Joanna Wingren). Foto från Yo-Bro med Blaue Frau. Bild: Liina Aalto-Setälä Blaue Frau,Sonja Ahlfors,Malin Nyqvist,Joanna Wingren

Stenåldersdiet och Montessoripedagogik

Men föreställningen riktar inte sina satiriska slängar endast mot män ur Mickes och Steffes generation.

Indirekt förmedlar Yo-Bro också en rätt komisk bild av samtiden som helhet.

En tid där vår fäbless för frihet, konsumtion och njutningslystnad utkämpar en daglig kamp med skuld, skam och ansvar.

Och också en tid där vår längtan efter det genuina ofta får oss att skruva till det rejält.

Det är inte många trendfenomen som har gått den här arbetsgruppen förbi.

Den uppdaterade grottmannen Steffe käkar lakritsdadlar som ser ut som fårskit, kör med ekovin och stenåldersdiet medan hans kvasiintellektuella generationskamrat Micke är en parodi på allt vad hipsterföräldrar heter.

Det är Montessori, föräldrakooperativ och genusmedvetenhet för hela slanten.

Åtminstone tills man petar lite på ytan, alltså.

Och Niki då?

Tja, han är lite yngre än de andra och signalerar tydligt att han helst bara skulle strunta i allt och dra.

Men inte förrän han försäkrat sig om att vi förstått att han verkligen inte är någon homofob, förstås.

Alltså verkligen. Inte.

Varning för nackspärr

Anders Slotte står för uppsättningens regi och han har inte varit rädd för att tänja på situationerna.

Det gäller inte bara Nikis ängsliga tjat utan också leken med den ”oplanerade” showen där i salongen överlag.

Det mesta utspelar sig i bänkraderna, lite tövande och långsamt som det plägar när publiken lämnas åt sitt eget öde under en föreställning.

Kruxet är ju bara att vi vet att den där Dick inte är på väg. Den här showens dickar sitter redan i salongen.

Och där förblir de också, nästan genom hela föreställningen, medan vi i publiken sträcker på halsarna och spetsar öronen så gott det går.

Efter ett par försök att se och höra vad besserwissern Micke mässar där i andra ändan av salongen medan Steffe håller hov strax bakom mig ger jag upp.

I ett mindre utrymme kan simultangreppet fungera. I Lilla Teaterns auditorium känns det ofta bara oengagerande.

För all del, visst ligger det en poäng också i det.

Steffe och Micke är två veritabla tidstjuvar som aldrig tröttnar på sina egna stämmor. De är som flugor, envisa och surrande.

Men samtidigt har förmågan att raljera träffsäkert alltid varit styrkan i Blaue Fraus dragporträtt.

Så visst skulle vi vilja höra deras svengelska trendsvada tydligt också nu. Och inregistrera varje avslöjande gest i deras kroppsspråk.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje