Hoppa till huvudinnehåll

”Jag var ganska bitter på Facebook den kvällen” – så sörjer vi på sociala medier

text: Vila i frid och ledsen emoji samt ett hjärta
text: Vila i frid och ledsen emoji samt ett hjärta sorg,Facebook

Sorg är en känsla som vi försöker förmedla och kommunicera på olika sätt. När det blir för svårt att sätta ord på sorgen tar vi till symboler och ritualer. Vi tänder ett ljus eller skickar blommor men är det skillnad på en ritual vi gör i verkliga livet och den vi gör på sociala medier? Kan sociala medier ge tröst när någon dött?

Det var en motorcykelolycka, en helt vanlig eftermiddag. Det var så John-Einar ”Jonne” Smeds dog. Olyckan skedde i närheten av yrkesskolan han nyligen blivit klar ifrån. Och därför dröjer det inte mer än nån timme innan hans vänner börjar lägga upp ”Vila i frid Jonne” på hans Facebook-sida.

Men varken hans mamma eller syskon vet då om att Jonne är död.

Hans mamma Anita Smeds jobbar kvällsskift och blir uppringd av en präst lite före kl. 21 på kvällen. Prästen har läst vad Jonnes vänner skriver på Facebook och frågar hur hon mår? Anita förstår ingenting.

Allt är som vanligt, svarar hon. Och då inser prästen att Anita inget vet.

Jag läser ord på Facebook som jag inte förstår

Vad borde jag veta, frågar Anita nu oroligt. Om du sagt A så får du säga B, säger hon bestämt. Och det är så hon får veta att hennes son varit med i en motorcykelolycka och är död.

Efter det börjar Anita ringa runt.

Anita ringer sin andra sons flickvän som också hört nyheten och bekräftar att motorcykeln är borta. Hon ringer sin dotter som fått meddelanden om styrkekramar, utan att fatta vad det betyder.

Hon åker hem och ser i sin privattelefon att Jonnes fadder skickat ett meddelande. ”Jag läser ord på Facebook som jag inte förstår.” Anita ringer upp dotterns pojkvän som fått höra om Jonnes död via en kamrat i Schweiz vars kusin var Jonnes kompis och som också läst på Facebook att Jonne är död.

Alla andra har läst om Jonnes död på Facebook. Och en av de sista att få beskedet om hans död är hans mamma. En granne berättar att polisen hade varit hemma hos Anita men då hon inte var där gjorde de inte desto mer.

Så jag var ganska bitter på Facebook den kvällen, säger Anita.

Flera rader med gravljus på den allmänna platsen för gravljus på en gravgård.
Gravljus på Sandudds begravningsplats. Flera rader med gravljus på den allmänna platsen för gravljus på en gravgård. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt alla helgons dag,begravningsplats,gravljus

Bitterheten övergår i tröst

Efter att Anita kommit hem, kommer prästen hem till henne, hennes dotter, äldsta sonens flickvän och de sitter länge uppe och pratar. Senare på natten börjar Anita och hennes dotter läsa vad det står på Facebook.

Då ser Anita hur massor med människor reagerar på Jonnes död. De skriver, de lägger upp bilder på ljus, bilder på alla ljusen som tänts på olycksplatsen.

Och det är här som Anitas bitterhet övergår till att känna tröst. Hon inser att Jonne hade massor med vänner runtom i landet och att de reagerar på hennes sons död känns bra, hon är inte ensam i sorgen.

Så Anita bestämmer att dödsannonsen skall läggas ut på Facebook och att alla som vill får komma på begravningen.

Modern själavård

Mia Bäck är kyrkoherde i Åbo svenska församling och hon minns Jonnes död mycket väl. Jonne var en av de aktiva i ungdomsarbetet i församlingen och mycket omtyckt.

Att sorgebudet gick ut på Facebook innan det nådde Jonnes familj var väldigt jobbigt, säger Bäck, det är inte så det borde gå till. Men hon berättar också att det snabbt vände och att hon och de andra insåg att sociala medier var ett sätt att dela sorgen på.

Mia Bäck sitter vid sitt arbetsbord och skriver på datorn.
Mia Bäck i sitt arbetsrum i Aurelia i Åbo. Mia Bäck sitter vid sitt arbetsbord och skriver på datorn. Bild: Yle / Johanna Grönqvist arbetsbord,mia bäck

Redan följande dag ordnade man en minnesstund i församlingshemmet och använde sociala medier för att få ut budskapet. För dem som inte kunde komma gav man möjligheten att tända ljus hemma och sedan dela det via Facebook. De här virtuella ljusen projicerades sedan på väggen i församlingshemmet.

Mia berättar också att en del av själavården gjorde hon via sociala medier och hur de skulle göra på Jonnes begravning planerade hon och de andra församlingsunga också via Facebook. Sociala medier blev helt enkelt en av de platser där de alla upplevde gemenskap och samhörighet i sorgen.

Till minne av Jonne

Jonnes vänner skapade också en minnessida på Facebook. En sida där folk satte upp bilder, skrev om sina minnen och eftersom Jonne hade haft ett band fanns det också de som skrev låtar eller gjorde bildcollage på Youtube som man sedan länkade till minnessidan.

Den här sidan finns fortfarande och Jonnes vänner uppmärksammar hans födelsedag och gratulerar eller så önskar man god jul. Många av uppdateringarna är skrivna som om Jonne fortfarande nånstans kan läsa det som skrivs.

Skärmdump från minnessida, statusuppdateringarna lyder god jul min vän.
Skärmdump från Jonnes minnessida. Skärmdump från minnessida, statusuppdateringarna lyder god jul min vän. Bild: Skärmdump från Facebook, tagen med tillstånd av administratören och Anita Smeds. Skärmdump,sorg,Minnessida

Anita Smeds berättar att hon också är en av medlemmarna på Jonnes minnessida. Hon går ibland in för att läsa vad folk skrivit, lyssna på låtarna eller så lägger hon själv upp nån rad eller en bild då hon besökt Jonnes grav och sett att andra fört blommor eller ljus dit.

Den sidan har gett mig tröst många gånger, säger Anita. Jag känner att det finns en stark samhörighet med Jonnes vänner.

En skärmdump från en minnessida, uppdateringen lyder grattis, saknar dig.
Skärmdump från Jonnes minnessida. En skärmdump från en minnessida, uppdateringen lyder grattis, saknar dig. Bild: Skärmdump från Facebook, tagen med tillstånd av administratören och Anita Smeds. Skärmdump

När sorgen blir digital

Vi lever idag våra liv med mobilen i handen och ständigt uppkopplade. Då är steget mycket kort att dela känslor, intryck, åsikter. Det är helt enkelt ett sätt att fungera och umgås med andra.

Då sociala medier är en del av vardagen är det alltså inte så konstigt att även sorgen blir en del av flödet vi delar. Det blir ett slags digitalt sorgband.

Att sorgearbetet idag delvis flyttat över till sociala medier och att vi där samlas för att finna tröst eller gemenskap i sorgen ser kyrkoherde Mia Bäck som en bra sak.

-Du kan enklare dela sorgen med flere människor, kanske så som det var förr då man kände alla i en liten by.

Det är omöjligt att veta vilka motiv människor har för att sörja digitalt, säger Johanna Sumiala som är professor vid Helsingfors universitet på Institutionen för samhällsforskning, media och kommunikationsvetenskap och forskat kring dödsritualer i media.

Johanna Sumiala i närbild när hon står utomhus.
Johanna Sumiala är medieforskare. Johanna Sumiala i närbild när hon står utomhus. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Närbild,Johanna Sumiala

På sociala medier kan vi också sörja anonymt eller så kan vi bestämma exakt vem vi delar sorgen med, säger Sumiala. Vi behöver inte heller fysiskt befinna oss på en viss plats för att delta. På nätet kan vi tända digitala ljus, skapa minnessidor, videor och den vägen ta del av en sorgeprocess.

I Sverige erbjuder begravningsbyråer digitala dödsannonser som lätt går att dela i flödet och även så kallade minnesrum, en sida där de anhöriga kan gå in och skriva mer om den döda eller dela med sig av minnen.

Och inom kort kommer man i Sverige få möjligheten att prenumerera på dödsannonser. Du kan alltså beställa dödsannonser från en viss region med människor som är födda ett visst år eller under en viss tidsperiod och få e-post direkt då en dödsannons publiceras digitalt.

När sorgen blir offentlig

Digitala sorgeritualer väcker också känslor. Får eller ska man överhuvudtaget skriva om sin sorg på sociala medier? Hur vill folk att man reagerar, ska vi trycka på ”gilla” eller på ”ledsen”? Är det här kanske ett sätt att få uppmärksamhet? Och blir det inte lite underligt då vi sörjer både en nära anhörig eller en död kändis?

Är sorgen egentligen privat?

Mia Bäck tror att de här frågorna hör ihop med att döden idag blivit väldigt privat och avlägsen. Någonting som folk för det mesta sköter i kretsen av de närmast sörjande.

- Jag tror inte uppmärksamhet är en grundorsak att man delar sin sorg på sociala medier. Tvärtom är det helt enkelt ett naturligt sätt att umgås idag.

Johanna Sumiala, som är medieforskare, tycker själva frågan är intressant. För enligt henne verkar det som om vi här i Finland tycker det finns något problematiskt i att sorgen blir offentlig. I alla fall är det en fråga som hon ofta får.

Hon håller också med Bäck om att sorgen idag blivit väldigt privat.

- I takt med att Finland blev allt mer urbaniserat och modernt började man se sorgen som nåt som hör till det privata, till den närmsta familjen.

I det agrara Finland var det helt annorlunda påpekar hon, en begravning var en social tillställning som engagerade en hel by även om du kanske inte personligen kände den döda särskilt väl.

En bild tagen mellan 1910-1929. Anhöriga och vänner tar avsked av den avlidne på gården innan kistans lock sätts på.
Anhöriga och vänner tar avsked av den avlidne. Okända personer och fotograf. En bild tagen mellan 1910-1929. Anhöriga och vänner tar avsked av den avlidne på gården innan kistans lock sätts på. Bild: Esbo stadsmuseum begravning,Esbo stadsmuseum

Kritiken mot sorg på sociala medier kan även bero på sociala medier i sig självt, säger Sumiala.

Vi ska reagera snabbt på sociala medier och ett ogillande och moraliserande tar också snabbt fart. Liksom det förstås också finns de som helt enkelt inte gillar eller förstår sociala medier. Som tycker att allting var bättre förr och nu urholkas kulturen.

På sociala medier kan vi också själva välja vem vi delar sorgen med, påminner Sumiala. Så gemenskapen i sorgen kan se ut på olika sätt.

- Men vi ska också komma ihåg att det finns många olika dimensioner av hur vi upplever gemenskap och sorg. En människa kan känna sig väldigt ensam i sin sorg hur många statusuppdateringar man än gör eller hur många meddelanden om styrkekramar man än får.

Att sörja en främling

På sociala medier behöver vi inte heller känna dem vi sörjer personligen. Då en känd person dör fylls flödet snabbt av statusuppdateringar om att vila i frid, minnen, bilder och så vidare.

- Klart att vi kan fästa oss vid personer vi aldrig träffat personligen, säger Johanna Sumiala som har forskat om bland annat känslor och medieritualer. Vi har alla fantasi och kan lätt leva oss in i en fiktiv romanfigur, så det är inte alls särskilt underligt att vi kan känna starkt för kändisar.

Prinsessan Diana är ett bra exempel på hur en mängd människor upplevde att de ”levde med” henne. Genom media fick vi ta del av hennes bröllop, livet som kunglighet, ätstörningarna, skilsmässan och så vidare.

Hennes tragiska död väckte en massa känslor eftersom många av oss kände att vi hade en relation till henne.

Ett blomhav utanför Kensington Palace som hade varit prinsessan Dianas residens innan hennes död. Hon dog i en bilolycka i paris, 31 augusti 1997.
Gatan utanför Dianas hem, Kensington Palace, blev ett blomsterhav. Ett blomhav utanför Kensington Palace som hade varit prinsessan Dianas residens innan hennes död. Hon dog i en bilolycka i paris, 31 augusti 1997. Kensington Palace,prinsessan diana

Media och speciellt sociala medier hämtar det som sker ute i världen närmare oss, de skapar en känsla av närhet till det som sker.

Det engagemang och de reaktioner som syns på sociala medier efter till exempel en terrorattack handlar inte om att människor känner offren personligen utan att det som sker berör människor, på olika sätt.

Sumiala poängterar att det idag anses helt socialt acceptabelt och passande att reagera på sociala medier då det till exempel sker en terrorattack eller en större olycka. Och genom att reagera blir vi också en del av ett större sammanhang.

- Låter du bli kan det skapa en förundran över varför du inte reagerar.

Man kan till och med säga att sociala medier förpliktar oss att reagera, säger Sumiala. För utan reaktioner dör sociala medier.

När en terrorattack blir en berättelse om kärlek

Kyrre Kverndokk är professor i kulturvetenskap i Bergen och har forskat i hur sociala medier användes efter terrorattacken i Norge 2011. Han lyfter fram hur sociala medier skruvade upp tempot i den offentliga sorgeprocessen och gjorde dem mer intensiva och omfattande. Att sociala medier egentligen satte premissen för hela sorge- eller krisritualen.

Närbild på Kyrre Kverndokk
Kyrre Kverndokk. Närbild på Kyrre Kverndokk Bild: Universitetet i Bergen Närbild

- I Norge kom det att bli helt vanliga människor som satte igång processen och som också levererade innehåll, innehåll som sedan nådde hela vägen upp till statsministern.

Kverndokk syftar på en tweet som den 18-åriga Helle Gannestad publicerade natten mellan 22-23 juli. Hon skrev "när en man kan förorsaka så mycket ont, tänk hur mycket kärlek vi kan skapa tillsammans."

När en man kan förorsaka så mycket ont, tänk hur mycket kärlek vi kan skapa tillsammans”― Helle Gannestads tweet

Den här tweeten fick ett enormt genomslag, hennes väninna citerade henne då hon blev intervjuad av CNN och ett och ett halvt dygn senare använde statsminister Jens Stoltenberg samma ord då han talade på en minnesceremoni.

De här orden om kärlek tog folk till sig och kom sedan att prägla en stor del av debatten, som Kverndokk kallar för en slags kärleksretorik.

Ett människohav som står och håller upp rosor i luften.
Rosentåg i Olso den 25 juli 2011. Ett människohav som står och håller upp rosor i luften. Bild: EPA / Joerg Cartensen Oslo,rosceremoni

Den här kärleksretoriken spreds i rekordfart på sociala medier i Norge. För det var på sociala medier som privatpersoner genast började planera ett rosentåg (där över en miljon människor deltog). Och det var på sociala medier folk började sätta upp bilder från alla de spontana minnesplatser som uppstod runtom i Norge.

De fysiska och digitala ritualerna smälte på ett sätt ihop och skapade en stark känsla av gemenskap i sorgen.

Je suis Charlie / Paris / Nice

Kyrre Kverndokk har också fortsatt att studera människors beteende på sociala medier i samband med andra terrorattacker. Och han påpekar att avståndet till händelsen har en betydelse, de fysiska och digitala ritualerna flyter inte ihop ju längre bort från terrorattacken vi befinner oss.

Ändå hittar människor alltid ett sätt att identifiera sig med det som sker. Kverndokk beskriver hur folk efter terrorattacken i Paris 2015 satte upp sina egna turistbilder från Paris, folk som gift sig i staden kunde sätta upp bröllopsbilder och på det sättet fann de en väg in till terrorhändelsen.

Det intressanta är att de bilder, motiv och slagord som används, de återanvänds gång på gång, som till exempel ”je suis…" där man byter ut Charlie mot Paris eller Nice. Eller ”pray for…” eller ”sick of this shit” som användes efter terrorattacken i Bryssel 2016.

Men det kan också handla om en flagga, en bild av en tår eller ett hjärta färgat antingen i trikolorens färg eller i något annat lands färger.

Kverndokk kallar det här för standardiserade rituella genrer för hur vi reagerar via sociala medier.

Hur vi kopplar samman terrorattacker

Vi visar och demonstrerar att vi bryr oss om vad som händer då vi lägger upp bilder och uppdaterar efter en terrorattack.

Men samtidigt demonstrerar våra bilder, slogans och symboler att de här händelserna är av samma slag. Vi hjälper till att knyta samman och koppla ihop dem och visar att de här händelserna sker på nytt och på nytt. Vi uppmärksammar att det här kan se igen, det kan också drabba mig och dig.

Så hur skall man då göra? Sociala medier vill att vi reagerar på det som sker, men om du då inte vill vara med och sprida rädsla?

Kyrkoherde Mia Bäck ser en poäng i det Kverndokk säger samtidigt som hon förstår behovet att få dela rädslor via sociala medier.

- Det gäller att fundera på vad som är ett ”virus” eller vad som kan bli ett slags virus då vi delar det. Delar vi nåt som är gott eller nåt som bara tar vår uppmärksamhet från annat? Det är en svår balansgång.

- Det viktiga är nog hur vi låter det påverka oss som människor och hur vi agerar i allt det vi gör.

En styrkekram på nätet är inte alltid detsamma som en kram i verkliga livet

- Vi måste bli medvetna om att det inte räcker med att skriva en statusuppdatering på Facebook, det måste påverka resten av vårt liv också, säger Mia Bäck. En styrkekram vi skickar digitalt är inte alltid detsamma som en kram i verkliga livet

Ett rop på hjälp

knivattacken i Åbo ägde rum tidigare i höstas befann sig Mia Bäck i församlingshuset, inte långt från torget. Hon upplevde då att sociala medier var det bästa och egentligen det enda verktyget hon hade.

- Jag kände att jag snabbt behövde nå ut till människor, innan jag egentligen visste vidden av det som hänt.

- Jag valde att lägga upp en status på församlingens officiella sida, med en bön för dom som nu är drabbade och för dom som försöker rädda liv.

Skärmdump från Åbo Svenska Församlings Facebook-sida med en bild av ljus och en text om att Herre skall förbarma.
Skärmdump från Åbo Svenska Församlings Facebook-sida. Skärmdump från Åbo Svenska Församlings Facebook-sida med en bild av ljus och en text om att Herre skall förbarma. Bild: Skärmdump från Facebook, tagen med tillstånd av Åbo Svenska Församling Skärmdump,Åbo svenska församling,Facebook

- Det var ett sätt att dela de rädslor, den ångest och osäkerhet och även sorg som hade drabbat människorna, och den här bilden delades massor och genast. Den är kanske den mest delade bilden vi haft på vår Facebook-sida, så det kändes att den behövdes.

- Dagen efter, på lördagen, ville jag inge nåtslags hopp och då delade vi en bild av Åbo torg en helt vanlig lördag då torghandeln pågår. Och vid bilden skrev jag ”störst av allt är kärleken” och tänkte att vi skall vinna över det onda, vi skall inte ge upp.

En skärmdump av Åbo Svenska Församlings Facebook-sida med en bild av Åbo torg, i statusfältet står det Nu består tro, hopp och kärlek och störst av allt är kärleken.
Skärmdump från Åbo Svenska Församlings Facebook-sida. En skärmdump av Åbo Svenska Församlings Facebook-sida med en bild av Åbo torg, i statusfältet står det Nu består tro, hopp och kärlek och störst av allt är kärleken. Bild: Skärmdump från Facebook, tagen med tillstånd av Åbo Svenska Församling Skärmdump,Facebook,Åbo svenska församling

Den respons som Bäck fått har mycket långt handlat om att man är glad över att få tröstens ord och känner omtanken. Människor har upplevt att de känt sig omslutna av en bönegemenskap.

- Det är ju på nåt sätt också ett rop på hjälp som vi delar, i kyrkan sjunger man varje söndag i Kyrie eleison, Herre förbarma dig över oss.

Döden är fortfarande fysisk

Om sociala medierna idag allt mer är den plats där vi samlas för att sörja så kommer vi inte ifrån att döden också alltid kommer att vara fysisk. När en människa dör finns det en kropp som skall begravas.

Johanna Sumiala påminner också om att den digitala kulturen konstant förändras. Det finns redan idag massor som bara försvinner ut i den digitala rymden.

- Så på ett plan är mycket av det vi gör på nätet idag också ganska förgängligt.

Sedan kan man förstås också fråga - vad är evigt? fortsätter hon. Ganska många digitala revolutioner får nog komma och gå innan en gravsten vittrar sönder.

En liggande ängel på en gravsten tittar på en mobil med bilden av ett gravljus.
En liggande ängel på en gravsten tittar på en mobil med bilden av ett gravljus. Bild: Yle / Barbro Ahlstedt begravningsplats,Ängel,sorg,gravljus

Och Anita Smeds påminner om att sorgen efter den som dött kan vara mycket svår och tung men den behöver inte hållas privat.

- Man måste låta människor få ta del av sorgen, den berör ofta så många fler än man kanske tänkt sig.

Varje gång jag pratar om min sorg så löser den här knuten som finns inuti mig upp sig, säger Anita och öppnar sakta sin knytnäve.

-Den kanske sedan sluter sig tillbaka igen, men för varje gång blir den lite lösare, den knyter sig inte längre lika hårt fast.

Närbild på Anita Smeds.
Anita Smeds Närbild på Anita Smeds. Bild: Yle / Johanna Grönqvist Närbild,Anita Smeds

Läs mera:

ängel på gravsten

Läker tiden alla sår? Sex frågor om att handskas med sorg

På alla helgons dag fylls gravgårdarna med ljus och vi minns anhöriga som gått bort. Filosofie doktor Mari Pulkkinen, som har forskat i finländarnas sätt att sörja, hoppas att vi skulle stanna upp inför sorgen också i vardagen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje