Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En visuellt underbar, lekfull högljudd utdragen och fördomsfri version av Sju Bröder

Scen ur Sju bröder.
Markus Järvenpää som Simeoni flyger ovanför Mamman (Ulla Koivuranta) och Luciferus (Petri Rajala). Scen ur Sju bröder. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater

Det här är föreställningen som de högsta förväntningarna ställs på i höst. Då 30+generationens regissörsgunstling Lauri Maijala sätter upp Aleksis Kivis klassiker i Åbo, jämförs han med en av 1900-talets mest sedda och omtalade teaterproduktioner. Tomas Jansson upplever både ups and downs under premiären.

Jag minns den där klassiska Åboproduktionen av Sju Bröder, Kalle Holmbergs regi från 1972 med en drömensemble där namn som Esko Salminen, Juha Muje, Vesa-Matti Loiri och Heikki Kinnunen medverkade. Fast, mest minns jag den för mängden turistbussar som stod parkerade utanför teatern, kväll efter kväll efter kväll, i tre års tid. Det var visst 150.000 pers som hann se den.

45 år senare var planen att Holmberg skulle medverka på något sätt då pjäsen igen kommer upp på teaterns repertoar. Hans dödsfall ruinerade den planen, men Maijala har ändå gott om överraskningar och metaplan i bakfickan då han gör sin grej av pjäsen som spelats sådär 140 gånger sedan urpremiären 1898.

Det måste han förstås ha. Förväntningarna är enorma. Helsingin Sanomat tar sig inför premiären till Åbo (det händer så gott som aldrig) och gör ett tvåsidorsreportage, Maijala har ett rykte som sin 80-talsfödda regissörsgenerations guldpojke, och så handlar det ju om Åbo stadsteaters storsatsning nu då man äntligen fått flytta hem efter en utdragen mångårig renovering.

Samtidigt är det litet komiskt med alla förväntningar. Alla sju bröder + regissören föddes faktiskt i genomsnitt tretton år efter den där produktionen som de nu ska jämföras med!

Scen ur Sju bröder.
Bröder i bastun. Scen ur Sju bröder. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater

Inför premiären har Maijala talat om Sju Bröder som en historia om 30-årskrisen. Om att kunna släppa sin historia och gå vidare, om att försöka duga. Om det är möjligt för en människa att faktiskt förändras.

Och? Vad är det man får?

Skamlöst romantiskt möter hejdlös postdramatik

Maijala försöker inte alls förtränga allt snack om 70-talsuppsättningen, och de skuggor som den kunde tänkas sända över den nya versionen.

Redan i öppningsscenen ser vi en väldigt Kalle Holmbergsk gestalt (en snyggt sminkad Petri Rajala) måla upp ramarna för historien framför ridån, och då ridån stigit serveras vi bröderna i en scenbild som bjuder på en kopia av Kaj Puumalainens scenografi från 1972.

Så skakar Maijala av sig historiens barlast på tio minuter, och trollar sedan fram en högst personlig helt egen tolkning av Sju Bröder. Även om han kryddar med tonvis av komik, undviker han att göra brödernas uppror det minsta komiskt. Istället är det storabror Juhanis (Joonas Saartamo) hat som dominerar, och gör honom från start till en riktigt farlig riktigt oförutsägbar figur.

scenbild ur Sju bröder i Åbo.
Juhani ger utlopp för sitt otämda hat. scenbild ur Sju bröder i Åbo. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater,Joonas Saartamo

Historien här är de sårade påsparkade hopplösa männens. Det handlar om pojkar som samtidigt är hjältar och patetiska självupptagna jävlar, som mest tycker synd om sig själva och berättiggör sin obefintliga impulskontroll med sin offerroll.

Den enda viktiga kvinnan i uppsättningen är mamman (Ulla Koivuranta), som med änglavingar försöker hålla koll på sina barn – och då inget annat hjälper rullar hon in med en jättelik röd pansarvagn (också den klädd i änglavingar) och tvingar sönerna till skolbänken för att än en gång försöka lära sig alfabetet.

En pansarvagn? Ja, Maijala är sitt rykte trogen. Istället för en traditionell klassiker bjuder han på galna infall i postdramatisk anda, han vågar vara ohämmat romantisk men samtidigt spela fars med nakna rumpor och snygga volter.

Och? Fungerar det?

Ja och ja och ja, och nej.

Samspelta smidiga skådespelarprestationer

Jag gillar sättet att förhålla sig till en klassiker samtidigt troget och totalt fördomsfritt. Ta bara hur brödernas hem inledningsvis är fyllt av uppstoppade djur och en rostig tennisdomarstol och gevär och tömda pizzalådor, golvet är ständigt fyllt av bråte – en estetik som postdramatikernas hjälte Frank Castorf skapade i Berlin i början av 90-talet.

Svulstig scenbild i Åbo.
Originalets Hiidenkivi har i Åbo förvandlats till Restaurang Hiidenkiwi. Svulstig scenbild i Åbo. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater

Jag älskar det visuella uttrycket med det svulstiga och detaljrika och fantasirikt överdrivna.

Jag trivs med Maijalas lek med metaplan, allt från en Kalle Holmberg-figur (också han med änglavingar) eller hur den mest motsträviga Juhani får SjuBröder-manuskriptet i sin hand och efter att nyss ha lärt sig alfabetet börjar stava sig igenom pjäsens slutrader.

Jag gillar hans sätt att hejdlöst byta berättargrepp från ett stelt reciterande till ohämmad textonani, det är rim och hiphop och plötsligt underbart känsloladdad musik då brödernas fjant Timo (Joel Mäkinen) helt oväntat sätter sig vid ett piano.

Jag älskar också de sju skådespelarnas suveräna fysiska smidighet, deras fina samspel och rytmkänsla. Och jag blir ordentligt underhållen av de galna infallen - pansarvagnen är bara ett av väldigt många.

Scen ur Sju bröder.
Metateater. Bröderna med manuskriptet till Sju bröder. Scen ur Sju bröder. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater

Samtidigt får de tre timmarna onekligen mina öron att bli trötta.

Jag har visserligen aldrig köpt så mycket Finskteater-skrik som just den här kvällen, eftersom det högljudda här faktiskt känns berättigat. Men för mycket är för mycket, och det finns textpartier som känns så utdragna att jag helt enkelt tappar intresset och efter en stund märker att jag inte tagit in ett dugg av de fem senaste minuternas snack.

Men också om kvällen tidvis känns riktigt utdragen, tänker jag ändå att den hade vunnit på att vara ännu längre än kortare. Det är litet som en regi av nämnda Castorf – det handlar om att sugas in i en helt speciell värld som man gärna stannar kvar i. Tack vare skådespelarna, eller för att man aldrig vet vad som kommer att hända, eller för bilderna man bjuds på.

Teater som oförutsägbar happening

Då jag lämnar salongen är det med en känsla av... okej, det var inte alls alltid min grej, det fanns infall som kunde ha lämnats bort, denna finska manliga underdogvrede kändes tidvis för monoton. Men jag älskar ändå dessa kvällar som förvandlar teatern till en händelse, till en oförutsägbar happening med all vansinnig lekfullhet, och dessa oväntade oändligt vackra ögonblick.

scenbilden.
scenbilden. Bild: Otto-Ville Väätäinen Sju bröder,Åbo Stadsteater

Sju Bröder på Åbo Stadsteater. Regi och bearbetning: Lauri Maijala. Scenografi: Janne Vasama. Dräkter: Tuomas Lampinen. Ljus: Jarmo Esko. Ljud: Iiro Laakso. Smink: Heli Lindholm. Bröderna spelas av Olli Rahkonen, Markus Järvenpää, Jonas Saari, Joonas Saartamo, Pyry Äikää, Joel Mäkinen och Paavo Kinnunen. Alla övriga roller spelas av Petri Rajala och Ulla Koivuranta.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje