Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Jag, Inga Finne – hundraåringen som klev ut ur glömskan

Foto från Jag, Inga Finne.
Storm på Finska viken. På bilden Nina Hukkinen, Åsa Nybo och Paul Hoilländer. Foto från Jag, Inga Finne. Bild: Stefan Bremer Nina Hukkinen,Teater Mars,sirius teatern

I Teater Mars och Sirius Teaterns Jag, Inga Finne passerar republikens hundraåriga historia revy parallellt med en jämngammal kvinnas. Kavalkaden är lekfull men under ytan skymtar en rad uppfordrande frågor. Vilka röster kommer till tals när historien skrivs och vem ryms med i det nationella identitetsbygget?

Under det pågående jubileumsåret har nästan alla kulturinstitutioner med självaktning uppmärksammat republiken Finlands etthundraåriga existens på något sätt.

På teatern har det framför allt resulterat i nya tolkningar av kända klassiker och nya infallsvinklar på begreppet nationell identitet.

När Teater Mars och Sirius Teatern nu plockar upp stafettpinnen sker det med Jag, Inga Finne.

Manuset har vuxit fram som ett samarbete mellan regissören Joakim Groth, Anders Slotte och ensemblen på scenen och kvinnan med det mångtydiga namnet Inga Finne är förstås en fiktiv gestalt.

Men hennes brokiga livshistoria tangerar samtidigt otaliga livsöden som aldrig lyfts fram när den officiella historien skrivits.

Kvinnor i allmänhet och torpardöttrar i synnerhet uppmärksammas sällan.

Och om de dessutom råkar vara både svenskspråkiga och döttrar till en rödgardist platsar de ju riktigt illa i all normerande historieskrivning, både på finskt håll och svenskt.

Ändå är vi rätt många här i den mindre dokumenterade verkligheten som inte har några som helst problem med att få ekvationen att gå ihop.

Inga Finne har många förlagor.

Men samtidigt tillåts vi förstås inte för en sekund heller glömma att den fiktiva gestaltens främsta funktion är att återspegla utvecklingen i samhället.

Ett kvällssamkväm för pensionärer

Upptakten för tankarna till en annan produktion där den nationella etthundraårsretoriken får sig en hälsosam törn, nämligen Minna Harjuniemis Glory Days på Takomo.

I Glory Days deltar publiken underförstått i ett kvällssamkväm på Folkets hus. På programmet står en rad tablåer som placerar den osäkra utvecklingen i samhället i en kosmologisk evighetsram.

I Jag, Inga Finne hälsar den timida tf sekreteraren för stadens kulturnämnd (Niklas Häggblom) oss välkomna till en programafton för pensionärer på temat Inte undra att Finland är hundra med sådana som ni.

Några clowner ( Max Bremer, Paul Holländer, Nina Hukkinen och Åsa Nybo) serverar oss upptakten till Finlands självständighet med en frejdigt kommenterande tolkning av Topelius Björken och stjärnan - och så plötsligt kallas den där Inga Finne upp på scenen.

Foto från Jag, Inga Finne.
Här är ditt liv. På bilden Max Bremer och Amanda Löfman. Foto från Jag, Inga Finne. Bild: Stefan Bremer Max Bremer,Teater Mars,Amanda Löfman,Jag, Inga Finne

Rollen bollas mellan skådespelarna många gånger under föreställningens lopp men först ut är Amanda Löfman som till sin hundraåriga rollfigurs förvåning placeras i en tv-soffa som huvudperson i ett nytt avsnitt av Här är ditt liv.

Den officiella historieskrivningen har sina blinda fläckar men den publikfriande underhållningen är som en terrier.

Allt vi aldrig velat tala om dyker förr eller senare obönhörligt upp.

I Inga Finnes liv ryms mycket hon inte vill tala om. Och mycket som ser helt olika ut beroende på perspektiv.

Historien är aldrig entydig.

Och nu låter det förstås som om uppsättningen var polemisk alltigenom.

Men Jag, Inga Finne är nog i första hand en rätt lättsam kavalkad – åtminstone till formen.

Smart iscensättning

Den är skenbart heimlaga alltigenom (med tyngdpunkt på skenbart).

Markus R. Packaléns scenografiska lösningar är snillrikt enkla, en böljande blå presenning för att symbolisera ett oroligt hav och en naken hals ovanför ett lakan för att symbolisera bårhus och död.

Foto från Jag, Inga Finne.
Stupade soldater på bårhuset. Foto från Jag, Inga Finne. Bild: Stefan Bremer Teater Mars,Jag, Inga Finne

Clownerna gör ett nummer av sin tafflighet, musiknumren låter ofta som om de improviserades fram i stunden och uppsättningen drar sig inte heller för att testa publiken med en rad rätt grovt karikerade stereotyper.

Men aningslösheten är en chimär.

Jag, Inga Finne leker sig fram –och sätter ibland också sin publik på pottan.

Vems Finland?

Med Ingas liv som spegel för allt som skett under självständighetstiden förvandlas makrohistorien till ett kapitel åskådlig mikrohistoria.

Mycket har hänt på hundra år men en fråga går igen.

Vem ryms med i det nationella identitetsbygget?

Ingas och den unga republikens barndom präglades av inbördeskrigets tudelning.

På pensionären Ingas amatörskrivarkurs formuleras däremot de berättelser som har svårt att göra sig gällande i dagens Finland.

Det är livshistorier som inte börjar med kärret, gräftan och Jussi utan kanske med barndomsminnen från något helt annat land.

Med avstamp i vårt förflutna punkterar Jag, Inga Finne effektivt alla illusioner om staten som en socialt eller etniskt homogen enhet.

Den som ”inga” är finne har också rätt att kalla sig finländare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje