Hoppa till huvudinnehåll

Juha Mieto lärde Finland förlora – folkfavorit med ett stort, sensitivt hjärta

Vi minns skägget, memman och dialekten. Samt svidande, osannolika förluster. Juha Mieto är den stora skidpersonligheten som sitter längst bak i bussen, den underhållande anekdotmaskinen som får folk att vika sig av skratt och den sensitiva människokännaren som stakat sig in finländarnas hjärtan.

Den 17 februari 1980 skulle det slutligen hända. På 15 kilometer vid OS i Lake Placid. Föret var skarpt, Mietos skidor perfekta. Han åkte vansinnigt bra. Men det gjorde också Thomas Wassberg. Som var en hundradelssekund bättre.

Det individuella guldet kom inte. Någonsin.

Det riktigt stora, med tanke på hela den finländska idrotten, var trots allt det sätt som Juha Mieto tog förlusten på.

Hur mycket än den förargliga förlustmarginalen har fått utrymme också långt senare i vår medvetenhet kring internationell toppidrott och Finland i den.

Mieto lärde Idrottsfinland någonting. Om vad idrott egentligen är. Hur fruktansvärt irriterad han än var den där vinterdagen i Lake Placid.

Han gick vidare och vann några dagar senare en silvermedalj till. Han gick vidare, för en idrottare fortsätter framåt på sin väg.

Även efter livets klaraste chans.

Majoriteten av bänkidrottarna, som på den tiden redan definitivt hade vant sig vid att se alla stora mästerskap på tv, var naturligtvis helt ifrån sig.

Det här är oöverkomligt bittert, var ett förvånansvärt allmänt omdöme.

Regelverket ändrade efter förlusten

Känslan bitterhet är emellertid något som aldrig funnits på Juhas repertoar. Det folk inte så långt kände till då var att just Wassberg och Mieto redan länge varit goda kompisar.

Thomas Wassberg ville också dela guldet med Mieto. Helt enkelt skära medaljen itu. Mieto har sagt att om situationen varit tvärtom hade också han föreslagit detsamma.

De här två händiga herrarna hade nog bådadera haft verktyg hemma för att snyggt klyva medaljen. Men de bestämde sig för att det nu inte låter sig göras.

Wassberg hade varit snabbare.

Snart kom i alla fall den nya regeln om att tiondelssekunder är minsta enhet i längdåkning, vilket fortfarande gäller i intervallstarter.

”En finare och hederligare man och motståndare kan jag inte tänka mig. I skidhistorien tillhör Thomas de största, alldeles efter åkare som Sixten Jernberg och Veikko Hakulinen.
–Juha Mieto till Expressen med anledning av Thomas Wassbergs 60-årsdag i mars 2016.

Också efter karriärerna, som förstås inte tog slut år 1980, har de varit i kontakt praktiskt taget årligen. Otaliga är de gånger de har tävlat i exempelvis vedhuggning till människors förtjusning. Deras yxor var lika rappa som deras bågnande skidstavar.

De hade sina likheter, men skateteknikerna som kom tillägnade de sig på olika sätt. Wassberg kom i själva verket att i folkmun ge namnet åt den teknik som mera formellt kallas ”treans växel”. Mieto blev aldrig du med den fria tekniken.

En fängslande personlighet

Stor förlorare? I så fall med betoning på ordet stor.

Juha Mieto är emellertid en stor vinnare mer än någonting annat.

Han är åkaren som lade grunden till det färskaste finländska OS-guldet i herrstafett. Det är snart 42 år gammalt.

Men det riktigt stora i fråga om Mieto är den plats i människors hjärtan han tidigt vann – den plats som slutgiltigt förborgades i och med hundradelsförlusten.

"Kateutta pitää olla sen verran, että kunnianhimo säilyy, mutta kun sitä on liikaa, niin paras, kun menöö peilin etehen ja jutteloo sen juperon kanssa."

"Avund ska det finnas så mycket av att ambitionen består, men när det finns för mycket är det bäst att ställa sig framför spegeln och ta en diskussion med spolingen i den."

(De finskspråkiga citaten i bildtexterna är från Apu, augusti 2017.)

Juhas personlighet har naturligtvis bidragit till populariteten. Men också det att den gängliga småbrukarsonen och snickaren från Kurikka fick en karriär som i allra högsta grad innehöll både upp- och nedgångar.

Mieto är född på senhösten 1949 men redan alldeles i början av 1970-talet stod det klart att han är redo. Han tog över som ledande namn efter Eero Mäntyranta och vid OS i Sapporo 1972 var han nära medalj, bara 22 år gammal.

Marginalen till Ivar Formo och bronset var plågsamt knapp. Sex hundradelssekunder.

Plötslig änkling som 47-åring

Även framgångarna skulle komma att avlösa varann. Juha Mieto vann den totala världscupen två gånger, OS-åren 1976 och 1980. Ofta fanns den stora dramatiken med.

Mietos första stora medalj kom vid VM i Falun 1974, silver på 30 kilometer.

Jo, just i det lopp där den relativt tunge Mieto såg sig tvungen att ännu gå på träskidor och många konkurrenter gled fram på ny glasfiber.

De individuella OS-medaljerna blev två, silvren i Lake Placid. VM-tävlingarna gav också två individuella medaljer. Stafettmedaljerna från VM och OS är sammanlagt fem.

Mieto var omåttligt populär också utomlands, i synnerhet i Norge. Han vann sex gånger på Holmenkollen, fick ganska tidigt ta emot Holmenkollenmedaljen, och älskade att åka till Oslo också för att tävla i Vigelandsparken dit huvudstadsborna vallfärdade för att se den store glade finnen vrålköra på riktigt nära håll.

"Se sarasosa on mukavasti nöyryyttänyt. Ei se itsetuntoa hävittänyt, vaan opetti. Kaipa se yläilmojen isäntä ajatteloo näin, että vastoinkäymisiä annetaan enemmän niille, jotka jaksavat sen parhaiten kantaa.”

"Den där hundradelen har varit lämpligt förödmjukande. Självkänslan bestod, men jag fick mig en läxa. Kanske han där uppe tänker så att motgångar ges mer åt dem som bäst klarar av att bära dem."

På julen för snart 21 år sedan blev Juha Mieto änkling. Hustrun Minna gick plötsligt bort. Familjen i Kurikka bestod nu av Juha och den lilla sonen som var åtta. Hela livet fick nu, som Juha har sagt, på sätt och vis ett nytt syfte.

Mieto fortsatte att arbeta och stå i. Han hade jobb över hela landet, inte minst pr-jobb för olika produkter inom skogsbruk, friluftsliv, idrott och mycket till.

Kilometrarna var otaliga. Hemma till sonen till kvällen, alltid då det bara var möjligt, var levnadsregeln.

Få körde årligen så mycket personbil inom landets gränser. Och för att ha det bekvämt när han körde gjorde han det oftast barfota.

Hans skonummer ligger någonstans mellan 51 och 52. Han är 197 centimeter lång. Hans skidor och stavar var också under karriären längre än de som kom från normal produktion av tävlingsutrustning.

Mästare på att läsa av andras känslor

Juha Mieto levde samtidigt sparsamt och unnade inte sig själv så mycket krusiduller i livet.

Fattig skulle han inte längre behöva vara, det skulle han se till.

"Kun sain tämän pitkän kaaren leuhottaa ympäri maailmaa, silmät auki ja korvat päällä, niin se on pehmittänyt sellaasta nurkkapatrioottista ajattelua, joka hyvin herkästi tuloo, jos ei oo tarpeeksi käynyt kotua pois."

"När jag en så här lång tid fick flacka omkring ute i världen, med ögonen öppna och öronen påkopplade, så har det skingrat sådant knutpatriotiskt tänkande som så lätt uppstår för den som inte varit tillräckligt mycket borta hemifrån."

För ett femtontal år sedan hade jag möjligheten att röra mig ute i världen tillsammans med Juha Mieto i några långa perioder. År 2002 tillbringade vi tre veckor tillsammans i en grupp på tio personer som jobbade för Yle under OS i Salt Lake City.

”Jussi” var med som expertkommentator i det här täta skid- och skidskytteteamet. Han satte givetvis sin prägel på hela tillvaron. Diskussionerna om världen i stort och idrott i smått var ibland försiktigt sagt livliga. Och underhållande.

Mieto var på alerten oberoende av vad som stod på agendan. Det var som om han skulle ha tänkt väldigt mycket mer än mången annan på allting som skedde här i världen. Hans synpunkter var ofta helt enkelt svåra att bestrida.

Men där i Utah lärde jag mig också nya saker om hans människobejakande, sensitiva personlighet. Juha hade ständigt sina känslospröten ute. Han var en oerhört vaken kollega och lade märke till allt som skedde i omgivningen.

Ibland tyckte jag han läste våra andras känslor innan vi gjorde det själva.

”Kovin paikka oli, kun vaimo kuoli ja jäätihin pojan kanssa kahrestaan. Kun 8-vuotias poika tuli sylihin, niin joku yläilmojen ihminen mulle puhu, että miten tästä etehenpäin. Ja mielestäni tohrin sen äänehen sanoa: oon sarkani hoitanu hyvin.”

”Den tuffaste stunden var när frun dog och vi blev på tumanhand med pojken. När en 8-årig pojke satt sig i famnen, så pratade någon där uppe med mig hur vi ska ta oss framåt. Och jag tycker jag törs säga det högt: jag har skött mitt uppdrag bra.”

Vi bodde de tre veckorna i staden Provo. På ett sömnigt förortshotell vid en stor parkeringsplats, så amerikanskt det bara kunde vara.

Provo är genomsyrat av mormonismen och de allmänna matställena var förvisso inte många. För oss blev det alla dagar utom en den kinesiska bufférestaurangen. Smakerna var inte så kinesiska, men de gick an.

Varför blev det alltså annan (mexikansk) mat bara en endaste gång?

Svaret är Coca-Cola. Gratis. Ur kran på den kinesiska. Hur mycket man bara ville. Det lockade. Men det ville ingen medge. Bara Jussi, innan vi åkte hem igen.

”Titta, riktig grön limsa!

Följande vårvinter, år 2003, åt vi igen kinesiskt, men den här gången väldigt smakligt. I en veckas tid. I Peking och Changchun. Juha Mieto var då med om den första upplagan av det kinesiska Vasaloppet.

Med där var också en trio från Yle Sporten, på långloppssemester som samtidigt blev en arbetsresa. Vi hade en liten tv-kamera med oss, och det halvtimmeslånga Sportmagasinet-programmet kom att sändas åtminstone fyra gånger.

Som alltid på den tiden i Kina var det mesta planerat in i minsta detalj. Vi såg alla de viktigaste sevärdheterna i Pekingområdet och Changchun, den nya långloppsorten, var en upplevelse i sig.

”Siitä olen aina lähteny, että ittensä pitää sukkuroira hurmostilahan ennen lähtöä, että saa ittestänsä kaiken irti. Sen jälkeen ei tartte peräpeilihin kattoa.”

”Jag har alltid utgått ifrån att man måste få sig själv i extatiskt tillstånd före start, så man får ut allt ur sig. Efter det behöver man inte titta i backspegeln.”

Precis som i USA vårvintern innan kom det också i Kina att handla lite om lemonad. Jag minns hur den store Mieto stod där i nollgradigt duggregn mitt i den fantastiska förbjudna staden i Peking med en flaska grön Fanta i handen.

– Titta, sa han, riktig grön limsa, den är otroligt god, smaka!

Den smakade faktiskt ovanligt bra, av någon anledning. Alldeles nyss förstod man väl orsaken, i Finland sparar många varumärken bevisligen på ingredienserna mer än i många andra länder, för att det är okej enligt våra direktiv.

Arbete grunden till allt

Den av Vasaloppet-grupperna vi ingick i bestod av de finländare som var med, förstärkta med några svenskar, norrmän och amerikafinländare. En busslast, en brokig samling av människor. Som alla åkte det historiska loppet.

Juha Mieto var ännu mer i sitt esse än på OS ett år tidigare. Han var liksom bland sina egna, bland alla skidentusiaster av olika slag. Och han satt naturligtvis alltid längst bak i bussen, på sitt självklara säte i mitten. Därifrån hade den nyfikne människokännaren god överblick.

Den bärande sydösterbottniska stämman från baksätet knäckte anekdot efter anekdot. Resenärerna skrattade ofta så de böjde sig dubbla. Också de som inte förstod så många ord.

"Työ on minun iloni. Semmoosen kasvatuksen oon saanut, ja kylän vanhat ihmisetki sitä toitotti, että meirät on luotu tänne työtä tekemähän."

"Arbete är min källa till glädje. En sådan uppfostran har jag fått, och de gamla i byn tutade också ut att vi finns här för att jobba.”

Mieto bildade, tillsammans med den tidigare landslagskamraten Asko Autio, ett radarpar på resan. Autio visste precis hur han skulle få Jussi att tända till, att gå på alla cylindrar. Samt hur han, när han kände det var dags, skulle få den goda vännen att ta det lugnt en stund.

Juha Mieto var då 53 år och hade nog inte nämnvärt åkt skidor den vintern. Förmodligen hade han till slut ändå tillräckligt stora pjäxor och tillräckliga skidor i den smältande snösörjan borta i nordöstra Kina.

Den stores framfart var nämligen imponerande. Juha avverkade de 36 allt blötare kilometrarna på två timmar och fjorton minuter och var 31:a i mål. Trion från Yle Sporten var visserligen före honom men vi var alla hyggligt vältränade.

På den resan förstod jag hur uppriktigt intresserad Juha Mieto är av världens människor och andra kulturer. Han pratade mycket om Asien, om Kinas olika folk och framtid.

Och framför allt var det nog människors flit och beredskap till arbete han på något sätt kände särskilt för.

Juha Mieto och hans oförglömliga hundradelsförlust kommer in på placering 10 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.