Hoppa till huvudinnehåll

Från dödens portar till dubbel världsmästare – Mika Häkkinens otroliga väg tillbaka

Den enda tanken är att överleva. Att ens sätta sig i en bil känns oöverkomligt, där han ligger i sjukhusbädden. Men tjurskalliga Mika Häkkinen kämpar sig tillbaka. Han är grabben vemsomhelst som lyckas, spöket som skräms av mekanikernas miner och pappas tårar. Och Finlands främsta F1-legendar.

Formelvärlden håller andan.

Funktionärernas oro förmedlas tydligt via tv-bilderna. Nu är det bråttom.

Det är den 10 november 1995, det första tidskvalet inför säsongens sista GP på Adelaides gatubana i Australien. En rödvit McLaren ligger sidlänges halvt inne i den ensamma däckvallen i den ökända Brewery Bend-kurvan i ändan på Brabhamrakan.

Inne sitter Mika Häkkinen.

Livlös.

Luften har gått ur vänster bakdäck och bilen går inte att kontrollera. Den slungas iväg från den upphöjda kantstenen i en hastighet på närmare 200 kilometer i timmen och rör knappt marken innan den smäller in i räcket. G-krafterna är enorma.

En tystnad lägger sig över depån.

”Det var en otrolig chock för oss alla. En fruktansvärd krasch. Alla var mycket oroliga, när man såg hur läkarna arbetade på plats förstod man att något riktigt allvarligt hade hänt. Vi som kände honom var naturligtvis ännu mer oroliga.”

(Bildtexterna består av citat med F1-journalisten Fredrik af Petersens som följde med Mika Häkkinens karriär från närhåll. Bland annat var han på plats i Adelaide under olyckan.)

Förstahjälppersonalen, som råkar befinna sig vid olyckskurvan, vårdar Häkkinen i förarkabinen i 20 minuters tid och genomför bland annat en nödtrakeotomi för att underlätta andningen. Han förs vidare till Royal Adelaide Hospital, som ligger endast några hundra meter ifrån.

Häkkinen har med kolossal kraft slagit huvudet mot ratten och har drabbats av en skallfraktur och allvarliga nackskador. Läkarna håller honom i koma i ett dygn.

Den kunniga och snabba vården, samt striktare säkerhetsföreskrifter och större sjukpersonalnärvaro vid banan som F1-läkaren Sid Watkins trots motstånd fått igenom, räddar Mika Häkkinens liv.

“Jag ville bara leva”

Häkkinen hålls kvar på sjukhuset i Australien i en månads tid. Han kan inte gå och lider av en konstant, kraftig huvudvärk. I boken Mika Häkkinen – Mestarin paluu berättar han om ett samtal med dåvarande flickvännen, senare frun, Erja.

– Erja, lova mig en sak. Om jag ännu en vacker dag klarar av att gå ut härifrån, så släpp mig aldrig mera bakom ratten.

”Stämningen var nervös och dyster i McLarens garage. Det var tyst. Ingen ville säga någonting, ingen ville göra någonting. Hade någon som inte hört om olyckan kommit in i depån hade den utan tvekan efter bara några sekunder märkt att oj, här har det hänt någonting allvarligt.”

– Jag ville bara leva, berättar Häkkinen senare i Sky Sports dokumentär. Jag ville bara bli av med smärtan och det fanns inget intresse för motorsport, det tog länge innan jag ens började tänka på det. Det enda som betydde något var att jag kunde gå och prata normalt.

– Jag bär med mig minnet resten av livet, men det är inte nödvändigtvis endast negativt, det lärde mig mycket som människa. Det hjälpte mig att sakta ner. Tidigare sprang jag bara runt utan att tänka efter desto mer. Men man måste lära sig gå innan man kan springa.

– Olyckan fick mig att uppskatta livet, att förstå hur skört det är. You only live once.

Mekanikerna såg ett spöke

Olyckan kastar en lång skugga över formel 1-karriären som hade börjat så lovande. Den tidigare kartingstjärnan tog tidigt klivet in i finrummet som 22-åring 1991 och var som bäst femma under debutsäsongen i Lotus.

Nästa säsong kommer genombrottet, som får toppstallen att öppna ögonen för den modiga finländaren. Han flyttar till McLaren där han inledningsvis får agera testförare, då legendaren Ayrton Senna trots allt bestämmer sig för att fortsätta i stallet.

Häkkinen får chansen under de tre sista deltävlingarna. Han besegrar genast Senna i det första tidskvalet och i därpå följande tävling kommer den första pallplatsen.

Utdrag från Mika Häkkinens karriär i samband med att han tilldelas specialpris på Finlands idrottsgala 2009:

Senna lämnar McLaren efter säsongen och 1994 är Häkkinen klar förstaförare. Han står på podiet i alla utom ett lopp där hans opålitliga McLaren håller ihop fram till mållinjen och slutar fyra i VM-serien.

Följande säsong är svår. McLaren har bytt motor från Peugeot till Mercedes, och det senare så fruktsamma samarbetet lider av startsvårigheter.

Och allt avslutas med de tragiska scenerna i Adelaide.

Ska Mika Häkkinen någonsin sätta sig i en formel 1-bil igen?

”Det här är för mig ett perfekt exempel på den berömda finska sisun. Envis som han var hade han bestämt sig för att ingenting ska trycka ner mig, jag vägrar ge upp, jag ska komma tillbaka, jag är en racerförare. Jag vet att många tvivlade om han ska klara av det – men det gjorde han.”

Det är bara ett par veckor kvar till premiärloppet säsongen 1996. Äntligen bestämmer sig Häkkinen. Han är redo.

Stallchefen Ron Dennis ställer i ordning med en hemlig testkörning på Paul Ricard-banan. Under den några timmar långa bilfärden från hemmet i Monaco över till Frankrike växer beslutsamheten.

Nu ska jag visa alla som tvivlar.

– När jag sen kom fram och såg mekanikerna blev jag rädd. De såg på mig som ett spöke, och jag tänkte att herregud, vad kommer riktigt att hända? Kommer jag att börja gråta eller springer jag iväg när jag ser en racerbil? Jag försökte vara helt naturlig, men märkte att alla kände på sig att det här knappast blir till något.

– Det gjorde mig osäker, men samtidigt blev jag bara ännu mer beslutsam, att nu ger jag allt. När jag sen satt mig i bilen kände jag mig plötsligt lugn, allt var bra igen, berättar han i Yles intervju några år senare.

Mika Häkkinen var tillbaka.

En blekare och slankare Mika Häkkinen – men precis lika snabb.

”Jag är här för att vinna”

Skräckminnena finns kvar, och dyker upp med jämna mellanrum. Under ett senare test slutar bromsarna fungera. På en raksträcka. I en hastighet på 350 kilometer i timmen.

Allt slutar som tur lyckligt, men efteråt slås Häkkinen av tanken: “Mika, kom igen, vad håller du på med?”.

– Men någonting i mitt huvud sade att jag har en mission. Jag är här för att vinna. Jag fortsätter tills det händer.

”Han körde stenhårt, men det var alltid schysst, även om det såg spektakulärt ut ibland. Vi kommer alla ihåg den enorma omkörningen i Spa 2000, när han tar innerkurvan och passerar Schumacher – med Ricardo Zonta mittemellan dem! Det är en omkörning som gått till historien.”

Häkkinen, som fortfarande inte är helt återställd, slår alla med häpnad och slutar femma i det första GP:t i Melbourne. Han är ständigt snabbare än nya stallkamraten David Coulthard och femte är även placeringen i sammandraget.

Under 1997 pajar motorn tre gånger i ledningsposition – innan fullträffen kommer i säsongsavslutande Jerez. Coulthard och Jacques Villeneuve, som säkrar VM-titeln med en tredjeplats, viker ner sig och Häkkinen vinner.

Försmak på vad som komma skall.

Pappas tårar

Säsongen 1998 bjuder på en av de mest klassiska tvekamperna om världsmästerskapet. Mika Häkkinen och Michael Schumacher möttes för första gången som kartingknattar 1983 – nu gör de upp om VM-guldet i formel 1.

Inför det nästsista loppet i Nürburgring är rivalerna, som vinner alla utom två GP:n under säsongen, på samma poäng. Häkkinen vinner duellen mot Schumacher. Nu är det fördel ”The Flying Finn”.

Halva Finland vakar under det avslutande japanska GP:t och ser Schumachers röda Ferrari slockna i första startrutan. Senare avbryter tysken, medan Häkkinens silverpil vräker sig fram till vinst.

Mika Häkkinen är världsmästare.

”Det var mästerlig körning. Mika var en tjurskalle och tänkte att okej, jag har haft olyckan men nu är jag tillbaka och ingenting ska stoppa mig, nu jädrar anamma ska jag visa att jag är bäst. Och det gjorde han. Jag vet att hans konkurrenter lyfte på mössan och konstaterade: Så där kör en mästare.”

Mitt i segeryran sipprar minnen från barndomen upp till ytan. Vilka enorma uppoffringar föräldrarna gjorde för att möjliggöra karriären och hur pappas reaktion efter en kartingseger i Sverige skrämde den unga Vandapojken.

– Pappa tog mig åt sidan och föll ner i gråt. Jag funderade vad som händer. Jag förstod ingenting – vi hade ju vunnit. Jag frågade mamma varför pappa gråter och hon svarade: "Han är lycklig". Och jag tror samma hände nu i Suzuka.

Mika Häkkinen med föräldrarna på kartingbanan 1979:

Okarakteristiska misstag

Häkkinen utnämns till årets idrottare i Finland och i samband med prisceremonin säger han att det enda som förändrats är att han nu vill vinna ännu mera.

Det stämmer ändå inte helt.

Motivationen är det visserligen inget fel på, men stallet skickar iväg Häkkinen på en lång pr-turné runtom i världen och han hinner aldrig slappna av och processera vad han egentligen varit med om. Han behöver en paus, men den nya säsongen står för dörren.

Michael Schumacher är revanschlusten. Men eftersom han bryter benet i en krasch halvvägs in på säsongen skulle titelstriden istället komma att gå mot Ferraris andraförare Eddie Irvine.

Det blir en kamp in i det sista. Igen.

”Det var en rivalitet på hög nivå, men de hade en oerhörd respekt för varandra. Jag pratade med Schumacher om Häkkinen flera gånger och han sa alltid Mika är den tuffaste konkurrent han någonsin haft. Han var också en av få han kunde köra in i en kurva med hjul mot hjul i 300 km/h och veta att han inte gör något dumt. De litade på varandra – och därför såg vi sådana otroliga dueller mellan dem."

Bilen svek ett par gånger och därtill gjorde Häkkinen själv några misstag som kostade värdefulla poäng. Efter avkörningen i Monza kastade han ursinnig ratten i marken och fångades stunden senare av tv-kameror gråtande i buskaget invid banan.

Sådana misstag ska inte en regerande världsmästare göra.

”Betyder jättemycket för mig”

Han kommer igen och efter det nästsista loppet i Malaysia utlyser man redan Häkkinens andra raka titel, då båda Ferraribilarna diskas på grund av regelvidriga spoilrar.

Ferraris protest går dock igenom, Irvine och Schumacher – som gjort comeback – behåller sin dubbelseger och allting avgörs åter i Suzuka.

Häkkinen behöver en seger. Han passerar Schumacher i starten, rycker ifrån och vinner komfortabelt.

Han tar samtidigt det definitiva steget in bland Finlands alla tiders mest framstående idrottare.

– Det känns verkligen bra att jag kunnat ge Finlands folk sådana upplevelser. Människor kommer fram till mig var jag än rör mig och säger ”Mika, tack. Tack för alla härliga minnen”. Det betyder jättemycket för mig.

”Det sades aldrig någonting negativt om Mika under karriären. Han var gift, hade barn och levde ett lugnt familjeliv. Han var grannen runtom hörnet. Det gjorde också honom så otroligt populär, han var grabben vemsomhelst som hade lyckats.”

Häkkinen leder VM-serien med tre deltävlingar kvar också nästa säsong, men Schumacher drar till slut det längre strået.

Säsongen 2001 blir sedan Häkkinens sista i formel 1. Han har inte längre samma energi, samma glöd, samma motivation. Han meddelar att han tar ett sabbatsår, men återvänder aldrig.

En orsak är minnet från Adelaide sex år tidigare.

Mika Häkkinen vet vad som står på spel. Han är inte längre redo att riskera allt. Han är redan en vinnare.

Mika Häkkinens två VM-titlar kommer in på placering 9 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Källor: Keijo Leppänen: Mika Häkkinen – Mestarin paluu (Otava, 2005), Yle: Maailmanmestarit (1998), Sky Sports: F1 Legends – Mika Hakkinen (2013), Yle Urheilu: Mika Häkkinen – mestariksi tahdolla, taidolla ja rohkeudella (2015).