Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Finlands Hamlet på Åbo Svenska Teater

Scen ur Daniel Hjort.
Peter Ahlqvist som Daniel Hjort. Scen ur Daniel Hjort. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Peter Ahlqvist,Daniel Hjort (pjäs)

Åbo Svenska Teater väljer att gräva i teaterns historia för sin Finland100-satsning. För första gången på nästan 50 år sätter man upp den på sin tid banbrytande pjäsen Daniel Hjort, skriven av Josef Julius Wecksell. Regissören Erik Söderblom bjuder på en uppsättning som flirtar mer med intellektet än med känslorna.

Det här är finlandssvensk teaterhistoria. Finlands Hamlet. Det stora finlandssvenska historiska dramat, vid tiderna för urpremiären 1862 det viktigaste på svenska. En ung förvirrad arg man-historia, skriven av en ung man som strax efter urpremiären insjuknade i en psykos och tillbringade sina sista dryga 40 år på Lappvikens sjukhus.

Storyn

Daniel Hjort är en klassisk hämndhistoria, som med rätta har kallats för Finlands Hamlet.

Ramen är densamma; maktspel i kungliga korridorer, intriger och död, och – liksom i fallet Hamlet – en huvudperson som klassas som mentalt störd.

Miljön är Åbo Slott, året 1597 då Hertig Karl (senare Karl IX) belägrar Åbo Slott för att driva ut kung Sigismunds anhängare ledda av Arvid Stålarm. På slottet rör sig också den fiktiva personen Daniel Hjort, en vilsen ung man som är förälskad i Stålarms dotter Sigrid – som ska gifta sig med fältherren Johan Fleming.

Något lyckligt slut är inte att vänta. I verkligheten avrättades 14 Sigismund-anhängare på Åbo torg i slutet av 1599 i det som kallats för Åbo Blodbad.

Vackert karg scenografi

Det finns en del historiska figurer som dyker upp i pjäsen, men man klarar sig bra utan historiska förkunskaper. Det utgår också regissören Erik Söderblom från då han låter teaterkvällen inledas i foajén, där de centrala figurerna stiger upp på en bänk och svarar på tre frågor som vi ännu inte vet att vi kommer att ställa oss själva.

Det är snyggt, ett sätt att ta oss i handen och samtidigt berätta att kvällen kan komma att innehålla en del personliga berättargrepp.

Så flyttar vi in i salen och möts av en vackert karg miljö, väldiga flyttbara väggar med elegant fintstilt målade dekorer (signerade Markku Kunnari), och Daniel Hjort färdigt klädd i dårhusuniformen; vita underkläder.

Berättandet kryddas av videoprojiceringar, eller av att gestalterna – då de tar till tidigare så vanliga inre monologer - talar i mikrofon istället för rakt ut i publiken.

Allting med ett konstant stämningsskapande soundtrack av klassisk musik (Ligeti och Penderecki), ett soundtrack som tar en paus först då Daniel Hjort inser att han inte har någon kärlek att vänta i detta liv.

Ytterligare ett fungerande oväntat element är att låta kvinnor spela män och viceversa. Bror Österlund gör Daniel Hjorts mentalsjuka mamma Katri, Monica Nyman och Amanda Nyman spelar centrala manliga gestalter och gör det helt självklart, utan att på något sätt göra det till en grej; Monica som Arvid Stålarm (Ståthållare av Finland), Amanda som Johan Fleming.

Scen ur Daniel Hjort.
Monica Nyman som Arvid Stålarm och Amanda Nyman som Johan Fleming. Scen ur Daniel Hjort. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Monica Nyman,Daniel Hjort (pjäs),amanda nyman

Pusselbitarna sitter perfekt

Uppsättningens ram är oerhört hel. Alla pusselbitar och detaljer och kryddor – till och med situationskomiken som med varsam hand lagts till – sitter perfekt.

Men ramen är förstås inte allt, och innanför ramen fungerar allt inte lika bra.

Som det här med att följa en ålderdomlig text. Det är inte lätt, och alla skådespelare lyckas inte lika bra med replikerandet. Nu blir jag med jämna mellanrum serverad både korta och längre repliker som jag helt enkelt inte får något grepp om.

Men framför allt är jag tveksam till hela första halvleken, som känns som en enda lång prolog där bakgrunden till Daniels motiv och den värld han lever i spelas fram. Hur snyggt det än ser ut, försvinner nerven ur berättandet genast då huvudpersonen själv inte är inblandad.

På samma sätt som jag tänker att exempelvis en Henrik Ibsens drygt sekelgamla pjäser närmast kräver att strykas ner med hård hand – för att dagens publik inte närmelsevis behöver all information som publiken för 100 år sedan behövde – så skulle också här mindre text ha gjort kvällen mycket gott.

Daniel Hjorts dramatiska inre kamp

Det som ger berättelsen liv är Daniel Hjorts historia. Denna föräldralösa kärleksbesvikna vilsna unge man som desperat söker en mening i livet, och därför lätt blir vilseledd och tar till våldsamma aktioner för att fylla hjärtats och själens tomhet.

Kungligt maktspel som redovisas tappar man snabbt intresset för, men Daniels kamp är fylld av dramatik, en dramatik som också är lätt att relatera till för en publik idag.

Då Daniel Hjorts besvikelser och hämndbehov efter pausen får stå i centrum, då hittar också uppsättningen sin nerv.

Det förutsätter förstås att Peter Ahlqvist fyller sin Daniel med känslor och gester och djup. Och det gör han. Han hittar en närvaro och en utveckling, från vilsen sökande osäker kärlekslängtande tills han efter pausen spelar galen, precis som en Hamlet.

Därifrån är vägen kort till repliken som författaren J J Wecksell använder som en sammanfattning av hela dramat; ”förvirring är lösningen på livets gåta”.

Scen ur Daniel Hjort.
Scen ur Daniel Hjort. Bild: Pette Rissanen Åbo Svenska Teater,Daniel Hjort (pjäs)

DANIEL HJORT på ÅBO SVENSKA TEATER. Text: Josef Julius Wecksell. Regi, scenografi, musikdramaturgi: Erik Söderblom. Dräkter: Ellinor Hellström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljud: Olli-Pekka Lepovuori. Dekormålningar: Markku Kunnari. I rollerna: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Monica Nyman, Jerry Wahlforss, Bror Österlund, Joona Rytkönen.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje