Hoppa till huvudinnehåll

Konsertrecension: Elektrisk Thåström i Helsingfors

Thåström på scenen 2015.
Joakim Thåström 2015, den gången i grå kavaj. Thåström på scenen 2015. Bild: Magnus Liljegren/IBL Joakim Thåström

Det är fem år sedan han senast besökte Finland. Men publiken har inte glömt honom, och Tomas Jansson verkar aldrig bli trött på att se Joakim Thåström live.

Jag medger. I fallet Joakim Thåström är jag jävig.

I Helsingfors på onsdagen kastas jag omedelbart iväg på en tidsresa då jag ser den svartklädda artisten stå där på scenen tillsammans med sitt band och sin svarta hatt. Han är här och nu, men i hans gestalt ser jag också hans totala fysiska och känslomässiga 80-talsurladdningar på ÅboKåren eller i Stockholm. Alla fantastiska spelningar jag sett med honom, alla fina känslor av passion och styrka som han har väckt hos mig, allt finns med som ett jättelikt känslofyllt men fjäderlätt bagage som lägger sig som ett raster över spelningen.

Det är som att se fyra decennier i en och samma gestalt.

Och då han redan som andra låt ger mig Beväpna dig med vingar, och får allt att sitta perfekt! Den välfyllda salen redan trollbunden, soundet osannolikt bra för att vara i The Cirkus, bandet så samspelt. Allt är bara så rätt!

110 minuter och tjugo sånger

Det blir sammanlagt 20 låtar, mer eller mindre samma låtar i samma ordning som alltid tidigare under turnén. Hans fem musiker är placerade i en halvcirkel omkring honom, stående inom samma kvadratcentimetrar kvällen igenom. Ingenting här smakar improvisation eller stundens infall, det känns nästan för tillrättalagt – men också det är helt rätt just den här kvällen.

Thåström själv är på ett spännande sätt precis densamma som på 80-talet och samtidigt väldigt mycket hemma i sitt 60-åriga jag.

Han är inte lika vild, han försöker inte vara någon annan än den han är idag. Men den där intensiteten, den där glöden, den finns där lika mycket som alltid tidigare. Den tar sig bara andra uttryck än då.

Och det viktiga. Thåström gör ingen show. Han visar inte upp en bild av sig själv som han tänker sig att ”alla vill ha”. Som alltid tidigare gör han sin grej, take it or leave it.

Ingen risk att någon skulle leave it.

Hundra procent fortfarande

Jag minns backstagesnacket i Åbo i mitten av 80-talet, då han slog fast att hundra procent är allt som gäller för en artist.

Det verkar gälla för honom fortfarande.

Han försvinner lika mycket som alltid tidigare in i en egen värld med sin musik, men gör det på ett sätt som får mig som åskådare att känna att han är där för mig varje sekund. Också fast han inte alls kommunicerar med oss med annat än några få ”Tack för det” och något ”Kiitos”.

Det är det magiska. Hans alldeles speciella närvaro. Den där elektriciteten som uppstår bara av att han står där.

Att hans 80-talsvildhet inte följer honom längre, påverkar förstås låturvalet.

Då jag plöjer igenom Thåströms låthistoria skulle min DrömSetlist se helt annorlunda ut än den jag blir serverad. En Alltid Rött Alltid Rätt skulle jag kunna se hur många gånger som helst, men det är en annan tid nu. Istället för vild rock är det blues- och gospelkryddad rock som gäller. Men tillräckligt ofta kan hans band trolla fram det mässande massiva, för att sedan lika självklart göra något nedtonat poetiskt.

Die Mauer enda Ebba-låt

Thåström klarar av att helt ensam ladda till en Die Mauer (enda låten från tiden med Ebba Grön). Jag är en idiot är kvällens enda Imperiet-låt. Men jag får rockiga intensiva Alla vill till himlen och Beväpna dig med vingar, jag får en vacker personlig Brev till 10e våningen. Jag får inte alla låtar jag vill ha, men jag får en suverän konsert. Bättre än alla tidigare solospelningar jag sett med honom under 2000-talet.

Och under Alla vill till himlen – visst ser jag också ett leende på hans annars så allvarliga läppar?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje