Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kaos i korsun när vinterkriget blir business

Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern.
Kompaniets sista soldater. På bilden Harry Räv ( Peter Kanerva) och Åke ( Linda Zilliacus). Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Peter Kanerva,Linda Zilliacus,vinterkriget - here we go again

Vad hade hänt om dagens företagsledare fått härja fritt vid fronten? På Lilla Teatern viner piskan över de nyliberalistiska flosklerna när gårdagens ideal möter dagens företagskultur i Sara Ehnholm Hielms satir Vinterkriget – here we go again.

Två nedslagna soldater återvänder till sin korsu ackompanjerade av maskingevärens smatter.

Av det forna kompaniet finns inget kvar. Kaptenen var en av de sista som stupade, nu är de ensamma.

Men Harry Räv (Peter Kanerva) och hans unga frontkamrat Åke (Linda Zilliacus) är inte beredda att ge upp. Från ett fotografi på korsuväggen iakttar Mannerheim fortfarande sina mannar med stadig blick.

Men undsättningen soldaterna drömmer om förvandlas snart till en mardrömslik fars när general Bokke med anhang stormar in.

Bokke (Joachim Wigelius) deklarerar att den gamla överbefälhavaren också stupat på sin post. Och eftersom kriget dittills varit olönsamt är det nu läge för en rejäl sanering.

Någon förstärkning i leden är naturligtvis inte att vänta. Där är det flexibilitet och inbesparingar, alltså ”pulinat pois” och kniven på strupen, som gäller.

Men i ledarskiktet har man inte råd att avvara ett enda snille.

I det nybildade företaget Oy Vinterkriget Ab har marskalk Wahlroos utsetts till huvudstrateg medan storaktieägaren Bokke själv axlat styrelseordförandeposten.

Och medan Bokke siktar in sig på feta vinstandelar ska företagets VD, överste Vandal (Anja Bargum) förvandla den finska soldaten till ett vinnande varumärke medan kapten Streber (Kris Gummerus) får visa vad han går för på verkstadsgolvet.

”Skära ner, skära ner ...” Streber övar idogt för att hitta det rätta stuket. När vinstmaximeringen förvandlats till huvudsak framstår kärnverksamheten förstås enbart som en besvärande barlast.

Eller som general Bokke själv uttrycker saken: ”Jag gillar inte ordet ansvar, det är bakåtsträvande. Nu ser vi framåt!”

Och hur det går då kan ju vem som helst räkna ut.

Soldaterna åker ner på golvet när befälet drar in med duntäcken och den tjänstvilliga lottan (Sanna Majuri) ser till att spriten hålls flödande både för befäl och betalande gäster när hon inte är upptagen med att slicka de makthavandes stövlar.

Ja, naturligtvis. Sparka neråt och slicka uppåt, det gäller både i symbolisk och bokstavlig bemärkelse.

En satir över det moderna ledarskapet

Sara Ehnholm Hielms enaktare är en allegorisk satir över samtiden, förklädd till ett alternativt scenario ur det förflutna.

Att pjäsen tar sitt avstamp i krigsåren (inte bara i vinterkriget utan också i fortsättningskriget med sina halvdolda referenser till Tienhaara och det finlandssvenska infanteriregemente där Harry Rävs motsvarighet Järv var en av plutoncheferna) är förstås en noga vald inramning.

I Vinterkriget – here we go again krockar den nationella självbild vi värnat om med den gallsprängda satiren över livet i dagens Finland.

Piskan viner över de cyniska och nyliberalistiska tongångarna i alla sammanhang, både inom företagsliv och politiskt beslutsfattande.

Men helt oproblematiskt är det nog inte att spela ut ”Mannerheims Finland” mot ”Wahlroos Finland” så endimensionellt som Arn-Henrik Blomqvist valt att göra det på Lilla Teatern.

När Harry och Åke förgäves försöker rädda en svårt skadad yngling (Alex Holmlund) ställs fotfolkets självuppoffrande insatser i bjärt kontrast till ledarskapets försök att blunda för krigets realiteter.

Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern.
Arvid på dödsbädden. Alex Holmlund omringad av Peter Kanerva, Sanna Majuri och Linda Zilliacus. Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Sanna Majuri,Peter Kanerva,Linda Zilliacus,vinterkriget - here we go again

Men samtidigt glider iscensättningen rätt milt förbi manusets diskreta kritik av våra kollektivt omhuldade krigsmyter.

Under ett helt sekel kommer vi inte att berätta andra historier i det här landet, förutspår överste Vandal.

Och på sätt och vis får ju översten rätt.

Vandals businessplan för den finska armén får visserligen ett abrupt slut men visst kretsar den finländska identiteten också utan businessplaner kring en legend.

Den finska soldaten är ett varumärke. Åtminstone i mångas ögon.

I krigsårens anda berömmer vi oss fortfarande för att vara modiga, egensinniga och rättrådiga - trots att sanningen kanske är en helt annan.

Men satir är samtidigt en svår konst i alla avseenden.

Sara Ehnholm Hielms enaktare driver hejdlöst med dagens businessjargong men de läckra iakttagelserna till trots känns resultatet ändå mest som en smått utdragen sketch.

När utgångsläget väl har etablerats återstår nämligen inte så mycket mer än en rad rappa repliker och en given utgång.

Och på något plan har väl också tiden naggat texten en aning i kanterna.

Med bilan genom de finlandssvenska kulturinstitutionerna

Vinterkriget – here we go again är en av de pjäser som fötts inom ramen för REKO-projektet, en satsning på ny finlandssvensk dramatik.

Sitt uruppförande fick den på Viirus Textfest för ett par år sedan och då hade dammet knappt lagt sig efter de nedskärningar och fusioneringar som hade drabbat den finlandssvenska förlags- och tidningsbranschen.

Publiken kände inte bara igen sig i situationen. Med alla uttalanden i gott minne fnissade den också åt alla välbekanta argument i ny sättning.

På den nyliberalistiska jargongnivån har Vinterkriget – here we go again förstås inte förlorat ett dyft av sin aktualitet. Så snabbt skramlar de tomma tunnorna inte iväg.

Men ändå är det svårt att skaka av sig just de specifika händelser som Ehnholm Hielm byggt sin satir på.

Vandal eller Teir?

I Lilla Teaterns uppsättning är den konkreta kopplingen rentav en del av föreställningens clou.

När Anja Bargums överste Vandal gör entré är den här åskådaren knappast den enda som tycker sig skymta en av de forna nyckelpersonerna.

Kortklippt lugg och brillor – det måste ju vara Teir ...?

Men tyngdpunkten i föreställningen ligger förstås ändå på det allmängiltiga.

I den koncentrerade korsudynamiken ryms dagens arbetsliv i ett nötskal.

Ledarna splittrar och härskar, undersåtarna slickar eller obstruerar.

Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern.
Kapten Streber lär sig spelreglerna. På bilden Kris Gummerus, Anja Bargum, Joachim Wigelius och Sanna Majuri. Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Sanna Majuri,vinterkriget - here we go again

Sanna Majuris lotta har fogat sig helt i det patriarkala mönstret. Hon vet allt om att slicka, både i bokstavlig och överförd bemärkelse.

Den unge Åke är inte riktigt lika medveten.

Han vill bara behålla sitt uppdrag och presenterar därför ett sparförslag som helt följdriktigt ger honom både befordran och sänkt dagpenning.

Och hans kompis Harry Räv är naturligtvis den borne nejsägaren, en obstinat fan som envisas med att påminna om allt det som ingen vill höra.

Där ute pågår ju faktiskt ett krig trots att Bokke och hans Bill och Bull-drabanter Vandal och Streber gör sitt bästa för att glömma det.

Och på något motvilligt plan måste jag ju erkänna att slempåsen Bokke också utgår med segern.

Inte som ideolog - vare mig fjärran! - men som gestalt.

Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern.
General Bokke utövar makt. På bilden Peter Kanerva och Joachim Wigelius. Foto från Vinterkriget - here we go again på Lilla Teatern. Bild: Henrik Schütt Lilla Teatern, Helsingfors,Peter Kanerva,vinterkriget - here we go again

Joachim Wigelius är den här uppsättningens perfida motor.

En välartikulerad, försåtlig djävul som i sin sista monolog smular sönder det general Bokke och hans gelikar föraktar allra mest: den obetydliga människan, samhällets kanonmat som framhärdar i sin naiva tro på heder, ärlighet och rätten till stolthet över ett välutfört arbete.

Med sådan patetisk skit blir det ju inga aktieutdelningar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje