Hoppa till huvudinnehåll

Hjelmer lättad efter att ha berättat om våldtäkten: "Seger i sig för det jag utsatts för"

Moa Hjelmer.
Moa Hjelmer utsattes för en våldtäkt 2011. Moa Hjelmer. Bild: HENRIK ISAKSSON/IBL/IBL Moa Hjelmer

Moa Hjelmer berättade om den våldtäkt hon utsattes för 2011 på Instagram. I en intervju med DN säger friidrottaren att hon är lättad över att hon gick ut med sin historia.

Sommaren 2012 tog Moa Hjelmer EM-guld på 400 meter i Helsingfors. Det var ett knappt år efter att hon våldtogs av en annan aktiv efter friidrottslandskampen mellan Finland och Sverige i just Helsingfors.

I dag gick svenskan ut med sin berättelse på Instagram.

– Han våldtar mig. När det är över tar jag mina saker och går därifrån. Jag skäms, vad gjorde jag för fel? Min relation med min pojkvän skadas svårt och det tar över ett halvår innan vi har reparerat skadan, skriver Hjelmer.

Hjelmers starka inlägg har skakat om. Nu berättar hon om valet att skriva om det för Dagens Nyheter.

– Jag hade egentligen inte planerat att berätta om det här, men det gavs en möjlighet i samband med idrottsuppropet. Jag kände att det var nu eller aldrig, och det känns bra att jag gjorde det. Det är en seger i sig över vad jag blev utsatt för.

Öppna Instagram-inlägget

Valde att inte polisanmäla

Hjelmers berättelse är ytterligare en skildring under #metoo-kampanjen. Den här gången är det kvinnor i svensk idrott som har gått samman.

– Det är så fantastiskt med hela metoo-rörelsen och hela det här fenomenet, att det blir lättare. Det blir lättare att berätta om sådana här händelser, både högt och lågt. Det är en fantastisk tid vi lever i nu faktiskt, säger Hjelmer.

Hon säger att hon aldrig polisanmälde händelsen. Hon berättade heller inte för ledare i det svenska friidrottslandslaget om vad som hade skett.

– Dels var jag ganska ung, dels kände jag att det var en jobbig händelse i sig. Jag var rädd att det skulle bli en stor mediasak, och det har det ju onekligen blivit fast det hände för så länge sedan. Jag hade ju rätt i det.

– Jag kände att jag inte hade ork för det. Det var nog att bearbeta det som hade skett utan att också behöva stå i rampljuset för det här, och behöva berätta för utomstående.