Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Lönsamma medborgare eller illa sedda parasiter? Ryhmäteatteri gisslar samhällsutvecklingen med en nyversion av Kafkas Förvandlingen.

Vesa Vierikko i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri.
Vesa Vierikko som den förvandlade Keijo Saastamoinen. Vesa Vierikko i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Vesa Vierikko,Muodonmuutos

Kapitalets makt och människans vanmakt – med de oförtröttliga samhällskritikernas envishet har radarparet Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä granskat den tilltagande cynismen inom såväl arbetsliv som socialpolitik i en rad pjäser på Ryhmäteatteri. Med Muodonmuutos –fritt efter Franz Kafkas Förvandlingen – sätter de nu punkt för en svit där kända klassiker stöpts om i dagsaktuell form.

I Muodonmuutos har Kafkas huvudperson Gregor Samsa blivit Keijo Saastamoinen.

Keijo (Vesa Vierikko) är en man som inte sticker ut på något sätt. Han arbetar som försäkringstjänsteman och är helt nöjd med det.

Sin fritid tillbringar han helst på stugan och om han någon gång vann på lotto skulle han bara bygga en lite större altan.

Hustrun (Sari Mällinen) är inte lika förtjust i det stillastående stuglivet och den dag hon varseblir Keijos metamorfos är det också kört för deras samliv.

Keijo förvandlas nämligen gradvis till ett slags samhällsohyra. Det börjar med ett hål i slipsen och fortsätter med att hela hans habitus förvittrar.

Förändringen går hand i hand med motgångarna på jobbet.

Vinna eller försvinna

På försäkringsbolaget Lähiturma (!) är det nämligen bara en försäkring som gäller. Den som säljer mest får stanna.

Det gäller alltså att ständigt hitta nya knep, tänka ”disruptivt” och ”out of the box” men i Keijos fall leder det bara till att han själv landar utanför boxen.

Keijo får sparken och knaprar sig till en början genom dagarna som ett skäggbevuxet kvalster bakom sin egen soffa.

Men hustrun slänger ut honom och sysselsättningskursen han hänvisas till tycks mest av allt handla om en kosmetisk försköning av arbetslöshetsstatistiken.

Efter den är Keijos metamorfos fullbordad. Nu har han förvandlats till en alltigenom oönskad ohyra med given plats i samhällsmarginalen.

Bland kvarterspubarnas proffs och droghandelns knapphandlare dimper den forna försäkringstjänstemannen ned som en aningslös idiot i furst Mysjkins fotspår.

Om någon ber honom kränga ”tvättpulver” tror han faktiskt att det handlar om såpa men oskuldsfullheten är samtidigt hans styrka.

Keijo Saastamoinen både ser och tror på sina medmänniskor. Och fattar omsider också innebörden av en incident från den tid då han bara hade ett litet hål i slipsen.

En uteliggare i metron uppmanade honom då att inte förakta den svaga med motiveringen att man aldrig kan veta vad livet för med sig härnäst.

I Ryhmäteatteris Muodonmuutos är steget mellan trygghet och marginalisering kort.

Leskinen och Keski-Vähälä låter oss inte för en stund glömma hur nära tröskeln de flesta av oss står.

Men jämsides med den påminnelsen skisserar uppsättningen också upp ett annat scenario.

Full fart mot undergången eller räddning i sikte?

I en rad fiktiva nyhetssändningar passerar hela samhällsutvecklingen revy parallellt med Keijos liv.

Nyhetsprogrammens stamgäst, finansgurun från en av de ledande bankerna, levererar sitt återkommande åtstramningsbudskap med en överlägsenhet som tacksamt fångas upp av En Man Som Liknar Hitler.

Vem Hitler-mannen en gång var minns ingen. Det enda man vet är att den här bortrationaliserade universitetsmannen en dag vaknade upp med borstig mustasch, tyska på tungan och ljungande hatretorik.

Hitler-mannen far ut mot allt han kan vända till hot, elitism och oförtjänta privilegier. Demagogin går hem och den politiska kometkarriären är snart ett faktum.

Men vad händer sedan? Jo, därefter utser han naturligtvis bums den arroganta finansgurun till sin närmaste medarbetare.

Bägge är ju rörande ense om att samhällsohyran ska bort. Och under det paraplyet ryms minsann mycket.

Så mycket att de hårda nypornas politik omsider får helt motsatt effekt.

I Ryhmäteatteris Muodonmuutos är den obetydliga försäkringstjänstemannens metamorfos bara det första steget i en lavinartad utveckling.

”Ohyran” breder ut sig överallt och i nyhetsstudion fyller de globala upploppen och massdemonstrationerna snart bildskärmarna.

Vilka följderna blir är något vi bara kan frukta eller drömma om – både i den fiktiva verkligheten och vår egen.

I den uppdaterade versionen av Förvandlingen förutspår Leskinen och Keski-Vähälä en obönhörlig samhällskollaps men lämnar samtidigt dörren på glänt för en ny världsordning.

En hyllning till trögkryparna

Bland alla de utstötta Keijo Saastamoinen möter i sitt nya liv ingår också en före detta biolog, Minna Suuronens Pami-mirjami.

Vesa Vierikko och Minna Suuronen i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri.
Keijo och Pami-mirjami. På bilden Vesa Vierikko och Minna Suuronen. Vesa Vierikko och Minna Suuronen i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Vesa Vierikko,Minna Suuronen,Muodonmuutos

Pami-mirjami vet allt om trögkrypare, dessa djurvärldens minimala överlevare med kapacitet att utstå allt från nedfrysning till stark strålning.

Muodonmuutos är en hyllning till det mänskliga samhällets osynliga trögkrypare, från Keijo själv till förortspubarnas slitna stamgästgalleri.

Och allra bäst fungerar uppsättningen också när den lämnar de mest farsartade turerna åt sidan för att i stället lyfta fram allt det sköra och vardagliga som i slutändan väger tyngst i våra liv.

Men Muodonmuutos följer inte bara konsekvent upp ett tema som Leskinen och Keski-Vähälä utforskat och kommenterat i en rad tidigare produktioner.

Den upprepar också en estetik som med åren börjat gå en aning på autopilot.

Snabba klipp och skruvade karikatyrer

Uppsättningen har fått underrubriken ”en ryggradslös komedi” och det är uttryckligen den där komedin som skorrar ibland.

Eller rättare sagt, doseringen av de komiska turerna.

Under regissören Esa Leskinens ledning har Ryhmäteatteris ensemble byggt upp en hisnande förmåga att trolla fram satiriska snabbporträtt av såväl fiktiva figurer som kända samhällsprofiler.

Muodonmuutos är inget undantag.

Vesa Vierikko återvänder till sin gamla hemteater med ett finstämt porträtt som kompletterar hans förra gästspel, huvudrollen i Gogol-adaptionen Mielipuolen päiväkirja.

Och precis som i den uppsättningen omges han också nu av ett otal gestalter, blixtsnabbt fångade av Sari Mällinen, Taisto Oksanen och Ryhmäteatteris egna skådespelare Santtu Karvonen, Minna Suuronen och Robin Svartström.

Populistiska politiker som vet hur man förvandlar missnöjet till kapital och speedade blandmissbrukare som behärskar marknadstänkets alla finesser - i Muodonmuutos passerar alla revy i kraftig uppförstoring.

Men någonstans på vägen blir det bara för mycket.

Taisto Oksanen i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri.
Taisto Oksanen som En Man Som Liknar Hitler. Taisto Oksanen i Muodonmuutos på Ryhmäteatteri. Bild: Mitro Härkönen Ryhmäteatteri,Taisto Oksanen,Muodonmuutos

Visst förstår jag att publiken applåderar Taisto Oksanen varje gång En Man Som Liknar Hitler drar in med sin tyska hatsvada över samhällsparasiterna men samtidigt är det svårt att värja sig för de återkommande applåderna efter varje eruption.

Och visst ryms det en god portion kärlek i Santtu Karvonens gestaltning av den brutala knarkhandlaren Sergej som egentligen bara är en Seppo med dåligt självförtroende men vad skrattar vi egentligen åt?

Paradoxen i Seppos sits eller den grälla nidbilden av rysk maffia?

Problemet med vildvuxen satir är att den ibland biter sig själv i svansen. Det som är tänkt att punktera klichéer framstår i värsta fall bara som en bekräftelse av dem.

Det övergripande budskapet missar dock inte ens den här gnällspiken.

Se människan

Muodonmuutos kastar kanske inget nytt ljus över de teman Esa Leskinen och Sami Keski-Vähälä varierat i sin långa svit av pjäser på Ryhmäteatteri. Ibland har det rentav känts som om vi sett samma pjäs om och om igen.

Men samtidigt är det skäl att poängtera skillnaden mellan återkommande teman och återkommande stilgrepp.

Esa Leskinen axlade i tiderna det konstnärliga ansvaret för Ryhmäteatteri tillsammans med Nationalteaterns nuvarande chef Mika Myllyaho.

I vår flyttar också Leskinen till Nationalteatern.

Men förhoppningsvis lever det tematiska arv och den humanism han representerat vidare på Ryhmäteatteri.

Teater kan göras på många sätt. Men den måste vara lyhörd också för dem som inte förmår skrika högst.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje