Hoppa till huvudinnehåll

Zimbabwierna orkar tro på förändring efter Mugabe – fem problem måste lösas så fort som möjligt

Gatuförsäljare i Zimbabwe
Gatuförsäljare i Zimbabwe Gatuförsäljare i Zimbabwe Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,gatuförsäljare

Zimbabwes problem försvinner ingenstans bara för att Mugabe är borta, utan det krävs mycket jobb för att rätta till alla hans misstag. Vi frågade olika zimbabwier vad de största utmaningarna är.

Euforin över att Robert Mugabe hade avgått var så stor att folk nästan förväntade sig att de skulle ha ett jobb att gå till, en egen valuta och ett enat folk genast på onsdagsmorgonen. Inte för att många skulle ha orkat gå till jobbet, för festen hade dragit ut.

Det första som krävs är en tro på att problemen går att lösa – och den tron är stark hos zimbabwierna.

Den nya tillfälliga presidenten som svärs in idag på fredagen har ändå inget avundsvärt jobb.

Det här önskar folket att han kunde lösa:

Arbetslösheten

Fråga nästan vem som helst på gatan i Zimbabwe vad landets största problem är och du får svaren: jobben. Eller snarare bristen på dem. Arbetslösheten i landet ligger på ofattbara 90-95 procent. Att få göra något meningsfullt hör till de viktigaste sakerna i livet.

Bara under de senaste månaderna i Zimbabwe har den störtdykande ekonomin tvingat företag att stänga. Man tvingas hitta på alternativa sätt att tjäna pengar.

En del tigger, andra stjäl. Många försöker sälja något de är bra på eller har tillgång till. Metmask, skoreparation, svetsartjänster. Skylt på skylt vid vägkanterna. Andra tar en spade och försöker täppa igen de många hålen i Harares gator i hopp om en slant av förbikörande. Möjligheterna är oändliga för den businessorienterade.

Zimbabwe har eventuellt världens högst utbildade gatuförsäljare. Det är en av Mugabes få fjädrar i hatten – utbildningen. Zimbabwe hade som bäst Afrikas bästa läskunnighet och de flesta kan åtminstone lite engelska, många kommunicerar mest på det.

Mathew, 29, gatuförsäljare

Mathew livnär sig som gatuförsäljare i Harare i Zimbabwe
Mathew kan tjäna några dollar i veckan på att sälja borstar, flaggor och annat smått. Han säger att jobbet är tungt och påfrestande och inte alls roligt. Han vill göra något mer meningsfullt. Mathew livnär sig som gatuförsäljare i Harare i Zimbabwe Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,zimbabwier

- Det kommer att bli mycket bättre nu. Industrierna kommer i gång. Jag jobbade förr på restaurangen Casablanca där borta som kock, men den är stängd nu, de kunde inte betala lönerna. Min business nu är långsam. Folk vill betala med kort eller mobilpengar, men jag tar bara kontanter. Det har de inte.

- Jag skulle mycket hellre ha ett jobb så jag fick en regelbunden inkomst och kunde försörja min familj i stället för att sälja borstar och taltid i ett gathörn.

- Mnangagwa är bättre än Mugabe, vi är glada över honom. Mnangagva blir bra, men jag tycker att Morgan Tsvangirai skulle vara ännu bättre.

- Men huvudsaken är att det kommer investeringar i landet, för jag vill ha ett jobb. Nu vet jag att mitt barn kommer att ha ett bättre liv än jag.

Valutan

En av de oftast yttrade fraserna i Zimbabwe måste vara ”Tyvärr, jag har inga kontanter på mig.”

Mugabes ofattbara ekonomiska politik har gjort kontanter till en bristvara i landet. År 2008 genomled landet en hyperinflation och den gamla valutan gick i graven. Efter det har landet i princip fungerat på lånade amerikanska dollar, och för ett tag sedan introducerades en parallell valuta för att råda bot på bristen på amerikanska dollar.

Men de zimbabwiska dollarna är inte värda någonting utanför landet eftersom ingen vill växla. Landets bankkort fungerar heller inte någonstans. Det gör att folk har svårt att resa utomlands och att amerikanska dollar byter händer till ofantliga summor på svarta börsen.

Zimbabwe behöver en egen valuta, och det illa kvickt. Att en stor del av människors tid går åt till att köa efter kontanter utanför banker istället för att jobba och kunna tjäna pengar är helt ohållbart.

Sarol, 21, studerande

Sarol, 21,  är studerande. Hon hörde till dem som gick i strejk när Mugabe vägrade avgå. Universitetet stängdes ner och studerandena vägrade skriva sina tenter.
Sarol hörde till dem som gick i strejk när Mugabe vägrade avgå. Universitetet stängdes ner och studerandena vägrade skriva sina tenter. Sarol, 21, är studerande. Hon hörde till dem som gick i strejk när Mugabe vägrade avgå. Universitetet stängdes ner och studerandena vägrade skriva sina tenter. Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,sarol

- Jag studerar ekonomi, och jag är så trött på att Zimbabwe alltid är det dåliga exemplet i alla sammanhang. Jag har aldrig sett någon annan president än Mugabe, men om jag skulle välja skulle jag ta Morgan Tsvangirai. Han har redan vunnit ett val, Mnangagwa har aldrig gjort det.

- Vi orkar inte med samma person och samma idéer längre, vi behöver något nytt. En ny president hämtar med sig förändring oc jag skulle vara jättelycklig över det.

Det gamla systemet

När Mnangagwe på onsdagskvällen steg upp på podiet för att tala inför de euforiska folkmassorna utanför partihuvudkontoret i Harare var förväntningarna höga. Många blev besvikna efter hans tal. Han följde långt samma gamla Zanu PF-retorik som många vant sig vid. Det handlade bland annat om att indirekt hota dem som är emot partiet.

Kör man omkring på de finare områdena i Zimbabwes huvudstad Harare ser man än det ena, än det andra fantastiska huset. Här bor Mugabes dotter, där bor Mugabes brorson.

Mnangagwa måste förstå att folket har fått nog av korruption och nepotism nu. Han kan inte fortsätta på samma linje, för då blir hans tid vid makten kortvarig.

En av hans första utmaningar blir att göra något åt korruptionen, som ligger djupt i samhället. Till exempel polisen har ingen något gott att säga om. Efter att armén puttat ner Mugabe från tronen för en dryg vecka sedan försvann polisen från gatubilden. Livskvaliteten höjdes.

Polisens hobby har hittills varit att hitta på allt absurdare orsaker till att skriva ut böter, till exempel för att en pumpa i bilen inte hade säkerhetsbälte.

En annan utmaning är att locka utländska investerare. De behövs både för att råda bot på bristen på kontanter och arbetslösheten. Men få vill investera i ett korrupt system.

Chiso, 56, jordbrukare

Chiso arbetar som jordbrukare
Chiso dricker gärna den lokala ölen Zambezi, men han säger att det är viktigt att samarbeta med andra länder och önskar alla kärlek utan dubbelmoral. Chiso arbetar som jordbrukare Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,zimbabwier

- Jag föddes på en gård och var jordbrukare från födseln, sen jobbade jag som lärare. Nu odlar jag tobak och majs. Men det är svårt, jag har inte tillgång till lån i bankerna.

- Det finns så mycket potential här, vi måste öppna upp och bli en del av den globala byn. Det handlar inte om att gilla eller inte gilla Mnangagwa, utan om att vi måste ha en president fram till nästa val.

- Vi behöver en president som förstår att vi måste öppna upp för världen, vi är alla guds barn och behöver ingen xenofobisk identitet utan kommunikation.

- Förr fanns det säkerhetstjänst överallt, men nu kan vi vara dem vi är. Vi måste vara genomskinliga och acceptera konstruktiv kritik. Öppna upp er mot oss, kom alla hit! Det här är nu ett fritt Zimbabwe!

Förtroendet

”Ni kan få era jordbruk tillbaka nu!” Ropade en del svarta till vita i den tropiska novemberkvällen på tisdagen under festandet efter att Mugabe hade avgått. ”Vi vill inte ha dem, vi vill att alla ska dela!” svarade många vita.

Zimbabwes ekonomiska problem bottnar mångt i den så kallade landreformen år 2000. Den allmänna uppfattningen är att det var Mugabes illa omtyckta fru Grace som hade fått honom att göra det.

Som hämnd för det brittiska kolonialväldets förtryck tog Mugabe över de vita brittiska ättlingarnas jordbruk. Meningen var att största delen skulle gå till fattiga landlösa zimbabwier, men i själva verket var det partieliten och Mugabes vänner som fick farmerna. Största delen förföll, de svarta som hade jobbat på farmerna förlorade sina jobb och Zimbabwes matproduktion störtdök.

Mugabe brukade ofta ta upp de vita tyrannerna i sina tal. Många vita zimbabwier känner att attityden mot dem har förändrats i ett trollslag. Samma kväll som Mugabe hade avgått sade en soldat att Mugabe hade beordrat dem att trakassera vita. Det var han trött på, och hade tänkt sluta med.

Men det handlar inte bara om att hela repan mellan de vita och de svarta. Mnangagwe själv pekas ut som skyldig till slakten i Matabeleland på 1980-talet under inbördeskriget. Serien av massmord har döpts till Gukurahundi-folkmordet. Gukurahundi betyder på shona ungefär regnet som kommer och tvättar bort överflödig smuts före vårregnen kommer.

Men det finns också andra incidenter än Gukurahundi som Mnangagwa pekats ut i. Att få offren att lita på Mnangagwa är ingen lätt uppgift. Talar man med människor i Harare säger de att folket måste glömma och förlåta det som hände under Mugabes tid för att kunna bygga upp ett nytt land.

Men de hundratusentals människor som förlorade sina anhöriga på grund av Mnangagwe kommer inte att glömma och förlåta utan att Mnangagwe själv ber om förlåtelse.

Jotham, 37, butiksägare

Jotham är butiksägare i Zimbabwe
Jotham har köpt en bit land och ska precis börja odla majs på den. Han säger att man märker att människor redan har börjat arbeta effektivare, ett tydligt tecken på att de upplever att det kan ha en mening i framtiden. Jotham är butiksägare i Zimbabwe Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,zimbabwier

- Jag känner mig bekväm nu, det kommer förändring. Jag tänker gå lyssna på Mnangagwas installationstal för att höra vad han har att säga, han måste få en chans. Jag har en butik, och jag tycker att jag har märkt en skillnad på bara några dagar utan Mugabe. Han bromsade allt. Den tiden vi hade Tsvangirai var tiderna bättre.

- Mnangagwa måste jobba tillsammans med honom för att vi ska få en mer inkluderande nationell koalition, som efter 2008. Då var ekonomin bättre. Nu sover folk utanför bankautomater för att hoppas få lyfta lite pengar. Den som kommer efter måste samarbeta så vi kommer nån vart.

- Jag tror Mnangangwa kommer att bli bra. Vi måste glömma det som hände när vi krigade på 1980-talet och försöka försonas och komma över det. Mugabe talade alltid om de vita kolonialisterna, han hade en poäng, men han höll på för länge.

Rädslan

Utåt sett är människorna i Zimbabwe glada, utåtriktade och vänliga. Men gräver man lite djupare kommer man snabbt till ett mörkare lager – rädslan. Underrättelsetjänsten och polisen har hållit stenhård koll på folket och trakasserar dem så fort de hinner. Folk avlyssnades, ombads skvallra på släktingar och vänner.

Att kritisera Mugabe betydde att man riskerade att bli misshandlad. Efter Mugabes fall kom hoppet – nu får man säga vad man vill!

Men rädslan finns ändå kvar, och i staten finns ännu de strukturer som grävt rädslan allt djupare in i folk. Att få människor att ställa upp på bild i samband med en intervju var svårt före tisdagen, men inte mycket lättare efter. Utåt verkar rädslan ha försvunnit som i ett trollslag, men som när det gäller vilket svek som helst krävs kärlek och omsorg för att folk ska kunna helas.

Donovan 68, receptionist i ormpark

Den gamle Donovan känner sig ännu osäker. Han vill inte synas på bild.
Den gamle Donovan känner sig ännu osäker. Han vill inte synas på bild. Den gamle Donovan känner sig ännu osäker. Han vill inte synas på bild. Bild: Yle / Liselott Lindström Zimbabwe,donovan

- Vi alla led under Mugabe. Om jag ville ha ut min pension fick jag inte ut den från banken. Presidenten gjorde inget för att lösa det problemet.

- Jag föddes i Kadoma 1947. Allt var bra och billigt då. Bröd var billigt, jag spelade golf och var caddie. Ingen klagade, alla hade det bra. Man måste lyssna på det folket säger. Mugabe var en diktator, han lyssnade inte på människor. Mnangagwa lovade att vi ska få jobb och samarbeta med andra länder och att han ska lyssna.

- Förr var alla rädda, ingen vågade säga vad man ville. Vi måste vara försiktiga med Mnangagwa också. I tidningen säger de att vi ska ha en övergångsregering med en koalition. Bara han låter oss göra det kommer det blir bättre. Men jag vet inte. Alla politiker är likadana , vi måste se om han kan vinna vårt förtroende. Om inte, måste han bort.

Läs mera:

Liselott Lindström på plats i Harare.

Kommentar: Hoppet är zimbabwiernas starkaste vapen

På bara några dagar förändrades Zimbabwe mer än under Mugabes nästan 40 år vid makten. Folket, som levt i rädsla och under förtryck i decennier, insåg plötsligt att det sist och slutligen verkligen är de som har makten.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes