Hoppa till huvudinnehåll

Mio Lindman: Därför älskar jag sunkiga hak och nersuttna soffor

På en bar, persienner och en spelmaskin
Tidens sköna gång kan insupas i en lite nergången lokal På en bar, persienner och en spelmaskin Bild: Mio Lindman Krog

Mio Lindman skriver i den här kolumnen om en kärlek till de ruffiga hak och syltor som är inbjudande men som också håller på att försvinna.

Facebook finns det en grupp som heter Sunkiga hak i Sverige.

Där postas bilder på risiga gatukök och nedgångna restauranger.

Jag storgillar gruppens bilder, även om jag tycker illa om de föraktfulla kommentarer som ibland förekommer (Typ: “jaharu Micke, ska vi gå hit och ta en pizza?", smileysmiley).

Här hyllas de vardagliga, ibland rurala platserna: syltorna på bilderna passar på inga sätt in i mallen för vad som i dag räknas som chic, ”fräscht” och coolt.

En elak tolkning av gruppens aktivitet är att den består av stadskids som gör narr av det som inte lever upp till en förfinad och uppdaterad urban estetik.

En annan är att gruppen uttrycker någon form av kärlek till det slitna och ruffiga som vi sällan uppmärksammar.

dator med kattbild på krog som är sunkig, rustik
dator med kattbild på krog som är sunkig, rustik Bild: Mio Lindman Krog

Ruffigt men blandat

I min hemstad Åbo söker jag mig gärna till caféer och barer som avviker från den i nuläget så dominerande estetiken med minimalism, vit inredning och industrilampor.

Många arbetarcaféer, bagerier och mindre barer har dessvärre stängt.

Istället dyker det upp ett antal ställen som har en väldigt snäv nisch, som helt klart vill specialisera sig och nå ut till en viss kundgrupp.

I Åbo, som i alla andra städer, är det ofta de unga, bemedlade och trendmedvetna som café- och barägare vill nå ut till.

Jag uppskattar de undanskymda platserna som välkomnar alla, som kan vara lite vänligt gruffiga men som i grunden låter alla känna sig hemma på ett ställe; du måste inte tillhöra en viss grupp eller se ut på ett visst sätt.

Det fanns en thairestaurang på en mindre gata i Åbo som jag och min kompis ofta åt lunch på.

Världsliga bekymmer domnade bort när jag satt där och väntade på maten med armbågarna på den plastiga duken

Vi satt och njöt på restaurangen där det ibland bara var en brummande fläkt som hördes.

Vi hade våra favoritlunchdagar: måndag, tisdag, torsdag (rätterna var alltid samma).

Världsliga bekymmer domnade bort när jag satt där och väntade på maten med armbågarna på den plastiga duken.

När jag kom in dit med imma på glasögonen en vinterdag pekade innehaverskan (en lite äldre dam med otrolig pondus) med hela handen: där är hon, din kompis, gå och sätt dig.

Estetiken i lokalen följde innehaverskans eget tycke och maten var hemtrevligt god (om hon hade en dålig dag gjorde det inget, sånt händer).

Alla rätter hade en distinkt bismak som jag tyckte om.

Någon påstod att bismaken kom från någon färdig kryddmixtur som innehaverskan hade till hands. Mycket möjligt.

Det var ett stillsamt ställe som inte utgav sig för att vara något annat än en helt vanlig lunchrestaurang. Men för oss som tyckte om stället blev det en plats där vi kunde trivas på ett anspråkslöst sätt, tala med innehaverskan om vädret eller hennes katter.

Det är just sådana ställen som fungerar som andningshål för mig: där självmedvetenheten lyser med sin frånvaro.

kopp på bord, inne i korg, fönster mot vägen. på andra sidan en bensinmack
kopp på bord, inne i korg, fönster mot vägen. på andra sidan en bensinmack Bild: sebastian bergholm Krog

Där det är en massa saker som det inte är så noga med, där mångt och mycket är lite hipp som happ och som det råkar sig.

Det finns ingen övergripande idé om hur miljön ska vara, och utifrån det hur människorna ska vara.

För mig är sådana platser viktiga: de ger mig rum att vara mig själv, hur skitig, ledsen eller uppsluppet glad jag än råkar känna mig för dagen – här är du okej som du är.

Bara en annan typ av hipster?

Risken är förstås att jag genom min smak för lite glömda och sunkiga hak är bara en hipster i raden.

Att jag råkar ha finsmakarestetik som inte riktar sig mot industrilampor, utan som hyllar yvig mysighet istället.

Paradoxen med hipsterkultur är ofta att den tar kål på det som den tycker om.

Vem vill inte titta på rostiga skjul, övergivna lyftkranar och gamla oljetankrar?

Ni vet: hipstern som nosar sig till coola och lite nedgångna kvarter när och fjärran. Och, vips, snart är det stora kedjor som tar över när kvarteren blivit dyra och fina på grund av att mer välbärgade personer flyttar in.

Är jag del av just det problemet; bohemiska drömmare som är med på ett hörn i den globala processen som i själva verket inte alls skapar mysigt egensinniga miljöer, utan snarare likriktning och accelererande kommersialisering?

Skum fascination för övergivna platser

Det förfallna och glömda blir också lätt till objekt för vår fascination.

Vem vill inte titta på rostiga skjul, övergivna lyftkranar och gamla oljetankar?

I många sammanhang estetiseras samhälleligt förfall i form av ruiner, övergivna hus och spökstäder.

Vi ser inte längre misär, utan vi ser bara något suggestivt och mystiskt som kittlar vår fantasi.

Tänk på turisten som vandrar omkring i en ”farlig” stadsdel och fängslat begapar det hen ser.

Dimma över gata och krogdörr
Vattenhål för hipsters? Dimma över gata och krogdörr Bild: Mio Lindman Krog

Denna estetiska blick på sunkighet och övergivenhet är priviligierad. Privilegiet består av att kunna ta bussen eller flyget tillbaka till sitt välordnade, prydliga liv.

En sådan blick närmar sig det övergivna utifrån, som något vi intresserat betraktar på avstånd, utan att det påverkar våra liv desto mera.

Fotoböcker och tidningsreportage (exempelvis av Jan Jörnmark) och bloggar (till exempel Rostsverige) dokumenterar övergivna platser på ett sätt som ofta är hisnande vackert och symbolladdat.

Ibland tänker jag att det som gör sådana projekt bra när de väl är bra, är att det finns ett genuint intresse för den enskilda platsen, dess historia och, i synnerhet, ett verkligt engagemang i människorna som rör sig där.

Då kan det inte längre vara fråga om en allmän estetisk fallenhet för att ”gilla förfall”

Detta i kontrast till att människor bara blir accessoarer.

Tänk på en backpackturist som lite föraktfullt kan tala om ”the locals”.

Då kan det inte längre vara fråga om en allmän estetisk fallenhet för att ”gilla förfall”.

Det som gör fascinationen problematisk är att oljetanken, lyftkranen eller skjulet plockas ut ur sina sammanhang, och förvandlas till vagt pekande symboler och olycksbådande stämningar som i värsta fall bekräftar en allmän känsla av vanmakt: allt går åt helvete, så njut av förfallet från en bekväm betraktarposition så länge ni kan.

I en bar, bord och spelautomater och krukväxter
I en bar, bord och spelautomater och krukväxter Bild: Mio Lindman Krog

Det är hårfina gränser här, jag vet. Innebär grupper som Rostsverige eller Sunkiga hak i Sverige ett exotiserande av landsbygden?

Kan jag sätta mig ner på ett arbetarcafé på ett sätt som inte gör mig till en hipster som bidrar med min andel till att miljöer inte alls blir mera spännande och diversifierade, utan snarare mera strömlinjeformade?

Romantisering av arbetarkultur

Kanske är jag ännu en medelklasstyp som romantiserar arbetarkultur och en svunnen tids platser?

En hemsk hipsterlogik går ut på att försöka nosa sig fram till det som ingen annan uppskattar och göra det till något fint just eftersom ingen annan förmår uppskatta det.

Konnässörslogiken: att vara ett utvalt fåtal som förstår sig på.

Det kan finnas en otrolig skönhet i utrymmen som bär upp sina skavanker― där folk glatt sitter i gropiga fåtöljer och lägger nytt vessaklotter till gammalt

Romantiseringen av arbetarkultur uttrycker också privilegier, och den typen av romantisering har funnits länge, både i konsten och i våra sätt att leva.

Kanske har sådana tendenser ökat ytterligare eftersom tung industri, arbetarbostäder och arbetarhak håller på att försvinna eller flytta till andra länder.

Vår fascination för industridesign och robusta arbetarkläder är därför inte ett dugg förvånande.

Skifta blick

Det är ändå lite för lätt att bli cynisk och dra alla aspekter över samma kam.

Jag tror det finns ett annat sätt att betrakta dragningen till det lite solkiga.

Då handlar det inte om eskapism och att fly sin egen bekväma vardag, utan kanske snarare att se med en annan blick. Att uppskatta till synes oansenliga utrymmen och platser som tidens tand gått loss på.

Att uppskatta dem måste kanske inte uttrycka den privilegierades flykt, utan kan kanske också handla om att lära sig se skönheten i det oordnade, skrovliga, det som inte är tillrättalagt.

Nostalgin och den bedövande melankolin som längtar tillbaka till flydda tider ligger visserligen på lur.

spelautomater, gammal soffa och stolar, fönster
spelautomater, gammal soffa och stolar, fönster Bild: Mio Lindman Krog

Kanske ägnar jag mig åt slentrianmässigt svärmande för förfluten estetik som jag placerar i kontrast till dagens flyktiga trender: vaxdukar istället för robust trä.

Och säkert smyger sig sådant in i mitt tänkande, omedvetet.

Men det är något med vad tiden gör med ett ställe. Fåtöljerna har fått sittgropar, det är märken i bardisken, möblemang från olika tider har samlats ihop, på toaletten samlas klotter från åratal tillbaka, en vissen gardin skyddar för solen, eller en halvmurken persienn svajar.

Det kan finnas en otrolig skönhet i utrymmen som bär upp sina skavanker; där folk glatt sitter i gropiga fåtöljer och lägger nytt vessaklotter till gammalt.

Nu menar jag inte att vi ska slå oss till ro och mysa i mögelruckel

Så där att omgivningen ger ramar åt ett snällt sammanhang. Att det är den specifika platsen som lever vidare, inte som en melankolisk relik, utan så att olika tidslager ger upphov till något vitalt.

Nu menar jag inte att vi ska slå oss till ro och mysa i mögelruckel.

Jag har sett många exempel på renovering där ett ställe piffas upp så att utrymmet blir allt annat än sterilt anonymt.

För det är kanske det jag pratar om här som en kontrast. Anonymiteten, parad med en viss orolig självmedvetenhet.

När jag slår mig ner i favoritstolen på ett Åbohak tycker jag varje gång att baren och dess inredning har en lugnande inverkan på mig.

Filosofen Mari Lindman
Mio Lindman Filosofen Mari Lindman Bild: Sebastian Bergholm/Yle porträtt,person,filosofer,mari lindman

Platsens vardagliga anspråkslöshet inbjuder till stilla reflektion och glatt umgänge.

Här går tiden, och vi med den, och det är helt okej, helt okej att bli äldre och göra det på samma sätt som de där fåtöljerna.

Tidens gång har något harmoniskt över sig.

Tidningstraven och tornet med sällskapsspel lutar i hörnet och en spelautomat rosslar, men samtalen kurvar in på nya vändningar.

Mio Lindman är filosof.

Mer från programmet