Hoppa till huvudinnehåll

Långläsning: Mot det ryska förtrycket – en finländsk socialistisk självständighetskamp i Stockholm 1917

fotografi från 1917 och fredsmarsch i stockholm., Skylt och män
Motståndare till krig och kolonialism i Stockholm 1917 fotografi från 1917 och fredsmarsch i stockholm., Skylt och män Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) Fredsmarsch

Vägen till Finlands självständighet har sina kurvor och sidospår. Ett av dem är den radikala kampen mot tsarryskt förtryck som förde en liten grupp socialister till Stockholm. Historikern Fredrik Petersson berättar den historian:

Den finländska självständighetsrörelsens historia under det första världskriget väcker än idag många frågor och öppnar upp okända rum för tolkningar.

I slutskedet av kriget förflyttades en del av den finländska socialistiska rörelsens kamp mot Tsarryssland från Finland till Stockholm, medan den borgerliga kampen mot tsardömet förlitade sig till stor del på ett finansiellt stöd från Tyskland.

Det är den förra som är av intresse att närmare skildra här och hur kontakter över nationsgränser knöts i den svenska huvudstaden 1917 samt hur detta förenade den finländska aktivismen med en global antikolonialism.

I det som utspelade sig i den svenska huvudstaden finner vi trådar och mönster som förenar bilden av att Finland var en koloni i relation till synen på den administrativa kontroll som flödade från det ryska tsardömet.

Därmed kan vi uppfatta den finländska aktivismen, vare sig den var socialistisk eller borgerlig, som antikolonial i dess teoretiska och praktiska uttryck.

När det kom till Finlands relation till Ryssland var det ett nationellt förhållande som under 1917 krackelerade och utsattes för kontinuerliga förändringar inom loppet av ett par intensiva månader.

En del av denna process utspelade sig och formades i Stockholm som ett antikolonialt rum.

Tsarfamiljen 1913. Fr.v. Olga, Maria, Nikolaj II, Aleksandra, Anastasija, Aleksej och Tatjana.
En av tsarerna, Nikolaj II, med familj Tsarfamiljen 1913. Fr.v. Olga, Maria, Nikolaj II, Aleksandra, Anastasija, Aleksej och Tatjana. Bild: Studio Levitsky 1913 (Public Domain) tsar nikolaj ii

Finländska krav på frihet och självbestämmande

Den 29 april 1917 fick den finländska socialdemokraten Yrjö Sirola instruktioner av den finländska socialisten Otto W. Kuusinen och sekreteraren för det finska socialdemokratiska partiet Matti Turkia att resa till Stockholm och föra talan om ”Finlands frihetskrav”.

Orsaken till varför var den att representanter för den socialistiska rörelsen planerade att hålla en fredskonferens i den svenska huvudstaden i protest mot ”det imperialistiska kriget.”

Centrala i organiserandet av den föreslagna konferensen var ledarna för det svenska och holländska socialdemokratiska partierna: Hjalmar Branting och Camille Huysmans.

Den 9 maj etablerades den ”holländsk-skandinaviska kommittén” i syfte att koordinera och överlägga om vilka frågor som var viktigast att lyfta fram i den kommande fredskonferensen.

Utifrån ett finländskt perspektiv, och främst för de individer som identifierade sig som nationalrevolutionära aktivister inom den socialistiska rörelsen under världskriget, erbjöd detta ett ypperligt tillfälle att föra fram sin talan om kraven på oberoende utifrån principen om nationellt självbestämmande.

I april etablerades en första kontakt mellan det finländska partiet och Stockholm.

Personer uppställda under fredskonferens 1917
Yrjö Sirola till höger med kamrater Personer uppställda under fredskonferens 1917 Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) konferens

Den historiska rätten att existera som fri nation

Sirola hade författat ett dokument om ”den finländska frågan” som skickades till Branting och Huysmans, en text som betonade behovet av att lyfta fram landets historiska rättighet att existera som en oberoende och fri nation.

Avgörande för den finländska aktivismen var tanken om att befria sig ifrån det ryska förtrycket, dock ställde sig Sirola frågande till om detta enbart var ”en utopi” som hängde enkom på om statsmakterna i Västeuropa ansåg att ett framtida Finland spelade en geopolitisk funktion efter krigets slut.

Det som väckte Brantings och Huysmans intresse var dock de subversiva banden mellan de finländska aktivisterna och Tyskland, i synnerhet den beryktade Jägarbataljonens aktiviteter och tydligt uttalade relation till det tyska utrikesministeriet samt den socialdemokratiska ledaren Oskari Tokois uttalanden om krav på finländskt oberoende i landsdagen den 20 april.

I början av maj avreste Sirola i sällskap med Karl H. Wiik, en finlandssvensk socialistisk nationalrevolutionär, och anlände i Stockholm den 4 maj.

För Sirola och Wiik utvecklades Stockholm till en plats där nya kontakter och relationer knöts.

Snabbt inpå deras ankomst ordnade Sirola ett möte med Herman Gummerus, som hade varit central i grundandet av Jägarrörelsen under kriget, men än mer, han koordinerade den finländska aktivismen i Stockholm i den så kallade ”illegala finländska legationen”.

man talar med kvinna 1917
Huysmans i samtal man talar med kvinna 1917 Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) konferens

Staden och det politiska rum som Sirola och Wiik anlände till var en plats som inte enbart hade samlat representanter för den socialistiska rörelsen i Europa, den innehöll politiska uttryck och aktörer från stora delar av världen som rörde sig inom ett avgränsat och vibrerande rum som hyste stora förhoppningar om en global förändring när det gällde att inkludera den koloniala frågan på fredskonferensens agenda.

”Den finländska frågan”

Syftet här är att belysa de finländska aktivisternas närvaro i Stockholm under ett par intensiva månader 1917.

Vid detta skede knöts band och skapades relationer för att uppmärksamma behovet av att lyfta upp ”den finländska frågan” på en internationell nivå, men samtidigt blev det en fråga som ingick i en antikolonial diskussion i Stockholm.

När det kom till den planerade fredskonferensen kollapsade själva idéen under hösten dels på grund av interna stridigheter mellan de involverade socialistpartierna, dels på grund av externa förändringar orsakade av den ständigt föränderliga situationen som utspelade sig i Ryssland, först efter revolutionen i februari 1917 och sedan i samband med bolsjevikernas maktövertagande i november.

Den grupp av finländska aktivister som hade rest till och verkade politiskt i Stockholm var en marginaliserad grupp som förespråkade ett radikalt budskap i förverkligandet av nationellt oberoende.

I den svenska huvudstaden var de dock inte ensamma i att utöva sin verksamhet i det politiska landskapet.

Idén om fredskonferensen hade satt igång rörelser av antikoloniala aktivister som representerade stora delar av världen som levde i ett kolonialt förtryck.

Svenska riksdagshuset.
Svenska riksdagshuset. Bild: YLE/Hannu Aromaa svensk

Delegater från Indien, Persien, Armenien, Tripolis, Egypten, Georgien, Irland, Ukraina, Polen och Estland reste till Stockholm för att försöka påverka och lägga fram sin syn på krigets möjligheter att skapa en ny och fredlig uppdelning av världen utifrån nationalitetsprincipen.

Därmed bör den finländska aktivismen uppfattas i skenet av en nationell befrielsekamp som utgjorde en del av en transnationell antikolonial rörelse som protesterade mot rådande förtryck under världskriget.

Oro och slitningar

1917 var en tid av oro och schismer i Sverige.

Det socialdemokratiska partiet (SAP) klövs i två delar i februari 1917, i vilket den ena sidan representerades av Brantings reformsträvan medan den andra sidan utvecklades till en radikal gren som titulerade sig det Socialdemokratiska vänsterpartiet.

Den senare var föregångare till det framtida Svenska kommunistpartiet (SKP, grundades 1921), och 1917 anfördes partiet av socialistiska aktivister som Zeth Höglund, Fredrik Ström, Ture Nerman och Carl Lindhagen.

För Lindhagens del, som även var borgmästare i Stockholm mellan 1903-30, var den socialistiska rörelsens budskap tätt sammanflätad med frågan om pacifism och att göra motstånd mot kriget.

Lindhagen var i likhet med Gummerus roll en nyckelfigur i skapandet av kampanjer och nätverk i syfte att uppmärksamma krigets effekter och dess sociala konsekvenser.

Mellan 1915-18 agerade han som ordförande i ”Vänstergruppernas Finlandskommitté” vars uttalade syfte var att ge ”bistånd åt finska politiska flyktingar” som befann sig på svenskt territorium.

Genom individer som Lindhagen och Gummerus etablerades kontakter över nationella gränser som resulterade i informella samarbeten och diskussioner under 1917, till exempel i den så kallade ”Pelikanklubben” som skildras nedan.

Ytterligare ett exempel är hur både Gummerus ”illegala finländska legation” och Lindhagens ”Finlandskommitté” kom i nära kontakt med den indiska nationalrevolutionären Virendranath Chattophadyaya (Chatto) i Stockholm.

karikatyr om socialism, två män ett rep
Konferensen syntes också i pressen karikatyr om socialism, två män ett rep Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) Internationalen (tidning)

Chatto hade anlänt i huvudstaden ungefär vid samma tidpunkt som Sirola och Wiik och agerade som representant för den ”Indiska nationalkommittén.”

I likhet med Gummerus verksamhet finansierades Chattos aktiviteter med pengar från det tyska utrikesministeriet i syfte att bedriva propaganda mot det brittiska imperiet, dock med en skillnad att den finska legationen riktade sin agitation mot det ryska tsardömet.

I boken Jägare och aktivister som Gummerus publicerade 1927 skildrade han sina aktiviteter under krigsåren, och i en passage beskrev han att Chattos ”hat [var] så glödande och så oförsonligt” mot det brittiska imperiet ”att det gick kalla kårar genom en då man lyssnade.”

Det bör poängteras att en majoritet av de individer som hade rest till Stockholm och representerade den koloniala världen hade levt och verkat i Europa sedan början av 1900-talet.

I Chattos fall hade det varit en resa som påbörjades i Bengalen i Indien i början av 1900-talet för att sedan röra sig i koloniala metropoler som London, Paris och Berlin innan han anlände i Stockholm 1917.

Det som förenade honom med personer som Gummerus och Lindhagen var den teoretiska tanken och praktiska utövandet av den nationella befrielsekampen och att protestera mot kriget.

Stockholm utvecklades därmed, åtminstone för en kort tid, till en plats där antikoloniala idéer och visioner sammanflätades och överfördes inom ett antikolonialt rum.

Stockholm: ett antikolonialt rum

Stockholm var en global antikolonial metropol 1917.

I och med Sveriges uttalade neutralitet under kriget uppfattades landet som en plats och tillflyktsort där aktivister från skilda nationella bakgrunder kunde samlas för att diskutera och uppmärksamma sociala och politiska frågor.

Idéen om fredskonferensen öppnade därmed upp ett fönster som de antikoloniala aktivisterna strävade att utnyttja för sina egna syften.

Rent kortfattat var konferensen en del av en längre historisk kedja, formad av den socialistiska rörelsen i Europa i ett försök att återupprätta rörelsens skadade rykte i samband med krigsutbrottet i augusti 1914.

I det samlande organet den ”Internationella socialistiska kommissionen” (ISK) blev därför fredskonferensen ett mål och medel för de socialistiska partierna för att kräva ett omedelbart slut på kriget.

I början av 1917 hade dock ingen av de inblandade stridande parterna hörsammat kraven, istället väcktes omvärlden upp av den ryska revolutionens utbrott i februari 1917 i och med störtandet av den ryske tsaren Nikolaj II.

Personer radade kring bord 1917
Alla var där Personer radade kring bord 1917 Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) Antikolonialism

För den socialistiska rörelsen i Europa välkomnades den förändring som utspelades i Ryssland, och ledande personer som Branting och Huysmans stred till verket att försöka organisera en ”fredskonferens” i det neutrala Sveriges huvudstad: Stockholm.

Konkret sett försökte de socialistiska partierna föra en diskussion om världskriget och behovet av en enad socialistisk international och dess fredsprogam samt se på ”vägarna och medlen att realisera detta program och göra ett snart slut på kriget.”

”Fega” förhandlare

För Sirola och Wiik utvecklades vistelsen till ett sökande efter tillhörighet.

Efter två möten med den ”Holländsk-skandinaviska kommittén” den 23-24 maj noterade den senare att de finländska delegaterna verkar ha kommit till Stockholm ”utan tydliga riktlinjer från deras parti.”

Det verkade helt enkelt som om de två var påverkade av olika rörelser och mönster som utspelades i Stockholm misstänkte kommittén.

Ett år senare påpekade Sirola i ett brev till Wiik att trots att de båda identifierade sig som ”internationalister” skämdes han för ”vår feghet” att ta en tydlig ställning i kampen mot den rådande nationalismen som präglade diskussionerna i Stockholm.

Sirola tog däremot steget in i den bolsjevikiska världen...

Den personliga upplevelsen som Sirola i efterhand summerade i brevet kan tolkas i ljuset av de ständiga förändringar som utspelade sig i den svenska huvudstaden.

Det var en miljö präglad av snabba politiska förändringar inom loppet av några intensiva månader under sommaren 1917.

I staden existerade dock platser där det fanns möjlighet att ventilera och dela med sig av tankar och visioner. En sådan plats var Restaurang Pelikan på Södermalm i Stockholm.

”Pelikanklubben”

Restaurang Pelikan på Södermalm i Stockholm är en plats med anrika anor och en längre historia av matkultur med fokus på den svenska husmanskosten.

I matsalen, som är utformad i linje med den bayerska ölhallsarkitekturen, och i en av dess anliggande lokaler huserade och umgicks finländska emigranter i ”Pelikanklubben”.

Syftet med klubben var att fungera som en samlingspunkt och forum för diskussioner för finska nationalrevolutionärer och aktivister som vistades i den svenska huvudstaden.

Mycket lite är dock känt om vad som tilldrog sig på klubben.

I Gummerus bok från 1927 ges dock en inblick till vad som ägde rum vid de tillfällen som ”Pelikanklubben” träffades.

Enligt Gummerus grundades klubben 1916 på initiativ av honom och den ”illegala finländska legationen” i syfte att dryfta tankar och idéer med fokus på den finländska befrielsekampen och att diskutera ”gemensamma politiska strävanden.”

...motsatte sig Wiik tanken på revolution utifrån ett kommunistiskt ramverk trots att han förhandlade med Lenin

Det senare visade sig vara ett gränsöverskridande grepp som bjöd in andra nationaliteter att delta vid träffarna.

Vid sidan om Gummerus, Sirola och Wiik frekventerade svenska radikala vänstersocialister som Fredrik Ström, Ture Nerman och Lindhagen klubbens träffar.

Vidare, för att koordinera träffarna agerade den finlandssvenske journalisten Helge Robert Söderström som ”klubbhövding”, en sysselsättning kopplad till hans arbete som kanslist vid den ”illegala finländska legationen.”

Det som karaktäriserade ”Pelikanklubbens” träffar var att det oftast ”gick mycket livligt till” enligt Gummerus, och att allvarsamma frågor diskuterades med ”brinnande iver, inspirerade tal hölls och skålar dracks.”

Vid ett tillfälle hade Gummerus hustru bjudit in Lindhagen att närvara.

Nyss hemkommen från ett besök i Tyskland i juni 1917 var ”den serafiske borgmästaren … full av beundran för dess tappra folk” skrev Gummerus.

Under kvällen gick tongångarna allt högre och till slut utropade Lindhagen att ”icke ett hår får krökas på den tyska nationens huvud” och samtidigt uttalade han rädsla för ”ententens seger” (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) över Tyskland.

”Pelikanklubben” utgjorde en av flera initiativ för att ingjuta mod hos den marginaliserade finländska socialistiska aktivismen i Stockholm, men än viktigare, klubben var en del av de transnationella processerna som karaktäriserade den finländska aktivismen.

Bild från 1890-talets New York.
New york Bild från 1890-talets New York. 1890

Återigen var Gummerus central i att skapa nätverk som sträckte sig från Stockholm vidare ner till Berlin och över Atlanten till New York under världskriget.

I det senare avseendet instruerade han Aino Malmberg, en prominent figur i den finska suffragettrörelsen, att resa till New York 1916 för att etablera en propagandabyrå för ”Rysslands undertryckta folks förbund.”

Enligt Gummerus ”tog hon med sin vanliga energi itu med arbetet” efter att ha anlänt i den amerikanska metropolen och lyckades länka samman den med förbundets byråer i Berlin, Bern och Stockholm under 1916-17.

För Sirola avrundades äventyret i Stockholm med en inblick i den bolsjevikiska närvaron i staden.

Vid ett möte i Viktoriasalen den 5 september tillsammans med ett antal representanter för den socialistiska rörelsen och ryska bolsjeviker slog Sirola fast att fredskonferensen i Stockholm skulle utnyttjas till det fullaste eftersom initiativet hade blivit ”en samlingspunkt för fredsrörelsen.”

Dock verkade det som om det blivit för svårt att kombinera den socialistiska rörelsens mål om att väcka massorna med fredskonferensens uttalade syfte att kritisera det pågående kriget i Europa hävdade Sirola.

Till slut kom mötet att fokusera på den pågående konflikten mellan de mensjevikerna och bolsjevikerna i Ryssland, ett förebud om vad som skulle komma skall.

poserande människor 1917. I hatt och kostym på fredskonferens.
Ryska deltagare poserande människor 1917. I hatt och kostym på fredskonferens. Bild: International Institute of Social History (IISH, Amsterdam) aktivism

Den välkände bolsjeviken Karl Radek var på mötet och konfronterades med att ha sagt att ”blir det revolter, så blir antingen de andra våra bödlar och vi deras offer eller tvärtom!”

Frågan är hur vi kan avrunda en inblick i en värld och en plats som Stockholm.

Flera trådar har lagts ut, varav den röda tråden leder fram till följande fråga: vad och vem kan uppfattas som en antikolonial aktivist?

Antikolonialism och den finländska aktivismen 1917

Den finländska aktivismen och motståndet mot Tsarryssland var en antikolonial rörelse.

För det första, antikolonialism handlar primärt om motstånd mot ett förtryck som administreras av en styrande överhet, dels på plats i kolonin, dels från imperiets centrum.

Placerat i Stockholm 1917 fokuserade antikoloniala aktivister och organisationer på värderingar och mål hellre än frågor om klass eller ras i syfte att uppnå det högre målet om nationellt oberoende.

Även om en nationell identitet fungerade som en utgångspunkt för olika tankar och visioner hos en antikolonial aktivist i likhet med Chatto eller Sirola, rörde sig båda i radikala rum som var ursprungliga och kosmopolitiska i sitt praktiska uttryck.

Därmed var den finländska självständighetsrörelsen under det första världskriget en aktör i den globala och gränsöverskridande antikoloniala rörelsen, med ett fokus på att bryta sig fria från det ryska tsarväldet.

I detta var Stockholm en avgörande plats som gjorde det möjligt att utveckla detta i praktiken i och med att människor träffades, vare sig de identifierade sig som finländare, indier, irländare, perser, armenier, polacker eller egyptier, alla delade en gemensam agenda: att protestera mot förtryck och för att förverkliga tanken om oberoende enligt principen om nationellt självbestämmande.

Stockholm 1917 blev början på en skiljeväg mellan Wiik och Sirola.

Trots att Wiik till en början stod nära den alltmer radikaliserade finländska socialistiska rörelsen efter Lenins och bolsjevikernas maktövertagande i november, hade han en annan syn på hur Finland skulle utvecklas efter självständigheten.

Vangittuja punavankeja Tampereen Keskustorilla 6.4.1918
Röda gardet under inbördeskriget Vangittuja punavankeja Tampereen Keskustorilla 6.4.1918 Bild: Wikimedia commons finska inbördeskriget,Röda gardet

Till skillnad från Sirola, som utgjorde ledarskiktet hos de röda i samband med inbördeskrigets utbrott 1918, motsatte sig Wiik tanken på revolution utifrån ett kommunistiskt ramverk trots att han förhandlade med Lenin om den finländska självständigheten under julhelgen 1917, och därmed försköts han som en opålitlig individ.

Sirola tog däremot steget in i den bolsjevikiska världen efter att ha blivit utnämnd som kommissarie för utländska relationer under inbördeskriget.

Efter krigets våldsamma och blodiga upplösning i Finland tog han sin tillflykt till Sovjetryssland tillsammans med andra röda ledare som Kuusinen. Ett land och ett system som formade en ny bana i hans liv som internationell kommunist.

Historikern Fredrik Pettersson: mörkt hår, glasögon, ser in i kameran
Fredrik Petersson Historikern Fredrik Pettersson: mörkt hår, glasögon, ser in i kameran Bild: Åbo Akademi historia


Text: Fredrik Petersson, docent i kolonial och postkolonial globalhistoria vid Åbo Akademi

Texten är del i en serie där Svenska Yle bett fyra historiker skriva om det hundraåriga Finland.

Läs mera:

Man på Narinkens köpplats, mellan låga hus. 1920-tal

Långläsning: Det judiska Narinken i Helsingfors - en historia om begagnade kläder, konsumtion och rättslöshet

Narinken kallades för ett ”judiskt ghetto” men stadsborna köpte sina begagnade kläderna av judiska köpmän, som bara fick vistas tillfälligt i landet. Historikern Laura Ekholm berättar en bit judisk historia i Finland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje