Hoppa till huvudinnehåll

Ylva Perera: Så många #metoo, så många slutna ögon

ylva perera
Ylva Perera ylva perera Bild: Lena Malm feminism,ylva perera

#metoo handlar om att vittna, men framför allt om att skapa förutsättningar för en ny värld. En värld där det inte ligger på de utsattas ansvar att kämpa för att bli tagna på allvar, skriver författaren och frilansjournalisten Ylva Perera.

”Rent statistiskt är du tryggare ute ensam på en mörk gata, än hemma tillsammans med en man du känner.”

Jag tilldelas detta både deprimerande och perspektivgivande pep-talk under en kurs i feministiskt självförsvar. Läraren berättar att hon brukar upprepa frasen tyst för sig själv när hon rör sig ute nattetid.

Poängen är inte att undervärdera faktumet att övergrepp i det offentliga rummet sker. Hon vill helt enkelt ge en mer sanningsenlig bild av hur våld mot kvinnor tar sig uttryck, så att motståndsstrategierna kan anpassas därefter.

Flera i klassen hade nämligen precis berättat att de undviker att gå ut ensamma om kvällarna. Inte för att någon yttre makt förbjuder dem, utan för att de helt enkelt inte står ut med risken.

Resultatet blir ändå detsamma: ett samhälle där kvinnor inte kan röra sig fritt.

Det sker en kamp och den sker här

När jag börjar skriva den här texten är #metoo en kampanj jag iakttar, snarare än deltar i.

Jag läser nyhetstexterna om uppropet i Hollywood, jag följer arbetet i Sverige där jag bor, jag läser fb-vänners berättelser och fylls av både vrede, sorg och styrka.

Sen händer saker. Och plötsligt är jag inte alls längre en iakttagare, utan engagerad i en grupp som samlar in berättelser om sexuella övergrepp som ägt rum riktigt, riktigt nära.

Den kollektiva styrkan i kampanjen har fått verkningar på individnivå genom att ge personer som burit på outtalade traumatiska erfarenheter i åratal kraft att våga tala ut

Medan jag har arbetat med den här texten har jag läst om otaliga händer som olovandes klämt på bröst och rumpor, om fingrar som körts upp i slidor, om penisar som penetrerat kroppsöppningar mot uttryckliga nej.

Händer och penisar som tillhör finlandssvenska chefer, partners, släktingar, lärare och studiekamrater. Män som sedan sagt ”du ville ju”. Ögonvittnen som bekräftat ”det såg ut som om du ville.”

Medan jag har arbetat med den här texten har jag otaliga gånger läst orden ”jag har aldrig tidigare vågat berätta om det här”. Jag har fått se hur kvinnor lyssnat på varandra, läst och bekräftat sorg och smärta, skrivit ord av kamp och tröst.

Jag har fått se så mycket systerskaplig kärlek med revolutionerande potential.

Potential för att vi banar väg mot ett samhälle där kvinnor som blivit utsatta kan lita på att tas på allvar. Där vi inte behöver lägga energi på att bevisa vår utsatthet.

Där vi kan lita på att förövare ställs till svars.

Mer om detta kan jag inte skriva nu.

Jag kan bara säga att det händer saker. Men det finns mycket annat man kan säga om #metoo, tankar som jag hade redan innan kampen kom så nära.

Kvinna håller upp sin hand där det står #metoo.
Kvinna håller upp sin hand där det står #metoo. Bild: Tiina Jutila / Yle sexuella trakasserier,Trakasserier,hashtag,metoo

Vems vittnesmål lyssnas på?

Om det är något som #metoo-kampanjen har blottlagt är det att sexuella övergrepp riktade mot kvinnor – eller personer som läses som kvinnor – inte bara gäller enskilda ålders- eller yrkesgrupper, eller enskilda rum.

Den kollektiva styrkan i kampanjen har fått verkningar på individnivå genom att ge personer som burit på outtalade traumatiska erfarenheter i åratal kraft att våga tala ut.

Dessutom har den haft effekt på bred front genom att många män har tvingats konfronteras med faktumet att majoriteten av deras kvinnliga bekanta har råkat ut för någon form av sexuella trakasserier.

Kampanjen har till och med lett till att specifika män fått ta konsekvenserna av sina handlingar. Det som kvinnor tidigare upprepat utan att bli trodda, eller inte vågat uttala av rädsla för att inte bli trodda, tas på allvar.

Det är både svindlande och rimligt.

många män har tvingats konfronteras med faktumet att majoriteten av deras kvinnliga bekanta har råkat ut för någon form av sexuella trakasserier

Däremot är det tydligt att vissa vittnesmål får mer spridning än andra. Jag är långtifrån den första att påpeka detta, men det är viktigt att det sägs igen:

Det är ingen slump att det var vittnesmålen mot Hollywood-producenten Harvey Weinsteins systematiska övergrepp (och systematiska försök att hemlighålla dessa) som blev kampanjens första stora mediala genomslag.

Det är heller ingen slump att det är avslöjanden om manliga media- och kulturpersonligheters övergrepp som toppar nyhetssajter.

Det är ingen slump att de yrkesgrupper som i Sverige först går ut med massupprop om att få stopp på branschernas trakasserier är skådespelare (#tystnadtagning) och sångare (#visjungerut).

Det rör sig, helt enkelt, om personer som både media och allmänhet redan från tidigare har ett stort intresse för.

Det betyder inte att vittnesmålen inte är extremt modiga och viktiga – och det är tydligt att branscher som drivs av en uppmärksamhetsekonomi bäddar för sexuella maktmissbruk av specifika slag som vissa andra branscher skonas från – men det behöver ändå framhävas att dessa vittnen inte bara hörs eftersom deras berättelser är fruktansvärda:

De hörs för att de har råd att höras. Och för att de lyssnas på.

Kampens ojämna villkor

Med det menar jag inte på något sätt att skådespelare och andra offentliga personer som talar ut om sexuella övergrepp gör det utan risk – tvärtom.

Det syns också på den backlash som kampanjen hunnit få – oroade röster som höjs å förövarnas vägnar, anklagelser om uppmärksamhetssökande och häxjakt.

Samtidigt är det viktigt att blottlägga att även kampen mot förtryck är villkorat av förtryckets regler. Vem som har råd och möjlighet att uttala sig är beroende av materiella villkor.

Kvinnor som arbetar utan fasta kontrakt inom städ-, vård- eller andra lågavlönade branscher har en helt annan utgångspunkt för att uttala sig om övergrepp än akademiker, jurister och kvinnor i Hollywood.

Kvinnor som saknar uppehållstillstånd har en annan utgångspunkt än kvinnor som kan lita på att deras existens omfattas av ett rättssystem (även om systemet ofta lämnar en hel del att önska).

Kvinnor som på basen av etnicitet redan lever under en konstant misstänkliggörande blick från majoritetssamhället har en helt annan utgångspunkt än vita kvinnor.

Kvinnor som utsatts för övergrepp av män som ses som potentiella förövare av samhället på basen av etnicitet och klasstillhörighet, inte på basen av vad de faktiskt gjort, har en annan utgångspunkt än kvinnor som utsatts av vita vältaliga mediepersoner.

Medan jag har arbetat med den här texten har jag otaliga gånger läst orden ”jag har aldrig tidigare vågat berätta om det här”

Transkvinnor, som ofta misstänkliggörs av majoritetssamhället, har en annan utgångspunkt än ciskvinnor (cispersoner identifierar sig med det kön de tilldelats vid födseln).

Det är helt enkelt solklart att det finns en massa ”too” utanför #metoo. Men min poäng med denna uppräkning är inte att de kvinnor som redan kunnat och fått uttala sig ska skämmas, utan helt enkelt att blottlägga kampens ojämna villkor.

Det är en förutsättning för att vi på bästa sätt ska kunna fortsätta kämpa.

Det måste handla lika mycket om att vittna själv som att ge vittnesutrymme åt andra.

Risken med att höja rösten

Under de senaste veckorna har flera yrkesgrupper i Sverige kommit ut i gemensamma upprop om att stoppa trakasserierna inom respektive bransch. Bland annat musiker, journalister, tekniker och politiker har undertecknat upprop och samlat in vittnesmål.

Ett flertal förövare har tvingats erkänna vad de har gjort och lämna sina poster.

Det rör sig. Det rör sig plötsligt snabbt.

Men just det gör också att det är omöjligt att veta var vi landar, och det finns ett flertal risker som måste uppmärksammas. Förtryckets regler lurar likafullt.

Journalisten Rebecca Traister skriver i tidskriften The Cut om att det finns en risk att män – istället för att inse vidden av de hot de utsatt kvinnor för – ser #metoo som ett tecken på kvinnors hot mot män.

Det vill säga, att män istället för att rannsaka sitt beteende väljer att exkludera kvinnor ännu mer från de områden där de har makt. Slutar anställa kvinnor, slutar ställa upp som referens.

Iakttagelsen är viktig, och risken är reell – så länge vi finns inom det patriarkala systemet är det givet att många män kommer att försöka avvärja hotet från kvinnorna genom att helt enkelt neka dem tillträde till maktens boning.

Lyckligtvis, tänker jag, är vi många feminister som inte längre är intresserade av ”tillträde”.

Vi vill istället bygga en helt annan värld.

Svenskfinland är inget undantag

Andra risker är att givetvis att det publika intresset för #metoo kommer att mättas. Det tar Traister också upp, hur det hela tiden krävs mer gastkramande historier och kändare gärningsmän för att nå över nyhetströskeln.

Hur det finns risk att en enda falsk anklagelse kan svänga allas sympati.

Den risken är givetvis också reell, men här tycker jag att de kollektiva uppropen som gjorts i Sverige är effektiva motståndshandlingar.

Just för att de inte handlar om enskilda fall, utan om många.

Det som abstrakt brukar kallas för ”strukturer” får plötsligt kropp och blir mycket svårare att blunda för.

Samtidigt är det talande att det är just yrkesgrupper som valt att gå ihop – trots modet och utmaningen i det framhäver det ofrivilligt hur mycket svårare det är att tala om övergreppen i privatlivet.

Jag har fått se så mycket systerskaplig kärlek med revolutionerande potential

I hemmet – där som min lärare i feministiskt självförsvar påpekade att vi kvinnor rent statistiskt sätt är mindre trygga än ute på mörka gator.

Som finlandssvensk känns det då symptomatiskt att det i ”språkminoritetshemmet” länge var så väldigt tyst.

Författaren Johanna Holmström förundrar sig över det i en krönika i Östnyland och jämför tystnaden med en polis som avspärrat en brottsplats och skickar förbipasserande vidare med orden ”det finns inget att se här”.

Just nu håller saker emellertid på att hända. Vi är många som vet att de finlandssvenska rummen är långtifrån fria från sexuellt våld riktat mot kvinnor, hur gärna det än tystas ner.

Vi vet det här, för vi har sett det. Nu arbetar vi för att ingen längre ska kunna titta bort.

Ylva Perera är författare och frilansjournalist.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje