Hoppa till huvudinnehåll

Globens oförglömliga guldgäng frälste hela hockeytokiga nationen

Självförtroende, gemenskap och psykisk styrka utan like. Tre generationer landslagsspelare som svetsades samman och till gruppdynamiken mest liknade ett klubblag. Finlands första VM-guld i ishockey med efterföljande torgfest, fontänbadare och allsång definierade ett helt årtionde. Det här var vårt guld.

Året innan slutade VM-finalen i bittra tårar efter Mika Nieminens misslyckande i straffläggningen. Samma man startade Lejonens marsch mot guldet i Finlands andra turneringsmatch våren 1995.

Curt Lindströms dåvarande assisterande coach Hannu Aravirta skulle några år senare i egenskap av chefstränare lotsa Lejonen till tre VM-silver, ett VM-brons och ett OS-brons.

Nu bjuder Aravirta – Lejonens genom tiderna mest medaljrika tränare – våra läsare på en minnesresa till de åtta matcherna i VM-turneringen som Finland aldrig glömmer.

Hannu Aravirta och Curt Lindström tränarduon bakom det historiska guldet.

(Bilderna från en ”Nevö foget”-jubileumsmatch till ära av VM 1995 i Helsingfors 2014.)

23 april: Finland–Tjeckien 0–3

18.24 0–1 Radek Belohlav
57.24 0–2 Roman Meluzin
59.23 0–3 Jiri Dopita

Dusterna mot Tjeckien var som regel jämna nagelbitare redan för drygt 20 sedan. I VM 1994 hade lagen likaså mötts i öppningsmatchen i en 4–4-thriller. Nu blev det igen en jämn batalj som stod 1–0 till tjeckerna knappt tre minuter före slutsignalen.

Med klassisk tjeckisk taktisk kyla sköt Meluzin och Dopita ännu varsitt mål då Lejonen försökte sätta in slutspurten.

Resultatet berättar ändå inte hela sanningen.

Hannu Aravirta: Vi beslöt att ge responsen efter matchen via det positiva. Vår videocoach Mika Saarinen hade sammanställt ett potpurri på våra 15 målchanser av vilka 10 var utmärkta. När spelarna såg videon, bara förstärktes deras självförtroende. Vi gjorde inte alls en dålig match, men Roman Turek storspelade i tjeckernas mål.

Mika Nieminens mål i numerärt underläge en vändpunkt för Finland.

Fullträffen kvitterade finalgenrepet i gruppspelet.

25 april: Finland–Sverige 6–3

02.36 0–1 Daniel Alfredsson
32.32 0–2 Andreas Dackell
35.34 1–2 Saku Koivu (Jere Lehtinen, Janne Niinimaa)
36.08 2–2 Mika Nieminen (Janne Ojanen)
37.06 3–2 Andreas Johansson
39.00 3–3 Ville Peltonen (Juha Ylönen, Raimo Helminen)
41.31 4–3 Saku Koivu (Marko Kiprusoff)
44.35 5–3 Timo Jutila (Mika Nieminen, Esa Keskinen)
49.49 6–3 Ville Peltonen (Jere Lehtinen)

Tre Kronor såg redan ut att rymma iväg då hemmalaget gick upp i en 2–0-ledning strax efter att halva matchen var spelad. Men sedan vände det.

Först tre mål av Lejonen under de sista fem minuterna av andra perioden, följt av en klockren 3–0-period som avslutning. Lagets redan goda lager av självförtroende laddades upp till en ny rekordnivå.

En individuell prestation tände hela laget.

Hannu Aravirta: Mika Nieminens mål i boxplay var vändpunkten för hela turneringen. När han släppte glädjen loss efter målet var det som om någon dragit ur en propp och laget kom på riktigt igång i turneringen. I den matchen formades också lagets slutliga kedjeformationer. Systemet med sju backar myntades också i Stockholm, om jag minns rätt.

Ville Peltonen, Jere Lehtinen och Saku Koivu – eller Knatte, Fnatte och Tjatte (fi. Tupu, Hupu ja Lupu) som de kallades – utgjorde anfallstrion i VM:s stjärnlag.

26 april: Finland–Norge 5–2

04.15 1–0 Mika Strömberg (Saku Koivu, Raimo Helminen)
20.35 2–0 Hannu Virta (Jere Lehtinen, Marko Kiprusoff)
24.58 3–0 Timo Jutila (Esa Keskinen, Mika Strömberg)
43.18 4–0 Mika Nieminen (Ville Peltonen, Timo Jutila)
50.14 4–1 Espen Knutsen
51.48 4–2 Trond Magnusen
54.39 5–2 Saku Koivu (Ville Peltonen)

Direkt dagen efter den sockersöta segern över Sverige blev det en nordisk duell till. Norge var för 22 år sedan ett riktigt blåbär i A-VM och matcher mot på förhand sett svagare lag har ofta visat sig vara svåra för Finland.

I det här Lejonlaget fanns ändå inte risken för dålig attityd. Tre spelargenerationer sporrade varandra.

Om inte ”gamyler” som Raimo Helminen eller Esa Keskinen hade sin bästa dag, så kunde Janne Ojanen eller Mika Strömberg tända laget. Och ungtupparna ledda av Saku Koivu kände bara till ett sätt att spela – fullt ös i varje byte.

Hannu Aravirta: Det var en rutinseger av ett lag vars inställning inte lämnade något att önska. Killarna var helt enkelt grymt laddade. Tre spelargenerationer utan några som helst navelskådande grupperingar. Alla kom överens.

Lagkaptenen Timo Jutila (t.v.) var en av sju över trettioåriga spelare i guldlaget. Janne Niinimaa, 19, var den enda tonåringen.

29 april: Finland–Österrike 7–2

00.25 1–0 Sami Kapanen
01.18 2–0 Raimo Summanen (Mika Nieminen, Janne Ojanen)
04.43 3–0 Sami Kapanen (Raimo Helminen, Juha Ylönen)
09.56 3–1 Gerald Ressman
16.31 4–1 Marko Palo (Esa Keskinen)
25.18 5–1 Mika Nieminen (Janne Ojanen)
27.09 6–1 Juha Ylönen (Hannu Virta)
35.57 7–1 Jere Lehtinen (Ville Peltonen)
57.47 7–2 Andreas Pusnik

Blåbärsmotståndaren nummer två var knockad på under fem minuter i första perioden. En match som verkligen var lekande lätt för Lejonen.

Nyttigt för den goda sammanhållningen var att en hel bunt med spelare som inte hörde till lagets stjärnor fick njuta av att skjuta pucken i mål. Att Sami Kapanen, som var jämnårig med Koivu, Peltonen och Lehtinen, blev matchvinnare var en fullträff.

Hannu Aravirta: Jag var febersjuk och stannade på hotellet. Var så bombsäker på att vi vinner att jag inte ens följde med matchen på tv. I min frånvaro var det lagledaren ”Hexi” Riihiranta som hade ansvar för backarna. Han skojade friskt med ”Curre” och påstod till honom under matchen att han uppmanat backarna att passa pucken till motståndarna för att spelet inte skulle vara så ensidigt. Curre trodde först att ”Hexi” menade allvar!

”Vi blev som en stor familj. Vi skapade en otroligt stark vi-känsla, vilket kanske saknats tidigare. Alla spelare var beredda att jobba för laget, inte bara för sig själva, och det var en stor del av framgången. Innan jag kom hit upplevde jag att det var mycket individualism och "tänka på sig själv och inte på laget"-mentalitet i Finland.”

-Curt Lindström till Yle Sporten, januari 2017

30 april: Finland–USA 4–4

08.16 0–1 Tim Bergland
25.13 0–2 Mike Pomichter
31.06 0–3 Todd Harkins
32.17 1–3 Saku Koivu (Marko Kiprusoff)
37.10 1–4 Cal McGowan
42.55 2–4 Timo Jutila (Raimo Helminen, Sami Kapanen)
51.02 3–4 Saku Koivu (Ville Peltonen)
57.44 4–4 Mika Strömberg (Raimo Helminen)

För andra gången i turneringen spelade Finland en svag första halva av matchen för att sedan trampa gasen i botten och vinna period tre med 3–0. Senast i den här kampen blev det klart att den då 21 år gamla Saku Koivu var på väg mot att bli Lejonens framtida kapten.

När en stor del av laget inte riktigt tände till kamp visade ”le petit geant” – som den lilla jätten Saku Koivu senare skulle döpas till i Montreal – stort ledarskap i ett trängt läge.

Precis som när Sverige höll på att rymma iväg några dagar tidigare inledde Koivu lejonmålskyttet och gjorde även den här gången ännu ett mål till.

Hannu Aravirta: Det var valborgsmässoafton. Spelarnas hustrur och flickvänner hade anlänt till VM-orten och satt på läktaren under matchen – en historisk händelse för övrigt. Spelarna hade kanske redan tankarna riktade mot kvällen tillsammans med damerna och attityden var inledningsvis säkert inte helt hundraprocentig. Matchen blev till slut en nyttig påminnelse om att framgång inte kommer gratis.

Ville Peltonen kom med sex mål och fem assist på åtta matcher tvåa i turneringens poängliga bakom den kanadensiske doldisen Andrew McKim (6+7).

2 maj, kvartsfinal: Finland–Frankrike 5–0

27.52 1–0 Timo Jutila (Raimo Helminen, Sami Kapanen)
29.09 2–0 Esa Keskinen (Raimo Summanen, Janne Ojanen)
29.51 3–0 Janne Niinimaa (Raimo Helminen)
38.06 4–0 Tero Lehterä (Esa Keskinen)
45.02 5–0 Jere Lehtinen (Saku Koivu, Timo Jutila)

Inför matchen bjöd Frankrikes chefstränare Juhani Tamminen på show för alla som orkade lyssna. Tamminen lovade att gallerna skulle skicka Lejonen till Arlanda från Globen. I nästan halva matchen orkade Frankrike och lagets ursprungligen finländska målvakt, Petri Ylönen, stå upp mot Lejonens forcering. Sedan sköt lagkaptenen Timo Jutila in 1–0.

Centereleganten Esa Keskinen och lagets yngsta spelare, backen Janne Niinimaa, ökade inom två minuter till 3–0 – och matchen var över.

Frankrike kämpade som Finland mot Sovjet under Juhani Tamminens storhetstid som spelare – och bjöd på en tapper kamp tills både fysiken och spelsinnet kom till korta mot de många klasser bättre motståndarna.

Hannu Aravirta: Frankrike hade absolut inga chanser att rå på oss i den matchen. Laget var otroligt laddat och två år av gemensamma upplevelser i landslaget gjorde att det inte fanns någon kvartfinalsnervositet att tala om. Fast fransmännen kämpade tappert i nästan 30 minuter så var det aldrig någon fråga om hur matchen slutar. Det laget skulle ha slagit Frankrike 10 gånger av 10.

Jarmo Myllys avgörande roll i mästerskapet har hamnat i skymundan, anser Hannu Aravirta.

Lejonen släppte endast in ett mål på tre slutspelsmatcher och Myllys valdes till turneringens bästa målvakt.

5 maj, semifinal: Finland–Tjeckien 3–0

19.46 1–0 Raimo Helminen (Esa Keskinen, Mika Nieminen)
52.39 2–0 Ville Peltonen (Saku Koivu, Jere Lehtinen)
57.13 3–0 Mika Nieminen (Mika Strömberg)

Omvänt resultat den här gången då 0–3 byttes ut mot 3–0 på knappa två veckor. Också Lejonens andra match mot Tjeckien var en thriller och en schackmatch av den högre skolan. Nu var det Roman Tureks tur att släppa in tre mål och Jarmo Myllys som agerade ogenomtränglig vägg.

Lejonen tog sig till sin tredje VM-final på fyra turneringar och hade nu vunnit tre av tre möjliga VM-semifinaler.

För Mika Nieminen, som var straffläggningens otursgubbe i VM-finalen ett år tidigare, måste det ha varit en fantastisk känsla att sätta in 3–0 och garanterat punktera tjeckernas hopp om att vända matchen.

Hannu Aravirta: Det visade sig vara en klok strategi att vi bara gav positiv feedback till laget efter den inledande förlusten mot tjeckerna. Spelarna hade med egna ögon sett hur många utmärkta målchanser de skapat och trodde stenhårt på att målen nog kommer när man får en chans till. Jag har aldrig före eller efter VM 1995 sett ett lag som på samma sätt litar på sitt eget kunnande.

7 maj, VM-final: Finland–Sverige 4–1

08.07 1–0 Ville Peltonen (Janne Niinimaa)
37.39 2–0 Ville Peltonen (Jere Lehtinen)
39.56 3–0 Ville Peltonen (Saku Koivu, Mika Strömberg)
42.52 4–0 Timo Jutila (Ville Peltonen, Saku Koivu)
43.58 4–1 Jonas Bergqvist

Matchen som definierar Ville Peltonens status i den blåvita hockeyhistorien.

När man i dag kollar på matchprotokollet ser man att kampen i praktiken punkterades fyra sekunder före den andra perioden tog slut. En 3–0-ledning med ett riktigt ”omklädningsrumsmål” lotsade Lejonen in i turneringens sista periodpaus på bästa möjliga vis.

För Tre Kronor måste de två baklängesmålen under andra periodens slutstunder ha varit verkligt tunga.

Det var nämligen inte alls så att Lejonen skulle ha dominerat spelmässigt.

Hannu Aravirta: Sverige skulle ha kunnat leda med ett par mål efter halva matchen. Det har helt glömts bort att Sverige dominerade spelet i långa stunder. Jarmo Myllys lade grunden till segern med många verkliga matchvinnande räddningar. ”Jamo” kort och gott storspelade när Sverige tryckte på under matchens första halva. Hans helt avgörande roll i finalen har blivit i skymundan av våra fyra mål.

Matchen slutar – festen börjar

Minuterna, timmarna, dygnen, dagarna, till och med veckorna efter att slutsignalen ljöd i Globen den 7 maj 1995 är finländsk idrotts- och samhällshistoria.

Stora känslor och glädjeyra tog över de direkt inblandade och en avsevärd del av hela nationen på ett sätt som kanske bara kan ske en gång.

Ledningsgruppens tårögda, på gränsen till hysteriska, kramdans i avbytarbåset var så långt ifrån hockeytränarnas kyliga återhållsamhet man kan komma. Garvade Heikki Riihiranta, vanligtvis alltid lugna Hannu Aravirta och såklart Curt Lindström hoppade upp och ner med tårar både i ögonen och längs med kinderna.

Erfarna medelålders hockeyledare som sett det mesta lät den spontana glädjen explodera på ett sätt som vanligtvis bara barn klarar av.

Spelarnas luftgitarrscener, premiärframförandet av den kommande bar- & bastukörklassikern ”Suomi on uusi maailmanmestari” och såklart den spontana coverversionen av Tre Kronors VM-låt ”Den glider in” är för många det som definierar ett helt årtionde.

Bilder på glädjen i omklädningsrummet finns till och med i dagens skolböcker.

Och så föddes begreppen som i dag inte behöver förklaras, men som myntades blixtsnabbt när guldet väl var bärgat. Ursprunget till ”se on siinä”, ”torilla tavataan” och ”Kulta-Curre” är kristallklart till och med för den mest oinvigde.

När vi alla var hjältar

Men det var inte bara lagets och de till Stockholm tillresta fansens fest den kvällen. Tv-publiken hemma i Finland upplevde mycket starkt att guldet också var deras.

Efter år av de mest bisarra motgångar hade det enormt folkkära men dito enormt bespottade Lejonlaget gjort det som verkat omöjligt: Tagit vårt första VM-guld.

Folket fyllde gatorna och byvägarna. Grupper med rullskridskoåkande fullvuxna män i snabbt ihopskrapad hockeymundering åkte längs med spårvagnsspåren i Helsingfors. Människor som aldrig hade sett varann förut vrålade ”Viii-lle Pelto-nen, VILLE PELTONEN” och kramades hjärtligt i vimlet. Överallt där det fanns en springbrunn eller någon sort av vattenfyllt område fanns det också spontana badare.

Det fanns människor överallt, trängseln var som på valborg till exempel i Esplanadparken. Många var berusade – men ingen bråkade.

Alla bara njöt, log och sjöng.

Festen utan paus som inleddes i och med finalens slutsignal fick sin kulmen följande kväll då en snabbt framkallad televiserad folkfest fyllde Salutorget och Esplanadparken. En avsevärd del var på plats med det man kallar för ”samma ögon” (fi. samoilla silmillä).

Om inte tidigare, så senast då laget uppe på festscenen med armarna runt varandras axlar tillsammans med publiken stämde in i J. Karjalainens ”Me ollaan sankareita kaikki”, blev guldet i Globen 1995 hela nationens gemensamma egendom.

Det tål upprepas: En sådan oförberedd glädjefest som berör så många är kanske en engångsföreteelse – då det ändå inte är fråga om något allvarligare än idrott.

Finlands första världsmästare:

Spelare: Jarmo Myllys, Ari Sulander, Jukka Tammi, Erik Hämäläinen, Timo Jutila (C), Marko Kiprusoff, Janne Niinimaa, Petteri Nummelin, Mika Strömberg, Hannu Virta, Raimo Helminen, Sami Kapanen, Esa Keskinen, Saku Koivu, Tero Lehterä, Jere Lehtinen, Mika Nieminen, Janne Ojanen, Marko Palo, Ville Peltonen, Raimo Summanen, Antti Törmänen, Juha Ylönen.
Ledare: Curt Lindström, Hannu Aravirta, Jari Kaarela, Heikki Riihiranta, Mika Saarinen.

Finlands första VM-guld i ishockey kommer in på plats 4 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.