Hoppa till huvudinnehåll

Finlandiakandidaterna utmanar och vidgar synen på Finland och på oss själva

Alla sex kandidaterna till Finlandiapriset 2017 samlat i ett kollage.
Sex författare är nominerade till Finlandiapriset år 2017. Alla sex kandidaterna till Finlandiapriset 2017 samlat i ett kollage. Bild: Like, Wsoy, Teos, Otava, Siltala Finlandiapriset,Tommi Liimatta,Hanna Hauru,Miki Liukkonen,Juha Hurme,Cristina Sandu,Jaakko Yli-Juonikas,Finlandiakandidaterna 2017

När de sex kandidaterna till Finlandiapriset stod klara i mitten av november var det många som höjde på ögonbrynen, och rubrikerna talar sitt tydliga språk: ”Läsarna kommer inte lätt undan”, ”Finlandiajuryn fattade modiga beslut” och ”Finlandiaböckerna slänger ett ben i halsen på jultomten”.

Finlandiapriset delas ut av Finlands bokstiftelse och kandidater nomineras i tre kategorier:

Fack-Finlandiapriset för en meriterad finländsk faktabok, Finlandia Junior-priset för en meriterad finländsk barn- eller ungdomsbok och Finlandiapriset för en meriterad roman författad av en finländsk medborgare.

Prissumman i samtliga kategorier är 30 000 euro. Och förutom prispengarna kan den prisade författaren förvänta sig en ansenlig försäljningsframgång lagom till jul.

Också de som inte vinner högsta vinsten kan glädjas över att läsarnas intresse för deras litterära verk antagligen är större än om de inte blivit nominerade till detta prestigefyllda pris.

Utmanande böcker

Eftersnacket kring de sex kandidaterna till Finlandiapriset har framför allt handlat om att de nominerade författarna är förhållandevis unga (förutom Juha Hurme som närmar sig 60-årsstrecket) och att böckerna är utmanande såväl till form som till innehåll.

Enligt Aleksis Salusjärvi, som var ordförande för urvalsjuryn, var det knepigt att komma överens om vilka sex böcker som skulle ta plats i rampljuset. En viktig ledstjärna i arbetet var att lyfta fram nya och intressanta röster ur bokhögen.

Aleksis Salusjärvi
Aleksis Salusjärvi var ordförande för Finlandiaurvalsjuryn år 2017. Aleksis Salusjärvi Bild: Yle /Jyrki Lyytikkä Aleksis Salusjärvi

Ur finlandssvensk synvinkel var det givetvis synd att inte någon av våra framstående romanförfattare passerade nålsögat den här gången, men kanske någon av dem ryms med på listan över Runebergspriskandidaterna som kungörs den 14 december?

Årets skönlitterära bokutgivning kännetecknas enligt Aleksis Salusjärvi av en stark förankring i Finlands närhistoria – något som också märks tydligt när man läser de nominerade verken.

Alla sex romaner utmanar och utvidgar vår syn på Finland och på oss själva i relation till vår historia, det omkringliggande samhället och det politiska klimatet.

Många är språkligt utmanande, för att inte säga utmattande, och en del leker också hejvilt med den traditionella romanens form.

Juha Hurme: Niemi (Anna Dönsberg)

Juha Hurme skriver 13,8 miljarder år av kulturhistoria utgående från den lilla udde vi numera kallar Finland. Han börjar vid den första ursmällen och fortsätter fram till år 1809 då banden med Sverige brister.

Det är en rolig, vidsynt och beläst historia som dukas upp. Världshistorien sett ur detta anspråkslösa hörn av världen ger perspektiv. Medan araberna uppfann matematiken och kineserna krutet, jagade man ännu björn i våra skogar och gick klädd i skinn.

Pärmen till Juha Hurmes roman Niemi.
Pärmen till Juha Hurmes roman Niemi. Bild: Teos Juha Hurme,Finlandiapriset

Hurme poängterar att det egentligen inte finns någon ursprunglig finskhet. Allt är ett lån från andra håll och kanter. Även runosång och folkdiktning som borde spegla folksjälen har konstruerats och påverkats av dem som samlat in sångerna. Mycket av gammal klokskap har kristendom och kyrka tvingat i glömska.

Eller som Georg Zacharias Forsman (sedermera Yrjö-Sakari Yrjö-Koskinen) uttryckte det: “Suomen kansalla on historiaa, koska se tahtoo, että sillä on historiaa.” Vi har skapat berättelsen om Finland och Juha Hurme har med Niemi skrivit en egen version där mycket överensstämmer med historien som vi känner den och en del är hittepå. Vilka delar, det får läsaren räkna ut själv.

Hanna Hauru: Jääkansi (Anna Dönsberg)

Jääkansi är en tunn, liten roman som utspelar sig i norra Finland åren strax efter kriget. Till sin stämning är den nattsvart och hopplös. Här finns bekanta ingredienser: förutom fattigdomen och kölden en far som stupat, en försupen och aggressiv styvfar, en likgiltig och kärlekslös mor, barn som föds och försvinner och i berättelsens centrum en ung kvinna som far illa.

Pärmen till Hanna Haurus roman Jääkansi.
Pärmen till Hanna Haurus roman Jääkansi. Bild: Like kustannus Hanna Hauru,Finlandiapriset

Inte min kopp thé, om man säger så. Den här historien har vi hört förut och den slutar alltid illa.

Tommi Liimatta: Autarktis (Marit Lindqvist)

Vad är ”Autarktis”? En blandning av Antarktis och det grekiska ordet för självtillräcklighet och självständighet, autarkeia. Ordet associerar också till ett öde landskap (autiomaa), och är kanske också ett rop på hjälp (auta)? Liimattas kalejdoskopiska berättelse är förlagd till de norra delarna av Finland (tänk Kemi/Rovaniemi/Torneå/Haparanda) där vi stiftar bekantskap med en handfull män som på olika sätt försöker reda sig och skapa mening i sina liv.

Pärmen till Tommi Liimattas roman "Autarktis".
Pärmen till Tommi Liimattas roman "Autarktis". Bild: Like kustannus Tommi Liimatta,Finlandiapriset

Männen, som benämns som ”Kaataja”, ”Ruottikuume” och ”Puhuva tikkataulu”, representerar tre olika generationer och tre olika tidsperspektiv på samhällsutvecklingen i det självständiga Finland: en krigsveteran som bär på spruckna drömmar och förlorade illusioner, en s.k. ”välfärdsflykting” som på 1970-talet flyttade till Sverige i jakt på jobb och en yngling ur millenniegenerationen som visar sig vara nöjd kund hos arbetskraftsbyrån.

Liimattas roman Autarktis är en berättelse om ensamhet och tafatthet men också om strävsamhet, mod och kamp – en berättelse skriven med mörk humor och ljuslätt melankoli.

Miki Liukkonen: O (Marit Lindqvist)

Med sina drygt 850 sidor, över 140 fotnoter och uppemot 100 personer är Liukkonens roman O ett verk som kräver både goda sitt- och armmuskler av sin läsare.

Och inte minst tid eftersom denna anrättning bör avnjutas långsamt och eftertänksamt, annars missar man lätt de välsvarvade metaforerna och noga genomtänkta språkliga skyskraporna.

O:et i romanens titel är inte egentligen en bokstav, utan snarare en cirkel eller en loop, en symbol för en pågående och aldrig upphörande evighetsrörelse. Romanen är full av anspelningar på runda element och föremål, föreställningar och symboliskt laddade betydelser.

Pärmen till Miki Liukkonens roman O.
Pärmen till Miki Liukkonens roman O. Bild: Wsoy Miki Liukkonen,Finlandiapriset

Liukkonens roman dyker ner i ett skikt av denna pågående rörelse och skildrar ett nu på en vecka där personer och händelser kolliderar med varandra likt partiklar i en kvantmekanisk process.

Det som förenar detta myller av personer är att så gott som alla lider av någon form av tvångstankar eller -beteende, de är neurotiska eller har olika former av fobier: vi har t.ex. en litteraturprofessor som är besatt av auberginer som han vårdar ömt och skapar musik med, och en blyg fysikstuderande som endast kan kommunicera med hjälp av färdigt skrivna meddelanden på gula post-it-lappar, för att nämna några exempel.

Denna oförmåga att kommunicera och interagera blir samtidigt en smärtsam bild av vårt splittrade samhälle idag där allt bara flyter och vittrar sönder i ett tilltagande och oöverskådligt kaos – precis som Liukkonens egen skickligt komponerade text.

Cristina Sandu: Valas nimeltä Goliat (Marit Lindqvist)

I Cristina Sandus debutroman följer vi huvudpersonen Alba som står med ett ben i Finland, sin mors hemland, och ett ben i Rumänien, sin fars hemland.

Pärmen till Cristina Sandus roman Valas nimeltä Goliat.
Pärmen till Cristina Sandus roman Valas nimeltä Goliat. Bild: Otava Cristina Sandu,Finlandiapriset

Genom Alba och hennes familj och släkt tvinnas de två ländernas historia samman till en berättelse som omspänner flera decennier.
Fram växer en berörande och mångskiftande berättelse om sorg och saknad, om kärlek och kulturskillnader, om förtryck och förföljelse där samhällsutvecklingen och politiska skeenden i de båda länderna utgör såväl fonden som myllan. Å ena sidan historia, å andra sidan dagsaktuell verklighet.

Cristina Sandus text är mustig och melankolisk, poetisk och porlande, och väver samman minnen, historier och legender till en helhet som imponerar.

Jaakko Yli-Juonikas: Jatkosota-extra (Marit Lindqvist)

Jatkosota-extra är en roman som såväl till sitt omfång som till sitt innehåll utmanar läsaren.

Jaakko Yli-Juonikas berättelse är förlagd till maktens korridorer och är en starkt samhällskritisk politisk satir över ett jytky-Finland där konspirationsteorierna frodas och det råder kaos och kris, förvirring och fördumning.

Pärmen till Jaakko Yliu-Juonikas roman Jatkosota extra.
Pärmen till Jaakko Yliu-Juonikas roman Jatkosota extra. Bild: Siltala kustannus Jaakko Yli-Juonikas,Finlandiapriset

Jatkosota-extra är en kollageroman där det är svårt att få grepp om en regelrätt händelseutveckling eller att följa olika spår i den framrusande och fragmentariska textmassan.

Genom att leka med olika språkliga nivåer, stilar och uttrycksformer förmår Jaakko Yli-Juonikas häckla maktens tomma tunnor där bronset ekar och cymbalerna skräller – det är hejdlöst och hänsynslöst på ett gastkramande sätt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje