Hoppa till huvudinnehåll

Keijos karelska pappa slog rot i svenskbygden

Keijo Pitkänenframför det hus dit pappa Arvo kom som evakuerad.
En snöig och kall dag 73 år senare besöker Keijo Pitkänen det hus där pappa Arvo tillbringade första året efter evakueringen från Karelen. Keijo Pitkänenframför det hus dit pappa Arvo kom som evakuerad. karelare (östersjöfinska),de evakuerade från Karelen,fortsättningskriget

I filmen "Okänd soldat" säger Antero Rokka att han krigar för Karelen. Vi vet hur det gick med Karelen efter krigsslutet. Men hur gick det för de evakuerade och deras efterkommande?

Mitt i smällkalla vintern anländer Arvo Pitkänen till Österbotten. Efter att ha deltagit i striderna vid fronten hade han hamnat upp till Lappland med uppdrag att driva ut tyskarna.

Nu återförenas han med syster och syskonbarn i en liten stuga i svenskbygderna. Han kan inte språket, men värmen i mottagandet kan ingen ta miste på.

På trettondagen bjuds familjen in på middag till värdfamiljen. Bordet dignar av mat, där finns till och med gräddtårtor.

– Pappa Arvo skriver senare att det kändes som om han kommit till himmelriket, berättar sonen Keijo Pitkänen.

Det var säkert mycken oro och många bekymmer som lättade efter ankomsten. Här fick de tak över huvudet åt familjen, medan korna fick flytta in i fähuset och fick hö och foder.

Ny hemort i svenskbygden

Sundom kom att bli ny hemort för Arvo Pitkänen. Här bor sonen Keijo kvar, 73 år efter att pappan kom hit som evakuerad.

Hemmanet i Ristlahti i Uukoniemi kommun i Karelen hade övergetts i all hast när vapnen tystnat. Som ersättning fick de senare ett obrukat område i Ylivieska. Där fanns lite skog, men i övrigt var marken obrukbar.

Evakuering i Sodankylä, Lapplandskriget
Evakuering i Sodankylä, Lapplandskriget Bild: SA-bild kelujärvi

– Som ung tyckte jag inte att det var någonting att börja på med. Pappa sålde då området och fick en mindre summa pengar.

Anpassar sig snabbt

Arvo Pitkänen berättade väldigt litet för sina barn om livet i Karelen. Han gjorde dock en del anteckningar, som Keijo Pitkänen fått efter faderns död.

– Pappa valde att se framåt och bygga upp sitt liv på den nya hemorten. Han kom genast in i arbetslivet och följde med på samma typ av arbeten som de andra karlarna i byn.

Karlarna arbetar i skogen, på sågen, i hamnen och provar också på att arbeta i Sverige. Under en danstillställning i den nya hembyn träffar han en flicka och tycke uppstår – trots att de inte har något gemensamt språk.

Pappa Arvo hade hört svenska första gången under kriget. I Sundom lär han sig snart svenska och svenska blir hemspråk i familjen när Keijo och hans bror växte upp.

– Han hade svårt att komma sig för att tala finska eller karelska med oss. På den här tiden ansåg man dessutom att det inte gick att lära sig två språk på en gång. Resultatet skulle bli att man inte lärde sig någondera ordentligt.

Så jag har fått kämpa för att lära mig finska. Trots att vi ibland kallades finnungar som barn, säger Keijo Pitkänen.

Keijo Pitkänens mamma lärde sig heller aldrig finska ordentligt. Hon tyckte inte om när finskspråkiga släktingar kom på besök, eftersom hon inte förstod vad som diskuterades.

Tillbaka till Karelen

Arvo Pitkänen visade inte utåt om han sörjde Karelen. Politiska resonemang kring huruvida det vore möjligt att få Karelen tillbaka intresserade honom naturligtvis. Men han blickade inte bakåt.

– I början av 1990-talet besökte vi Karelen och pappas gamla hemgård. Tomten är vackert belägen vid Pyhäjärvis strand med odlingsmark runt omkring.

Ryssarna har rivit bort husen. Där fanns bara ett träd och en vinbärsbuske kvar från deras tid.

Keijo Pitkänen visar en förstoring på pappa Arvos hemgård i Karelen.
Keijo Pitkänen visar en förstoring på pappa Arvos hemgård i Karelen. Keijo Pitkänen visar en förstoring på pappa Arvos hemgård i Karelen. Karelen,de evakuerade från Karelen,fortsättningskriget

Nere vid stranden gick med ett högt gränsstaket med taggtråd. Runt omkring fanns räfsad sandmark, som avslöjade om någon gått över gränsen.

– Min faster grät när vi stod vid rödvinbärsbusken. Pappa konstaterade bara att det inte går att återskapa det som varit.

Det var på håret att familjen skulle ha klarat sig undan evakueringen, konstaterar Keijo Pitkänen. Gränsen går genom kommunen. Gravgården med farfars grav förblev på finska sidan.

När de evakuerades hade pappas syster trott att de skulle få fara tillbaka, liksom de gjort under fortsättningskriget. Men pappa visste med säkerhet att de inte skulle få återvända.

Historien om karelarna bleknar

Idag är både pappa Arvo, hans syster och systerdottern döda. Historien om de evakuerade karelarna riskerar att falla i glömska, konstaterar Keijo Pitkänen.

Men han anser att det är viktigt att minnas deras historia, speciellt nu när vi igen har flyktingar i vårt land.

– Det är viktigt att minnas att det finns ett liv bakom varje människa. Också de som på senare tid kommit hit som flyktingar borde få integreras och bli ortsbor, precis som karelarna i tiden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje