Hoppa till huvudinnehåll

Calle hade en villkorlig fängelsedom: Jag grät av lättnad när fotbojan togs bort

promenad i vinter
Calle anser att fotboja var ett ganska bra sätt att avtjäna sitt straff på. promenad i vinter vinter

Calles enda tanke då han hamnade i fängelse var att komma därifån. Hans räddning blev en elektronisk fotboja, men det uppstod en del praktiska problem med den under de två månader han bar den.

Det här är Calles berättelse:

När jag var 28 år gammal begick jag ett brott. Jag har avtjänat mitt straff och är i dag fri men det här är någonting jag skäms oerhört mycket för, så mycket att det är svårt att ens tala om saken.

Jag friades i tingsrätten men i hovrätten dömdes jag till 2 år och 2 månader i fängelse.

Min enda tanke när jag kom in i fängelset var att jag måste bort därifrån. Det var hemskt.

Jag mötte många fångar som var återkommande gäster, sådana som åkte in och ut hela tiden och jag kände ju att jag inte alls var en sådan.

Fotboja ett alternativ

Det var ingen i fängelset som underrättade mig om olika möjligheter att avtjäna mitt straff, till exempel genom att arbeta utanför fängelset.

Men jag märkte ju att en del fångar åkte iväg någonstans om dagarna och började därför fråga runt.

Efter ett tag fixade jag också ett arbete utanför fängelset.

Så fick jag också nys om att man kunde beviljas en fotboja för en del av straffet.

Det gällde att visa lite framåtanda, en fånge som bara suttit på sängkanten och stirrat får knappast sin ansökan beviljad.

Men jag hade varit skötsam, tagit initiativ och arbetat under fängelsetiden.

Jag skäms oerhört mycket för mitt brott

Det som komplicerade grejen var att jag inte begått brottet i min hemstad. Mitt hem och min sambo fanns alltså i en stad medan jag satt fängslad i en annan stad, flera hundratals kilometer bort.

För att kunna ansöka om fotboja måste jag först beviljas flytt till ett fängelse i min hemstad, och därefter ville det nya fängelset också utvärdera mig i en månad innan de gick med på att ge mig fotboja.

Samtidigt besökte övervakarna min sambo och kollade upp min lägenhet.

De besökte också min arbetsplats och pratade med min chef.

Allt det här för att försäkra sig om att det skulle vara möjligt för mig att bo hemma och arbeta samtidigt som jag avtjänade den sista biten av mitt straff.

Skön känsla

Så till sist, efter 13 månader i fängelse, fick jag min boja och åkte hem.

Det var så jävla skönt, jag kände mig som ett barn på julafton.

Jag hade faktiskt kunnat återvända till mitt gamla jobb, men tyvärr gick det inte att lösa med arbetstiderna.

Mitt gamla jobb hade inneburit skiftesjobb och tidsramarna för en fånge med fotboja är mycket strikta. Men jag fick ett annat arbete istället.

Reglerna var mycket tydliga. Jag fick röra mig fritt i staden mellan 06 och 21 men efter det skulle jag befinna mig i lägenheten.

Jag hade lite strul med fotbojan till en början. När jag satt framför teven där hemma började den plötsligt pipa som om jag var ute och rörde på mig.

Jag misstänker att signalen blev fel eftersom jag bodde väldigt nära en kommungräns.

Jag fick förstås stora skälvan när den pep, tänkte att fasen också om jag ska åka in igen för att bojan krånglar när jag inte brutit mot några regler!

Men jag blev genast uppringd och de kunde bekräfta att jag ju var hemma så det var inget mera med det.

Hålla sig på den smala vägen

Varje fredag åkte jag till fängelset för att ge ett urinprov och ge in mitt arbetsschema och lista på de rutter jag skulle behöva röra mig längs under den kommande veckan.

Det gick också att ansöka om undantag. Till exempel fick jag lov att delta i ett dop under den här perioden fast det låg utanför mina vistelsegränser.

Den som har fotboja får inte använda några rusmedel alls.

Förutom urinprovet varje vecka görs stickprov, som kan ske precis när som helst.

Jag fick stora skälvan då fotbojan pep

Visst vad jag väldigt sugen på en öl till maten på julafton men det var inte värt risken.

Så det här med rusmedlen var inget stort problem för mig.

Att stickproven också kunde göras på arbetstid var förstås besvärligt. Jag ville inte att någon på mitt arbete skulle veta vad jag gjort, jag skämdes så.

Men de som gjorde proven var otroligt hyggliga.

Ibland var det inte möjligt för mig att lösgöra mig från jobbet på ett diskret sätt, men då väntade de i upp till 20 minuter så att det hela skulle gå att sköta utan att mina arbetskamrater märkte vart jag tog vägen.

De var faktiskt jäkla sjyssta.

Vi var väl ett femtiotal anställda på min arbetsplats, men jag tror faktiskt att det bara var mina chefer som visste hur det låg till.

Jag har alltid vart sportig om det var ju också lite utmanande. Med simningen fick jag helt enkelt ta en paus, för det går ju inte att dölja bojan i simbassängen.

På gymmet hade jag tjocka fotbollsstrumpor som jag buntade ihop runt vristerna så bojan inte syntes.

Tacksam för allt stöd

Alla mina kompisar visste hur det låg till med mitt brott och straffet. Och ärligt talat – det är nog dem jag har att tacka för att jag har livet i behåll.

Under första tiden i fängelset hade jag inte rätt till varken telefonsamtal eller besök. Men jag fick brev.

Jag har dem alla kvar i en 150 liters sopsäck. Jag fick flera brev varje dag och då jag beviljades telefon- och besökstid var min lista alltid full.

När jag kommit hem med fotbojan men inte fick resa omkring, kom mina kompisar och hälsade på och firade jul hos oss fast många bodde i en annan stad.

Själva bojan var egentligen inte så besvärlig.

Mest var jag rädd för att den skulle lossna eller gå sönder, eftersom den bestraffade själv måste ersätta bojan och den är värd tusentals euro.

Det var den bästa dagen i mitt liv

Den första veckan satt den lite tight men de löste upp den och snart glömde jag nästan bort att jag hade den på mig.

Då var det faktiskt knepigare med sändaren som man också ska ha med sig. Den ser ut som en extra tjock smarttelefon och är ganska klumpig.

Den ska hela tiden finnas högst tolv meter från bojan och eftersom de inte sitter fast någonstans är den svårare att hålla reda på.

I gymmet hade jag den i träningskassen och hade kassen med mig medan jag tränade.

Där hemma skolade jag hunden att hämta sändaren till mig.

Grät av lättnad

Och så efter några månader kom dagen då jag skulle ta bort bojan.

Jag ansökte om att få åka till fängelset redan fem på morgonen för att hinna till ett flygplan som avgick på förmiddagen.

Jag hade bokat en arbetsintervju i ett annat land, det skulle bli en ordentlig omstart när straffet var avtjänat.

När jag sedan åkte från fängelset mot flygplatsen grät jag hela vägen.

Det var den bästa dagen i mitt liv. Nej, förresten, nästbäst, efter bröllopsdagen.

Jag tycker fotboja är en ganska bra form för att avtjäna ett straff.

Lite fundersam blev jag när jag märkte att också folk som satt inne för mord kunde beviljas fotboja, det tycker jag är konstigt.

Men för mig var det bra att kunna sköta min ekonomi, ha bil och huslån och så vidare.

Om jag inte hade fått chansen att ha en inkomst under straffperioden hade jag haft mycket svårare att komma på fötter igen efter att straffet var avklarat.

Läs mera:

En kvinna i duschen

Duscha med elektronisk fotboja - så här kan också ett straff se ut

Har du nångång undrat över vad de som blivit dömda till villkorligt fängelse gör om dagarna? Eller de som utför samhällstjänst? Svar: De lever sina vanliga liv fast med en del restriktioner.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle