Hoppa till huvudinnehåll

Hon har popens mest sagolika röst

Björk live 2012.
Björk live 2012. Bild: Felipe Trueba Björk

Hon är artpopens drottning, för att hon skapar musik på helt egna villkor. Isländska Björk är aktuell med sin tionde skiva som hon kallar ”ett kärleksbrev till optimismen”, och har också deltagit i #metoo-diskussionen. Tomas Jansson berättar historien om popmusikens mest sagolika röst.

Tre saker jag kommer att tänka på då det blir tal om artisten Björk.

Oförutsägbarhet. En total brist på Fejk. Och Rösten! Framför allt Rösten.

Studerar man populärmusikens senaste fyra decennier finns det knappast någon röst som har varit lika enastående, lika mycket redan i mitten av 1980-talet som 2017.

MusicTV-generationen glömmer dessutom aldrig hennes fantastiska galna videon. Som Human Behaviour (1993) där Björk i en drömlik animerad sagovärld möter en björn som knockar en jägare, eller en jättelik fluga som hon dansar med framför gröttallriken i en skogsstuga.

Hon har alltid älskat att experimentera med nya influenser, både vad gäller musik och användning av ny teknologi. Hon hämtade avantgarde till MusicTV, elektronisk musik till mainstreampopen - och varje gång man tror att hon har gått så långt man kan gå, hittar hon ännu en väg mot någonting ännu längre bort.

Som på nya Utopia-skivan; ett sagolandskap fyllt av flöjter, melodislingor och arrangemang som mera smakar elektronisk konstmusik än pop.

Mera om den skivan senare, och om hennes inlägg i #metoo-diskussionen där hon pekat mot det manliga regigeniet Lars von Trier.

Men så var det den där gudomliga Rösten.

Björks röst är som en trollstav som öppnar dörrar till vilka världar som helst. Som en saga där vad som helst kan hända. Den är så lekfull och intuitiv, så självklar och hisnande närvarande, lyckas med att bara finnas där, så otvunget och samtidigt så totalt.

Så har det alltid varit, ända från 80-talets anarkistiska pop till dagens elektroniska sagolandskap.

Skivdebuterade som 12-åring

Om man berättar Björks historia känns det naturligt att börja för 30 år sedan, även om hon då redan hade skivdebuterat (som 12-åring!) och hunnit medverka i både punk- och jazzband. Men det var med det isländska indiebandet Sugarcubes som hela världen lärde känna fenomenet Björk.

Året är 1988. Den brittiska rockpressen, på den tiden världsberömd för att kunna både skapa och begrava kultfenomen, har hittat en ny kelgris. Ingen har tidigare hört något om rock från Island, men då både Melody Makers och NMEs paradsidor slår upp Sugarcubes på sina paradsidor vill plötsligt alla flyga till Island för att ta reda på varifrån den nya sensationen egentligen kommer.

DebutLPn Life's Too Good är en indiepopens klassiker, fylld av låtar som blandar anarki med oskuldsfullhet, demoniska texter med ursnygg pop. Och där på ytan; Björks fantastiska röst som trollar och lockar och utmanar.

Skivkonvolut.
Skivkonvolut. Bild: Tomas Jansson / YLE The Sugarcubes

På jättefestivalen Roskilde i Danmark det året är Sugarcubes en av de mest väntade gästerna, trots att knappt någon hade hört talas om gruppen ännu några månader tidigare.

Efter en av mitt rocklivs mest minnesvärda konserter samlas gruppen till en presskonferens som – liksom musiken – är fylld av anarki och lekfullhet. Arrangörerna bär in vin och tallrik efter tallrik med frukter och ägg (!), och då bandet i väntan på frågor serverar sig, skrattar en vitklädd barnsligt uppspelt 22-årig Björk till; ”det här måste vara mitt 50-årskalas, varför skulle jag annars äta medan andra tittar på?”

Fem år senare inleder Björk en solokarriär som småningom befäster hennes position som popvärldens mest omtalade egensinniga artist, ständigt öppen för nya influenser, triphop och jazz och house och elektronisk musik, ständigt ständigt på väg.

Finlandsdebut på Pori Jazz

Jag träffar henne en gång till i svenska Hultsfred, några veckor innan hennes Finlandsdebut som soloartist 1996.

Björk på Pori Jazz 1996.
Björk på Pori Jazz 1996. Björk på Pori Jazz 1996. Bild: Tomas Jansson. Björk

Igen förvandlar hon en presskonferens till något alldeles speciellt, den här gången genom att packa in journalisterna i en buss som kör kilometer efter kilometer genom Astrid Lindgren-landskap, fram till en herrgård mitt i skogen där hon talar om att ”leva i nuet” och ”vikten av att inte fejka” och att ”hinna ikapp sig själv”. Och hon får det faktiskt att låta på riktigt, och inte bara som tomt prat.

- Jag är oerhört privilegierad. På Island kunde jag experimentera i femton år utan att någon kom och berättade hur man borde göra. Och då jag kom till England har jag fått träffa fantastiska musiker som kunnat hjälpa mej att förverkliga vad som helst.

- Nu sysslar jag mycket med elektroniska rytmer, försöker hålla dem rena och verkliga. För mej är det elektroniska det mest ärliga. Syntar borde stiga upp och säga ”jag är stolt över att vara synt” istället för att försöka härma fioler.

- Jag gillar stunder då väldigt olika mänskor kan mötas och ge varandra det de har, och ändå förblir sej själva. Det är så jag vill jobba, samarbeta med mänskor som har en helt annan bakgrund än jag själv.

Det var något hon talade om redan i Roskilde 1988 (”vi i Sugarcubes är alla egoister och passar egentligen inte ihop. Men det är bra. Saker ska inte passa för bra ihop”), och på den vägen är det fortfarande.

På nya skivan har hon samarbetat med den 28-åriga producenten/DJn Alejandro Ghersi (Arca). Så hämtar Björk influenser från en yngre generation till sin musik.

Nya skivan Utopia är ett elektroniskt sagolandskap

Tillsammans med Arca har Björk skapat musik som ett elektroniskt sagolandskap. Utopia smakar modern kammarmusik, eller elektronisk konstmusik, med flöjten – vid sidan av Björks egen röst – som ljudbildens mest dominerande instrument.

Skivkonvolut, Utopia.
Utopias skivkonvolut. Skivkonvolut, Utopia. Bild: One Little Indian. Björk

I färska intervjuer har Björk berättat om hur hon samlat ihop ett gäng på tolv kvinnor som varje fredag tränade tillsammans med sina flöjter, eller gick omkring i alla Reykjaviks kyrkor för att hitta rätt ljudatmosfär.

Och så hennes röst, fortfarande Björks röst som ett magiskt element. Så självklar. Så tidlös. Så fylld av känslor.

Björk har själv kallat Utopia för ett kärleksbrev till optimismen, som ”att fly till en ö där det bara finns kvinnor och barn, och alla spelar flöjt”.

Mycket går att härleda till hennes eget liv, om tillvaron efter en smärtsam skilsmässa och vårdnadstvister (som två år gamla Vulnicura handlade om), eller om en värld där människor som Donald Trump kan bli ledare.

- Vi kan inte gräva ner oss i frustration och hopplöshet. Vi måste komma med idéer om hur världen vi vill leva i ska se ut.

Lyfter fram kvinnans roll som styrande artist

I samband med Metoo-rörelsen har Björk också lyfts fram som en förebild för kvinnliga artister.

Det handlar om allt från att hon protesterat mot att hennes roll som producent eller ljudtekniker alltid har förringats, till att hon stått upp mot såkallade manliga genier.

Det mest kända exemplet handlar om inspelningen av musikalfilmen Dancer in the Dark (2000) då hon tog en fight med Lars von Trier – och på kuppen fick epitetet ”svår” i medierna.

Nu berättar hon att hon bara ville bevara kontrollen över sin musik. Då musiken sedan bearbetades utan att Björk blev tillfrågad, fick hon höra att musiken inte längre är hennes utan filmproduktionens. Då protesterade hon, höll sig borta från inspelningarna (”men bara en enda dag”), och fick sedan igenom sina krav.

Men det handlar också om att som kvinna få credit för tekniskt kunnande, att krossa myten att kvinnor inte sitter vid mixerbord.

- Jag tror det oftare är så med kvinnor att vi får höra att, om vi har kontakt till den mer känslomässiga sidan av vårt jag så är vi inte kapabla att ta ett steg tillbaka och redigera det, berättar hon för The Guardian.

Björk på scenen 2007.
Björk 2007. Björk på scenen 2007. Bild: Juan Martin Björk

- På Vespertine gjorde jag 80 procent av allt innan producenten kom in, men det var han som fick all credit för produktionen.

Eftersom det fanns så få bilder av kvinnliga artister sittande vid mixerbord, lät hon 2004 ta PR-bilder från inspelningen av Medulla där hon gjorde just det, satt vid ett mixerbord.

Det har hon också gjort med nya skivan.

- Det tog tre månader för mej att mixa skivan, eftersom balansen mellan flöjterna och det elektroniska och min röst och fåglarna var så känslig.

Resultatet är en skiva som smakar perfektionism utan att alls vara stel eller sönderproducerad. Samtidigt är det en skiva som viskar efter koncentration. Det är ingen bakgrundsmusik. Det är musik som gör gott av att få tid att hitta in i

Själv föreslår jag låtar som Losss, eller The Gate som inkörsportar till skivan. Eller Tabula Rasa, där hon sjunger om uppgörelser med nedärvda patriarkala mönster; ”Break the chain of the fuckups of the fathers / for us women to rise and not just take it lying down”.

Björk Gudmundsdottir

Född i Reykjavik 1965. Debutskivan Björk gavs ut i december 1977 och bestod mest av covers men också av en låt skriven av en då 11-årig Björk.
Genombrott med The Sugarcubes som grundades 1986, men är mest känd för en lång solokarriär som hittills omfattar tio skivor: Debut (93), Post (95), Homogenic (97), Vespertine (01), Medulla (04), Volta (07), Biophilia (11), Vulnicura (15) och Utopia (17).
Hon har också medverkat i sex filmer, mest känd för Lars von Triers Dancer in the Dark – för den belönades hon med ett pris som bästa kvinnliga skådespelare under Cannes filmfestival och var Oscarnominerad för bästa musik.
Idag lever Björk halva sin tid i New York, den andra halvan på Island. ”Som en flyttfågel”, som hon själv har kallat det.

Äldre citat är från presskonferenser i Roskilde och Hultsfred, de färska citaten är plockade från intervjuer i brittiska The Guardian och amerikanska New York Times.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje