Hoppa till huvudinnehåll

Alla tiders blåvita idrottsögonblick – hjältedådet som gjorde Lasse Virén odödlig

En händelse som symboliserar finsk sisu. Lasse Viréns OS-guld på 10 000 meter i München 1972 är det största idrottsögonblicket i Finlands historia. Här är berättelsen om den hänsynslösa taktikern som hyllas av konkurrenterna, den historiska nationalhjälten som bromsas av älgjaktsolyckor och skoskandaler – och guldet han aldrig borde ha tagit.

En suck sveper över stadion. En tystnad lägger sig bland publiken. Och över hela Idrottsfinland. Var det verkligen så här det skulle gå?

Det är OS-final på 10 000 meter i München den 3 september 1972. Det är dagen då Lasse Virén, i sin första mästerskapsfinal, ska återupprätta den stolta långdistansnationens olympiska ära.

Men så sker det.

Virén faller omkull knappt halvvägs in i loppet, täten rymmer iväg, allting är över.

"Jag blev alldeles blek. Fyra och en halv sekund kan vara en överraskande lång tid. Man hinner tänka ett och annat.”

-tränaren Rolf Haikkola i Yles färska dokumentär Lasse Virén – Reflektioner (fi. Jälkikaikuja), därifrån många av citaten i artikeln är plockade.

Men Virén vägrar ge upp. Han stiger upp, tänker först börja springa åt fel håll, men fäster sedan blicken på tätklungan. Ledande David Bedford låter bli att skruva upp tempot och Virén är ikapp på nolltid.

Publiken applåderar.

– Bedford sprang redan på gränsen till sin kapacitet, han klarade inte längre av att accelerera. Bedford visste nog inte vad som hände eftersom han sprang framför mig. Jag bara hörde att något hände, men visste inte vem som föll, berättar Emiel Puttemans.

”En idrottare märker när någon helt enkelt är bättre”

Bedford har hållit ett knyckigt tempo med en ursinnig första halva och sedan ett par lugna kilometrar. Nu skruvas farten upp igen.

Av Lasse Virén.

Fyra man hänger med. Spaniens Mariano Haro, Etiopiens Miruts Yifter, USA:s Frank Shorter och den fruktade belgaren Puttemans. Bedford är avhängd.

Haro tar täten med två varv kvar, Virén ligger fyra. Sedan kommer rycket. Då 500 meter återstår kliver Virén upp i ledning och endast Puttemans kan längre utmana.

I den sista kurvan ser det redan ut som om Puttemans passerar, men Virén biter ihop och håller ut. Långspurten skördar sina första offer.

Lasse Virén vinner OS-guld på den nya världsrekordtiden 27.38,35 och skriver det första guldkantade stycket i en av de ståtligaste idrottsberättelserna i Finlands historia.

– Lasse var starkare, medger Puttemans som till slut förlorade med en sekund. Jag kände det framför allt på det sista varvet. I den sista kurvan låg jag två meter bakom och kom nästan upp sida vid sida. Men sen bara for han.

– En idrottare märker när någon helt enkelt är bättre. Man känner det.

”Efteråt har jag tänkt att om jag känt mig osäker så hade det varit en enkel orsak att avbryta och säga att ”nog skulle jag väl annars ha klarat mig, men då jag föll blev det inget”.”

-Lasse Virén

Brendan Foster, flerfaldig mästerskapsmedaljör och senare en av Viréns tuffaste konkurrenter, summerar myten om den historiska mannen från Mörskom.

– Den bestående bilden av Lasse Virén är att han faller ner, stiger upp, samlar sig, korsar mållinjen, slår världsrekord. Vilken story!

Det är bedriften som symboliserar finsk sisu och aldrig ge upp-mentalitet. Det är bragden som gör Lasse Virén odödlig inom blåvit idrottshistoria.

– Kanske det i och med mitt krypande fastnat i minnet hos så många. Att människor kommer ihåg det tack vare den konstiga incidenten. Det gav en extra krydda åt det hela, säger Virén nu till Yle Sporten.

Tänkte nekas plats i guldloppet

Det var samtidigt en tävling Virén var nära att missa. 23-åringen hade i juli sprungit finländskt rekord (13.19,0) på 5000 meter men var inget självskrivet namn på den dubbla distansen hos Finlands olympiska kommitté.

– Jag började kräva att Lasse måste få springa men fick alla emot mig. Våra skidor gick lite i kors och Lasse hade enligt dem inte ett tillräckligt bra resultat på 10 000 meter, berättar tränaren Rolf Haikkola.

Virén statistiktid var de facto blygsam. Han hade endast två lopp på milen, båda från maj.

”Om jag hade misslyckats med en så talangfull löpare hade det nog harmat helt fruktansvärt mycket.”

-Rolf "Rolle" Haikkola, som tog över Lasse Viréns träning hösten 1969

Haikkola plockar upp telefonen och ringer till Oslo, där internationella friidrottstävlingar går av stapeln i början av augusti. 10 000 meter fanns ursprungligen inte med i grenutbudet, men Haikkola övertalar arrangörerna.

Loppet avgörs före de egentliga tävlingarna, jämbördiga motståndare saknas, men Virén springer i ensamt majestät 27.54,4 – finländskt rekord och världsårsbästa.

– Jag tänkte att månne det nu inte räcker för olympiska kommittén, skrattar Haikkola.

Exakt en månad senare är Lasse Virén olympisk mästare och världsrekordman på distansen.

Första och sista guldet smakar bäst

Ett par veckor efter Oslo löper Virén världsrekord på två mile (8.14,0) i Stockholm och besegrar samtidigt de flesta huvudkonkurrenterna.

Självförtroendet växer, liksom motståndarnas osäkerhet.

Han går in i finalen på 5000 meter i München som stor segerfavorit och tar sitt andra OS-guld. Men hårt sitter det åt även nu, precis som i samband med guld nummer ett en vecka tidigare.

Virén kliver upp i ledning när klockan klämtar för det sista varvet, men på bortre rakan passeras han av både amerikanen Steve Prefontaine och den regerande mästaren Mohammed Gammoudi, som krokade in i stapplande Virén och förstörde sitt lopp på 10 000 meter.

Tunisiern är ute efter revansch – och leder med 120 meter kvar. Men sedan sätter Virén in stöten, lämnar Gammoudi och Prefontaine bakom sig och vinner på det nya OS-rekordet 13.26,4.

Mohammed Gammoudi och Steve Prefontaine stretar emot, men inget rår på den omöjliga finländaren.

– Det första guldet är förstås alltid det första, och de övriga känns kanske aldrig riktigt lika stora och vackra. Man blir van, säger Virén till Yle Sporten och fortsätter.

– Men jag måste säga att jag själv också värderar det sista helt i samma kategori, eftersom jag ju under inga omständigheter skulle vinna det.

Mer om det senare.

Liten i orden, stor på jorden

Lasse Virén har alltid varit en lugn, anspråkslös och disciplinerad person. En vanlig finsk man, beskriver frun Päivi som är hemma från samma trakter i nordöstra Nyland.

Efter München gav kommunen honom en tomt och han har bott kvar i Mörskom hela livet, bland släkt, vänner och bekanta som aldrig lyft upp honom på en piedestal. Lasse har fått vara en i mängden, så väl nu en fyrfaldig olympisk mästare kan vara bara en i mängden.

Han har alltid varit noggrann med att ta andra i beaktande, han vill ogärna framhäva sig själv och blir sällan arg.

Men på banan är han hänsynslös. Han får aldrig ut allt i träningar eller ens mindre tävlingar, men i mästerskap kliver han ut ur sitt skal.

Inga nerver att tala om. En intelligent, självsäker taktisk mästare. Modig och vid behov fräck. 80 procent av segrarna kom tack vare den mentala styrkan, menar tränaren Haikkola vars huvudbudskap inför loppen i sin enkelhet löd: Tänk, tro, agera.

Lasse Virén har bott hela livet i Mörskom. Han jobbade som polis vid sidan om löpandet på 1970-talet och har efter det bland annat suttit i riksdagen.

År 1992 tog han över familjens transportföretag, som nu sonen Matti leder i fjärde generationen.

Den lugna personligheten syntes inför loppen. När löparna väntade på att äntra arenan inför 10 000 meter i München låg Virén stilla med slutna ögon på omklädningsrummets golv, medan Puttemans nervöst vandrade runt i cirklar.

– Inför starten hade Puttemans redan gått ut men gick tillbaka för att väcka Lasse, ”let’s go, let’s go”. Lasse gjorde det helt med flit, säger tävlingskumpanen och goda vännen Seppo Tuominen.

– Han var inte nödvändigtvis världens fysiskt bästa och tuffaste, men mentalt var han överlägsen.

Psykiskt över alla andra

Det påstående undertecknar Brendan Foster.

– Det människor inte ser i friidrott är de mentala prövningarna. Du kan aldrig se vad som händer här uppe, säger Foster och pekar på huvudet.

– Du kan få ledtrådar från ansiktsutrryck. Lasse hade alltid blicken rakt framåt, han ignorerade det som hände runtomkring honom, fullt fokus och koncentration. I sitt huvud sade han ”Jag kommer att vinna det här, jag bryr mig inte om hur mycket det gör ont, jag kommer att vinna”.

Det skulle komma att synas med all önskvärd tydlighet på 5000 meter i Montreal-OS 1976, loppet Virén ”aldrig borde ha vunnit”.

”Lasse är inte den som säger stora saker – han gör stora saker. För många är det tvärtom. Han gjorde sitt på banan, ville inte bli känd, sökte inte publicitet – han gjorde det för att han var den här mannen från Mörskom i Finland som ville vara bäst. Och han var bäst.”

-Brendan Foster (i bilden bakom Virén på 5000 meter i OS i Montreal 1976)

Proffsbeskyllningar efter skolyft

Åren mellan München och Montreal är brokiga. Ruljansen den dubbla mästaren är tvungen att genomgå stör, dessutom krånglar kroppen.

Trots ett trilsknade knä tar han silver på 5000 meter och slutar sjua på 10 000 meter i EM i Rom 1974. I januari 1975 opereras låret. Allting siktar ändå på OS i Montreal – och där är han igen på topp.

På 10 000 meter tar Lasse Virén sitt mest ohotade OS-guld. Han hänger av sin enda utmanare Carlos Lopes från Portugal 450 meter före mål och löper in på karriärens näst bästa tid 27.40,38, två sekunder sämre än i München.

Det mest dramatiska händer efter målgång.

Nycket som den svenska tidningen Dagens Nyheter beskrev med rubriken: Alla tiders reklamkampanj.

Virén tar av sig skorna och poserar med dem i segerfotona. Ett marknadsföringstrick och strikt emot amatörreglerna, anser den internationella olympiska kommittén som kallar in mästaren på förhör.

– De frågade om det var ett planerat knep att lyfta fram skorna. Om jag bara hade kunnat planera sånt, flinar Virén som berättar att han hade blåsor på tårna och ville lufta fötterna.

Segern han inte borde kunnat ta

I brist på bevis går Virén fri. 5000 meter står inför dörren. Det omöjliga loppet.

Han ställs mot förutom den bekanta britten Foster stenhårda medeldistansare i bland annat nyzeeländarna Dick Quax och Rob Dixon samt västtysken Klaus-Peter Hildenbrand.

”Vi stod fyra eller fem stycken på startlinjen som tänkte att om allt går bra kan just jag vinna. Men så fanns det en som visste att han kommer att vinna. Det finns en viss skillnad i att tänka att ”jag tror jag kan vinna” och ”jag vet att jag kan vinna”.”

-Brendan Foster

Helt så säker var Virén ändå inte. Han leder fältet in på det sista varvet, men har ett koppel erkänt vassa spurtkanoner i släptåg.

– Om ens en hade kommit förbi hade situationen säkert varit en helt annan. Då hade mitt psyke kanske inte hållit, medger Virén.

Men ingen kommer någonsin förbi.

Viréns ursinniga sista kilometer bränner medeldistansarnas krut. Hildenbrand försöker, Dixon försöker, Quax försöker. Ingen lyckas.

I ögonvrån ser Virén hur de svartklädda nyzeeländarna är på vippen att passera.

– Jag hittade en växel till. Det räckte. Den svarta skuggan gled bort ur ögonvrån. Kalkstrecket störtade emot mig som en räddare. Jag hade vunnit. Först nästa dag förstod jag att tävlingen varit en verklig thriller, konstaterade Virén i boken Kullatut piikkarit samma höst.

Klockan stannar på 13.24,76, karriärens fjärde bästa tid trots en förhållandevis maklig takt fram till de avslutande varven.

”Det var inte bara det tuffaste loppet Lasse någonsin sprungit – det var det tuffaste loppet för alla andra också. Hade det inte varit det hade vi besegrat honom, han sög spurten ur alla andra.

-Brendan Foster

På väg mot makalöst maratonmirakel

Dagen efter ligger loppets femma Foster på sängen i hotellet, fortfarande utpumpad. Han slår på tv:n och herrarnas maraton – och vems nuna dyker upp om inte Lasse Viréns.

Han är redan historisk, den första löparen i historien att vinna både 5000 och 10 000 meter i två OS på raken, men vill ännu upprepa Emil Zátopeks bragd från Helsingfors 1952.

Zátopek vann först guld på 10 000 meter, sedan 5000 meter och tre dagar senare också maraton. Virén har endast ett knappt dygn att återhämta sig – till sitt livs första maraton!

”Jag sade till honom att ”du hinner aldrig återhämta dig med den tidtabellen, men man vet ju aldrig vad man ska vänta sig av dig, så försök bara om du verkligen vill.”

-Rolf Haikkola (bilden från det sista mästerskapsloppet på bana i Moskva 1980)

Det går till slut som Haikkola och många andra befarade. Virén leder tävlingen vid knappa 30 kilometer, men sedan börjar energilagren eka tomt. Han kommer i mål på femte plats.

– Jag pratade med honom på kvällen och sade att ”hördu, Lasse, fyra OS-guld är otroligt, men det jag verkligen inte kan förstå är det här maratonloppet", berättar Foster.

– Jag fortsatte att ”du vann ju nästan!”. Han svarade att ifall han hade haft en vilodag till hade han vunnit. Och jag trodde på honom.

Zátopek såg Virén som vinnare i avskedet

Efter Montreal börjar glöden slockna. Virén har tillsammans med Haikkola bestämt att han ställer in siktet på OS i Moskva 1980, men olympiaden fram dit är – igen – söndrig.

I december 1976 tar han emot priset som årets idrottare i Finland med foten i paket. Han har brutit vänstra vristen under älgjakt, hans favorithobby.

Där startar en ond skadespiral som bland annat sätter stopp för medverkan i EM i Prag 1978. De årliga träningskilometrarna kommer endast upp i hälften av det vanliga (ca 8000 km/året) i förberedelserna inför Moskva.

– Ingen skillnad hur talangfull och hård kämpe du är – du klarar dig inte enbart på finsk sisu. Det kräver också kondition, vet Haikkola.

I sin sista inhemska, lekfulla tävling ”Lassen hölkkä” som hans förening Myrskylän myrsky ordnade hösten 1980 löpte ett tiotal olympiska medaljörer längs med Mörskoms vägar.

Emiel Puttemans vann före bland annat Brendan Foster, Miruts Yifter, Kaarlo Maaninka och givetvis Virén själv. Alla bodde hemma hos Lasse och frun Päivi.

(I bilden gratulerar Virén och Maaninka tiotusenmästaren Yifter i Moskva)

Men dryga 300 meter kvar av Moskvamilen är Virén fortfarande jämsides med ledaren. Sedan rymmer tre etiopier som får sällskap av Kaarlo Maaninka. Men inte Lasse Virén.

Den stora mästaren är besegrad och korsar mållinjen som femma.

– Emil Zátopek sade att han aldrig tidigare känt och säkert heller aldrig kommer att känna att idrottaren som är femte i mål vinner tävlingen. Det är ganska mycket sagt av Emil, påpekar Haikkola.

På maraton, som avgörs samma dag som 5000 meter, avbryter Virén på grund av mag- och fotproblem efter 20 kilometer.

Elitkarriären är över.

– Jag märkte redan på våren inför Moskva att det inte riktigt nappar. Man tittar ut genom fönstret på vädret och hittar på bortförklaringar för att skippa träningen. Det är bara så att ivern dämpas.

Förde vidare Paavo Nurmis stafettpinne

Men Lasse Virén hade redan uppnått mer än han själv eller någon annan hade vågat önska.

Framgångarna var av omåttlig betydelse för den stolta löpnationen som fram till München fått vänta på ett OS-guld på 10 000 meter i 36 långa år.

– Hans betydelse i sin tids finländska idrottshistoria och som nationalhjälte förstås bäst av dem som efter många besvikelser fick bevittna hur fantastiskt finländsk uthållighetslöpning och hela friidrotten steg fram igen, skriver Seppo Martiskainen i boken Yleisurheilu Suomen historiassa (2017).

Efter den glänsande långdistanseran på 1970–80-talen med en drös finländska mästerskapsmedaljer har nivån igen sjunkit. Ingen har på länge kommit ens i närheten av Viréns i sig lysande tider.

”Ibland måste man fråga sig hur det kan ske då förhållandena och banorna blivit bättre. Nå, karlarna har blivit sämre.”

-Lasse Virén (bilden från invigningen av friidrotts-VM i Helsingfors 2005)

Det oförglömliga guldet efter fallet i München och den lika betydelsefulla som historiska OS-dubbeln för in Lasse Virén som nummer 1 bland Finlands hundra största idrottsögonblick i Yle Sportens ranking.

Inte den i dag 68-åriga legendaren emot.

– Det är väl svårt att gå och ändra på det när man själv varit minst sagt delskyldig till den här händelsen, skrattar han.

– Fallet spelar säkert in, liksom faktum att det kom just i långdistanslöpning. Paavo Nurmi och de övriga skapade i tiderna en stark tradition, som gör att också mina segrar lyser kraftigare fram.

– Allting beror på vad man gett sitt hjärta till.

Lasse Virén gav sitt hjärta till löpningen.

Lasse Viréns OS-guld på 10 000 meter i München kommer in på placering 1 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Källor: Lasse Virén – Reflektioner (Petra Manner, 2017); Annat vain kaiken (Seppo Luhtala, 1981); Lasse Virén – Kullatut piikkarit (Antero Raevuori & Pentti Vuorio, 1976); Yleisurheilu Suomen historiassa (Seppo Martiskainen, 2017).