Hoppa till huvudinnehåll

Det lilla landets stora fest – totalt utopistisk dröm blir sann

Trots kraftig kritik och stor skepticism gör Finland det omöjliga. En egentligen fullständigt orealistisk dröm förverkligas och lilla Finland blir landet som bjuder in alla nationer på lika villkor. Spelen har en enorm betydelse i efterkrigstida Finland och för med sig tuggummit, minigolfen och Coca-Colan.

I tolv år fanns ingenting så dominerande, bjudande och manande i Helsingfors stadssilhuett som det vita, ranka, höga tornet som höjde sig över Olympiastadion. Det stod där genom åren som en trotsig påminnelse om vad som borde ha varit.

Men också som ett löfte.

Och stunden kom till slut.

I flera decennier hade drömmen om olympiska spel funnits bland finländska idrottsledare. År 1952 blev drömmen verklighet då sommar-OS landade i Helsingfors. Ett evenemang som kom att ha en stor betydelse för vårt land – framför allt ytterom de idrottsliga arenorna.

Den stora bakgrundskraften

Idrottsledaren och affärsmannen Erik von Frenckell är en av den finländska olympiska historiens främsta förgrundsgestalter. Om inte den allra främsta.

Han rodde iland projekt som på förhand verkade fullständigt orealistiska – och hans stora livsverk var OS i Helsingfors 1952.

Erik von Frenckell, en man av stora visioner och vassa armbågar, gjorde en imponerande karriär som idrottsledare och kallades i folkmun ”Jokapaikan Erkki”. Ett smeknamn han själv såg som en hederstitel.

Han var medlem i Finlands olympiska kommitté i åren 1919–1976 och i IOK 1948–1976. Han fungerade som Bollförbundets ordförande åren 1918–1952 och var även viceordförande i Fifa. Och inte minst var han den enskilt synligaste och viktigaste personen bakom OS i Helsingfors.

Vid invigningen av Bollplanen i Helsingfors den 12 september 1915 uttryckte von Frenckell i öppningstalet sitt intresse för att låta bygga ett stadion på östra sidan om planen. Det här med tanke på eventuella framtida OS.

Det här var ett uttalande som fick många att höja på ögonbrynen. Finland som värd för olympiska spel kändes som en omöjlig tanke för många.

Trots att Finland haft goda framgångar vid OS i Stockholm 1912 var möjligheterna till att få ordna spelen så gott som noll. Finland var inte ens ett självstädigt land.

von Frenckell gav ändå inte upp – och fyra årtionden senare kom drömmen att gå i uppfyllelse.

Olympiastadion byggdes för övrigt exakt på den plats von Frenckell hade skissat upp i början av seklet.

Tvivel på hemmaplan – Kekkonen pessimistisk

På 1920-talet började man bland landets idrottsledare mer allmänt prata om att Finland borde arrangera OS. I slutet av 1920-talet hade man grundat stadionstiftelsen som hade som uppgift att samla in medel för ett stadionbygge.

Finlands representant i IOK, Ernst Krogius, tvivlade på att Finland skulle klara av arrangemangen. Detta irriterade von Frenckell som ville se snabba och positiva beslut. År 1927 inledde Krogius sonderingar inom IOK för att visa att Helsingfors var intresserat av olympiskt värdskap för sommarspel.

Finland beslöt 1930 att ansöka om spelen 1936. Beslutet visade sig vara förhastat eftersom inte en enda av de tävlingsplatser som behövdes stod klar. På flera av arenorna hade inte ens byggnadsarbeten påbörjats.

Finland drog sig ur leken innan beslut om värdskap tagits. Sommar-OS 1936 gick till Berlin. Politiskt spel avgjorde värdskapet till Tysklands fördel.

Helsingfors olympiastadion invigdes den 12 juni 1938, fyra år efter byggstarten, och stod 14 år senare värd för en regnig OS-invigning. Spelen öppnas av republikens president J.K. Paasikivi efter Erik von Frenckells inledande välkomsttal.

Flera tidigare försök att få till stånd en stor arena hade strandat på grund av finansieringsproblem, men den 1927 grundade Stadionstiftelsen med von Frenckell som ordförande drev igenom projektet.

De finländska idrottsledarna gav inte upp trots att det första försöket strandade innan det ens kommit igång på allvar. Lobbandet fortsatte och i spetsen för lobbandet stod Erik von Frenckell.

Vid IOK-mötet i Los Angeles år 1932 uppträdde Finland för första gången som en av arrangörskandidaterna för sommarspelen 1940. Inom finländskt idrottsliv fanns det ännu vid denna tid stor pessimism angående de blåvita chanserna.

Speciellt från ordförandehåll inom Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund FGIF, där Urho Kekkonen styrde, var pessimismen stor. Erik von Frenckell kritiserade Kekkonen för hans negativa inställning och dessa två herrars förhållande kom att vara kyligt för en lång tid framöver.

OS 1940 höll på att bli verklighet

År 1935 sände Helsingfors en anhållan till IOK om värdskap för sommarspelen 1940, undertecknad av överborgmästare Antti Tulenheimo och Erik von Frenckell.

Även nu spelade dock politik en stor roll. Tyskland och dess bundsförvanter röstade alla på Japan och det räckte för att OS skulle gå till Tokyo.

Under år 1937 försämrades den politiska världssituationen märkbart. Japans och Kinas politiska motsättningar trappades upp. Konflikten slutade i krig och 1938 meddelade Japan att de inte kan arrangera OS.

Stafettpinnen gick vidare till Helsingfors, och maskineriet kom igång igen.

Världsläget förändrades ändå ytterligare hösten 1939 och Finland var tvunget fatta beslut ifall förberedelserna skulle fortsätta eller inte. Man bestämde sig för att slutföra arbetet på till exempel tävlingsarenorna så att spelen kunde arrangeras följande sommar ifall situationen tillät.

Så blev inte fallet. I oktober 1939 utlystes undantagstillstånd och den 30 november 1939 bröt vinterkriget ut.

Efter krigsslutet gjordes det genast slag i saken för att få arrangera sommarspelen 1948. I det då rådande läget i Finland ansåg IOK att det hade varit för svårt att arrangera OS i Helsingfors och arrangörskapet gick till London.

När värdlandet för sommar-OS 1952 skulle avgöras var Finland sedan den starkaste kandidaten. På IOK-mötet i Stockholm 1947 vann Helsingfors med klar marginal.

En lång väntan var över.

Kraftig kritik mot värdskapet

Utomlands fanns en stark skepticism mot Finlands möjligheter att arrangera ett så enormt evenemang. Dyningarna efter andra världskriget hade inte ännu lagt sig och det rådande världsläget påverkades av spänningar mellan öst och väst.

Finland återhämtade sig fortfarande efter kriget och det fanns orosmoln som gjorde läget instabilt. Det pyrde runtom i världen. I Korea trappades kriget upp, och tvister fanns även i Europa. Bland annat grälade Frankrike och Tyskland om Saarområdet.

Den niofaldiga olympiska mästaren Paavo Nurmi tände OS-elden inne på Olympiastadion inför fullsatta läktare på över 70 000 personer den 19 juli 1952. Den fyrfaldiga guldmedaljören Hannes Kolehmainen tände elden uppe i stadiontornet.

Finland led ekonomiskt av andra världskriget och av de krigsskadestånd landet hade dömts att betala till Sovjetunionen. Kontrollkommissionen var kvar i landet och fredsfördraget var inte ännu ratificerat.

Även idrottslivet var splittrat i ett borgerligt och ett socialistiskt läger. Skattebördan på medborgarna var stor och det rådde brist på basförnödenheter. Att i detta skede ta itu med ett så stort projekt som OS var ett oerhört vågat drag.

Pådrivaren i projektet var organisationskommitténs ordförande von Frenckell som kom att ha en avgörande roll i hela OS-arrangemangets genomförande.

Hela världens spel

Erik von Frenckell ville ordna OS enligt den olympiska traditionen och den coubertinska andan och eliminera politik från spelen. Alla länder skulle ha rätt att delta, oberoende av politik, religion eller ras.

I den politiskt spända världssituationen med kalla krigets splittring mellan stormakterna och med krigets facit i färskt minne var ändå världen inte mogen för försoning av axelmakterna.

von Frenckells agerande väckte stort motstånd på flera håll ute i världen. Hans arroganta sätt att sköta saker, hans impulsivitet och hans envishet gjorde ändå att han till slut fick sin vilja igenom – fast det med långa tänder i ett flertal länder.

Invigningen avbröts då den tyska ”fredsängeln” Barbara Rotbraut-Pleyer plötsligt sprang fram till talarpodiet. Hon hann endast säga: ”Ystävät, ladies and gentleman” i mikrofonen innan hon leddes bort av Erik von Frenckell.

Resultatet blev att alla länder bjöds in. 70 nationer deltog, bland dem krigets förlorare Tyskland och Japan som slängts ut ur den olympiska rörelsen.

Sovjetunionen medverkade för första gången och kom genast tvåa i medaljligan med 71 pallplaceringar, fem bakom ettan USA. Saar gjorde i Helsingfors sitt första och enda uppträdande på de olympiska arenorna.

I och med OS 1952 kom det kalla kriget att kliva in på de olympiska arenorna.

Sista spelen med stor blåvit medaljskörd

Under tidigare sommar-OS hade Finland alltid kammat hem en betydande medaljskörd. I Antwerpen 1920 och Paris 1924 tog Finland långt över 30 medaljer. I London 1948 var medaljskörden 20.

I hemma-OS blev det 22 medaljer, varav sex guld.

Finlands medaljörer vid OS 1952

Guld
Pentti Hämäläinen - boxning, bantamvikt
Kelpo Gröndahl - brottning, grekisk-romersk stil, lätt tungvikt
Thorvald Strömberg - kanotsport, K-1 10000 meter
Sylvi Saimo - kanotsport, K-1 500 meter
Kurt Wires och Yrjö Hietanen - kanotsport, K-2 1000 meter och K-2 10 000 meter

Silver
Kalervo Rauhala - brottning, grekisk-romersk stil, mellanvikt
Thorvald Strömberg - kanotsport, K-1 1000 meter
Vilho Ylönen - skytte, 50 meter gevär, tre positioner

Brons
Erkki Pakkanen - boxning, lättvikt
Erkki Mallenius - boxning, lätt weltervikt
Harry Siljander - boxning, lätt tungvikt
Ilkka Koski - boxning, tungvikt
Leo Honkala - brottning, grekisk-romersk stil, flugvikt
Tauno Kovanen - brottning, grekisk-romersk stil, tungvikt
Toivo Hyytiäinen - friidrott, spjutkastning
Paavo Aaltonen, Kalevi Laitinen, Onni Lappalainen, Kaino Lempinen, Berndt Lindfors, Olavi Rove, Heikki Savolainen och Kalevi Viskari - gymnastik, mångkamp
Olavi Ojanperä - kanotsport, C-1 1000 meter
Olavi Mannonen, Lauri Vilkko och Olavi Rokka - modern femkamp
Veikko Lommi, Kauko Wahlsten, Oiva Lommi och Lauri Nevalainen - rodd, fyra utan styrman
Ernst Westerlund, Paul Sjöberg, Ragnar Jansson, Adolf Konto och Rolf Turkka - segling, 6 meter
Tauno Mäki - skytte, hjortskytte

Efter Helsingfors sjönk medaljskörden drastiskt. Redan fyra år senare i Melbourne var medaljmängden nere på femton och i Rom 1960 på fem.

Den stora idrottarprofilen i Helsingfors var ”det tjeckiska loket” Emil Zátopek som vann såväl 5000 meter, 10 000 meter som maraton. Finland knep endast en friidrottsmedalj och tog istället till sig ”Satupekka”. I ett av de mest ikoniska fotona från OS 1952 (artikelns huvudbild) kysser han sin fru, spjutmästaren Dana Zátopková.

Förutom lyckade tävlingar var också de utländska gästerna nöjda med spelen. Trots att turisternas antal inte blev så stort som man hoppats på kom man upp till den största mängden utlänningar som på en gång besökt Finland (om man bortser från de ryska soldaterna under kriget).

Under OS rådde enligt många utländska gäster – såväl idrottare som turister – för första gången något som senare i olika sammanhang kommit fram som den såkallade Helsingforsandan.

Det ofantliga arvet

De olympiska spelen i Helsingfors är det största idrottsevenemanget i all sin omfattning som Finland arrangerat. Men OS hade inte bara en stor betydelse för det finländska idrottslivet, utan även en särskild bemärkelse för Finland som nation.

Genom lyckade OS-arrangemang och gästfrihet visade finländarna för hela världen att landet och dess invånare hade återhämtat sig från kriget och att Finland fortfarande existerar som ett fritt land.

De lyckade spelen hade en stor symbolisk betydelse för den finländska självkänslan. Något liknande kunde skönjas efter VM-guldet i ishockey 1995.

OS blev ett steg mot det bättre.

Helsingfors stadsbild förändrades i och med alla byggnader som restes. Olympiastadion, OS-byn i Kottby, hotellen Vaakuna och Palace, Olympiaterminalen och Borgbacken, samt alla idrottsarenor som än i dag tjänar idrottsutövarna är exempel på hur OS fortfarande konkret syns.

Bostadsproduktionen som sattes igång före spelen kom att lätta på den stora bostadsbrist som rådde i Helsingfors.

Spelen var också startskottet på den ökande turismen som så småningom började ta fart. Sjöskogs flygfält byggdes och Helsingfors fick sina första trafikljus. Också tuggummi, Coca-Cola, Lonkero och minigolf hör till fenomen som introducerades till finländare i samband med OS.

Men framför allt präglades OS i Helsingfors av en goodwill där alla nationer samlades för att kämpa om de olympiska medaljerna. Finland blev landet som bjöd in alla nationer på lika villkor.

Finland, det minsta landet som stått värd för olympiska sommarspel.

Arrangemanget av sommar-OS i Helsingfors 1952 kommer in på placering 3 i Yle Sportens ranking över Finlands hundra största idrottsögonblick. Se hela listan här!

Läs mera:

Finländska idrottsögonblick: Matti Nykänen, Marja-Liisa Hämäläinen, Tommi Mäkinen, Tiina Lillak, hockeylejonen och Jari Litmanen.

Ranking: Finlands 100 största idrottsögonblick genom tiderna

För att hedra 100-åriga Finland rankar Yle Sporten nationens hundra största idrottsögonblick. Nedräkningen pågår fram till självständighetsdagen då den slutliga vinnaren koras.

Kommentarer