Hoppa till huvudinnehåll

Åboland för hundra år sedan: Fritid i kristid

Fotboll i Pargas 1917
Fotbollsmatch i Pargas 24 september 1916, då Turun Urheiluliitto besegrade Pargas IF med 4-1. Fotboll i Pargas 1917 Bild: Idrottsmuseet fotboll,Pargas,Pargas IF,åboland 100

Efter februarirevolutionen i mars 1917 godkände lantdagen en lag om åtta timmars arbetsdag. Vi fick mer frihet, och större möjligheter att delta i föreningsliv och olika fritidsaktiviteter.

Särskilt fackföreningarna fick många nya medlemmar, men det grundades också massor av nya idrottsföreningar. Idrottsrörelsen växte under året till en folkrörelse med över 50 000 medlemmar, vilket var mångdubbelt mer än vad nykterhetsrörelsen hade.

Trots att det var brist på mat och mycket politiska oroligheter, så visar tidningsannonser att Åbo varje dag bjöd på ett otal av nöjen, allt från bioföreställningar och cirkusuppträdanden till konserter och soaréer. Ofta kunde tillställningarna innehålla lite av varje, och intäkterna kunde till exempel gå till att understöda socialiströrelsen, barnhem eller byggandet av föreningshus.

I Pargas folkhögskola ordnades till exempel i mars 1917 en så kallad vedafton. Programmet bestod av ett kort föredrag om vår konstitution, sång, deklamation och teaterstycket Fästmöprovet. Enligt en notis i Åbo Underrättelser blev det ekonomiska resultatet sex famnar ved och en mjölsäck.

Ungdomsföreningar

Verksamheten i ungdomsföreningarna var från första början väldigt bred. Man ordnade samkväm, utfärder, diskussionsaftnar, föreläsningar, idrottsverksamhet, sångkörer, orkestrar och folkdanslag. Man startade skolor och man spelade teater.

År 1917 fanns sju ungdomsföreningar med fem föreningshus i Åboland. En del av verksamheten hade övergått i specialföreningar, men ungdomsföreningarna och särskilt föreningshusen var fortfarande viktiga samlingsplatser i byn.

Särskilt Kimito UF hade en mångsidig verksamhet och gjorde ett banbrytande kulturellt arbete på landsbygden. Den röda tråden i föreningens verksamhet var att ge ungdomen meningsfull sysselsättning.

Kimito svenska ynglingaförening var 1888 den andra finlandssvenska ungdomsföreningen som grundades, bara några månader efter Malax. Åtta år senare bytte den namn till Kimito Ungdomsförening, och år 1917 var KUF redan en förebild för andra.

Kimito Ungdomsförenings hus Wrethalla.
Kimito Ungdomsförenings hus Wrethalla. Bild: Yle/ Monica Forssell Kimitoön (ö),ungdomsföreningar,Kimito,kimito ungdomsförening

Men ungdomsföreningarna misstänktes också för att syssla med politisk verksamhet. I Kimito höll lärarinnan Adèle Weman småskola i föreningshuset Wrethalla, då en hop rödgardister på hösten 1917 trängde sig in i huset. De eskorterades dessutom av tjugo beväpnade ryska soldater.

Inför de skräckslagna barnen och lärarinnan gjordes en grundlig husundersökning. Rödgardisterna sökte överallt efter vapen som kunde ha gömts i föreningshuset. Med bajonetter bröt de upp lås till rum, garderober och kistor. Innehållet spreds ut över golven, men inga vapen hittades.

Teater

Teatrarna var ett utmärkt sätt för föreningarna att tjäna pengar med, men dessutom hade de en fostrande roll. En av de viktigaste utgångspunkterna för ungdomsföreningarna var att skapa en folkupplysningsverksamhet i enlighet med tanken om fostran och bildning, och ett sätt var genom teaterpjäser.

I Svenskfinland var särskilt Kimito ungdomsförening känd för sina teaterstycken, delvis för att de var skrivna på Kimitodialekt och ofta specialskrivna för skådespelarna. Föreningen arrangerade ofta soaréer och turnerade med sina soaréprogram till och med till Stockholm.

År 1917 hade föreningen traditionsenligt teaterpremiär på trettondagen. Stycket som spelades var Mössbölegubbarna av Adèle Weman. Mössbölegubbarna är en tidstypisk folkkomedi om en rik bonddotter som förälskar sig i en fattig dräng.

Men eftersom teatrarna hade en fostrande roll, så ledde det för hundra år sedan också till en tydlig splittring mellan dels ungdomsföreningarnas teatrar, dels de pjäser som sattes upp på arbetarscener.

På Turun Työväen Teatteri i Åbo visades samtidigt likaså en folkkomedi, Minun Vauvani (Baby Mine, 1910) av Margaret Mayo, som handlar om en ett nygift par som flyttar isär efter ett gräl om de ska ha barn. Hustrun försöker locka tillbaka mannen genom att köpa ett barn av en mamma som inte vill behålla sitt barn.

Båda pjäserna är lättsamma komedier, men den stora skillnaden mellan dem var på vilken scen de sattes upp, och vem som kom som publik.

Filmer

Biografer var ett nöje som lockade folk ur alla samhällsklasser. Biljettpriserna var låga, och trots att första världskriget pågick så fick man in också nya internationella filmer, bland annat med kända filmskapare och skådespelare från USA och Frankrike.

I Åbo fanns 1917 flera biografer som visade levande bilder, såsom Alhambra, Casino, Metropol, Olympia, Scala och Tango. Biograferna visade flera stumfilmer efter varandra, med längre eller kortare pauser varje gång en filmrulle skulle bytas.

Charlie Chaplin hörde till de stora stjärnorna, och hans filmer visades överallt i Finland, trots att hans humor också kritiserades för att vara oförskämd och ett dåligt exempel för ungdomen.
I oktober 1917 hade biograf Casino en annons i Åbo Underrättelser för hans nyaste film; Charlie blir shanghajad (Shanghaied, 1915). Den halvtimme långa komedin visades i två delar.

Casino var en biograf på Universitetsgatan 29, som åren 1913–1957 förutom filmer också visade teater och operetter. Under stumfilmsförevisningarna spelades alltid levande musik och med sina 600 platser var den en av de viktigaste scenerna i Åbo.

På biograf Scala visades filmen Fantomas den 2:dra eller De svagas beskyddare (Juve contre Fantômas, 1913), vilken visades med en salongsorkester. Tidningsannonsen från november 1917 skryter med att ”Det torde ej vara för mycket sagt att man vågar påstå att denna film är en av de mest spännande äventyrsfilmer man någonsin sett. En film som är i stånd att skänka även den tränade biografbesökaren nya sensationer. Därför uppmanas alla att se denna film”.

Fantômas var en fransk mästerskurk med sadistiska och mordiska drag, och som ofta uppträdde i förklädnad och med falsk identitet. Han har varit en förebild bland annat för James Bond.

Musik

Körsången kom till Finland på 1800-talet och i slutet av århundradet började man ordna stora sångfester med tusentalsdeltagare. De som talade svenska i Finland kände ett allt större behov att försvara sitt språk och där blev sången och musiken ett bra verktyg.

Musiken var också viktig i den folkliga bildningsrörelsen vid den här tiden.

– Sången blev en folkets sång med djupare och fylligare klang än någonsin. Musikfesterna kallades av någon våra olympiska spel och denna benämning saknade ej skäl. Den härdning av ande och vilja de åstadkommit skulle i sinom tid bliva prövad, konstaterade Otto Andersson, professor i musik vid Åbo Akademi.

Sångfesterna var alltså inte enbart folkdräkter och trevlig samvaro. De var också politiska.

Sångfesterna var ett sätt för finlandssvenskar att söka en ny identitet, konstaterade Åbodirigenten Paul Jansson i en festskrift.

– Talen på sångfesterna var ofta storvulna och i många fall också utomordentligt välformulerade festtal. Fosterlandet och modersmålet - vårt svenska arv - har varit evigt lysande ledstjärnor, sade Jansson.

En grupp med idrottare uppställda i Idrottsparken i Åboen idrottsplats med gräs och löparbana
Idrottsparken i Åbo används flitigt fortfarande i dag. Bild: Åbo turnförening, Linus Hoffman / Yle

Också i Åbo ordnades flera stora sångfester med tusentals deltagare. Sångfesten i Åbo 1926 blev en av de största som överhuvudtaget någonsin ordnats i Svenskfinland.

Sångfesten hade sin huvudestrad i Idrottsparken i Åbo med nästan 3 700 personer som uppträdde på den gigantiska scenen i Idrottsparken.

Konserter gav pengar för föreningar

Åbolänningarna inte bara sjöng själva, utan bjöds också på musikprogram. I Åbo Underrättelser från 1917 kan man läsa om flera konserter i Pargas. Det hölls en soaré ”med omväxlande program” i Sildala, och i Brandkårshuset i Pargas arrangerades en musikafton som Pargas stråkorkester arrangerade under medverkan av Pargas-Kvartetten.

I slutet av september 1917 sökte sig många Åbobor till Akademihuset, där operasångerskan Greta von Haartman uppträdde. Mezzosopranen var redan då en känd artist, som efter sina utlandsstudier hade gett många konserter i hemlandet. År 1916 fick hon sin dittills största roll, som den egyptiska kungadottern Amneris i Nationaloperans uppsättning av operan Aida (Aida, 1871), en roll som senare blev hennes favoritroll.

I Åbo fick publiken höra både solosång och operaarior. Det sista numret var en aria ur Oskar Merikantos opera Elinas död (Elinan surma, 1910), som von Haartman likaså för första gången uppträtt med året innan. Biljetterna kostade 2 mark, 3 mark eller 4 mark, och dessutom betalades en krigsskatt.

Skidning

I Åboland skidade man ivrigt, åkte sparkstötting och pulka. På 1910-talet började man också allt ivrigare delta i och ordna skidtävlingar.

Finlands Svenska Gymnastik- och Idrottsförbunds Åbo distrikts mästerskapstävlingar i skidlöpning hålls i februari 1917 i Pargas. Valter Sundell från arrangörsföreningen Pargas Malms IF (senare Pargas IF) blev seniormästare på 30 km med tiden 2 timmar 49 minuter 33 sekunder.

Pargas Malms IF hade grundats bara tre år tidigare, och man gjorde mycket för att öka skidintresset i Pargas. Föreningen skaffade 150 par skidor, som fördelades bland folkskolebarnen i Pargas kommun och man ställde upp en vandringssköld som skolorna tävlade om. Det första året, 1916, vanns vandringspriset av Levo folkskola, och följande år av Storgårds folkskola.

Det ordnades också skidtävlingar bland annat mellan Pargas Frivilliga Brandkårs olika divisioner, och man tävlade om tidningen Västra Finlands horn. I den sistnämnda deltog Nagu Lillandets Sportförening, Kamratförbundet i Skären, Ålö Ungdomsförening och Norra Pargas Ungdomsförening. PMIF ställde inte upp, eftersom det var en utpräglad idrottsförening och man var arrangör.

Skidåkning i Grankulla i början av 1920-talet.
Skidåkning i Grankulla i början av 1920-talet. Skidåkning i Grankulla i början av 1920-talet. Bild: Grankulla skolmuseum längdskidåkning,Grankulla,längdskidning

I mars 1917 skidades i Åbo FM i skidlöpning över 60 kilometer i fint vinterväder med bara någon minusgrad. Tävlingen skidades dels runt travbanan i Kuppis, dels i terrängen på en 8,5 kilometers slinga i skogen.

Trots de fina förhållandena ställde bara tre skidåkare upp i FM. Istället var det mer än 2 000 åskådare som hejade på dem, fast de flesta hade nog kommit för att titta på travtävlingarna som samtidigt pågick. Segrare blev Eetu Niska från Virolahden Sampo med tiden 4.36.34,6.

År 1917 diskuterades också reglerna för skidning. I en tävling i Åggelby hade en skidåkare tagit av sig skidorna och sprungit upp för en lång backe. Väl uppe insåg han att han hade glömt den ena staven vid foten av backen. Arrangörerna ansåg att han måste springa efter den också, för enligt reglerna fick man inte byta stavar eller ta emot stavar av någon annan.

Man tävlade också i backåkning, och vid DM i Åbo visade sig den norskfödda Pargasbon Gustaf Wiese ”besitta fäderneärvda anlag och utförde sina hopp med schvung och hurtig stil”.

Men förhållandena i Idrottsparken var ganska enkla, och kunskapen om backhoppning hos deltagarna ofta obefintlig. Vid vinteridrottsfesten i Åbo några år tidigare gick segern till en Grönlund, som ”stod i alla 5 hopp, af hvilka det längsta var 6,7 m”.

Bandy

Vi sekelskiftet tävlade man inom issporter i både snabbskrinning, figuråkning och paråkning. Bandy hade blivit en ny populär vintersport i både Sverige och Ryssland, och den spreds från bägge håll till Finland.

Också i Åbo spelades bandy av herrar, men det var Åbodamerna som skrev historia. I Åbo hade damerna prövat på bandy redan 1913, samma år som Åbo Simklubb grundades, men det dröjde ytterligare tre år innan man började spela på riktigt.

Den första bandymatchen i Finland mellan två damlag spelades den 3 mars 1916 i Helsingfors, då Åbo Simklubb besegrade Helsingfors Damhockeyklubb med 3-1. De följande tio åren var ÅSK den tongivande föreningen inom bandy i Finland. Lagets måldrottning var Lisie (Elisabeth) Nyström, som också varit med om att grunda Åbo Simklubb.

I mars 1917 vann ÅSK över Helsingfors Damhockeyklubb med 5-1 och över Kronohagens IF:s damer med 4-0.

Lisie Nyström gör mål i en match i dambandy mellan Åbo Simklubb och Helsingfors Damhockeyklubb den 4 mars 1917.
Lisie Nyström gör mål i en match i dambandy mellan Åbo Simklubb och Helsingfors Damhockeyklubb den 4 mars 1917. Lisie Nyström gör mål i en match i dambandy mellan Åbo Simklubb och Helsingfors Damhockeyklubb den 4 mars 1917. Bild: https://digi.kansalliskirjasto.fi , Suomen Urheilulehti, 08.03.1917, Nationalbibliotekets digitala samlingar bandy,damidrott,1917,Finland 100,Lisie Nyström,dambandy

Dambandy spelades med sju damer i laget. Enligt modell från Sverige var det obligatoriskt att spela med lång kjol och liten hatt eller mössa.

Då det emellanåt var skralt med motstånd i Finland, spelade ÅSK också i Sverige. Kronprinsessan Margaretha hade redan 1909 startat den första klubben för dambandy i Sverige, Kronprinsessans Hockeyklubb. I februari 1922 spelade ÅSK de första internationella dambandymatcherna. Där besegrade man Stockholms Kvinnliga Bandyklubb med 10-0 och Kronprinsessans Hockeyklubb med 1-0.

Simning

Tack vare den varma försommaren år 1917 var vattnet perfekt att simma i redan i juni. Bland annat Aamulehti uppmanade föräldrar att skicka sina barn till simskola ”där det var hälsosamt och nyttigt för barnen att vistas”. Enligt tidningen hade åttatimmarsdagen gjort att också vuxna hade mer tid att sköta sin hälsa och därmed också att simma.

Den 25 juni 1917 skulle kvinnliga elever anmäla sig för fröken Helga Kristiansson i siminrättningen vid Djupviken. Kursen för manliga elever började en vecka senare med den kända simmaren Alfons Starck som lärare, berättade Åbo Underrättelser.

– Vi var alla somrar i Pargas och min pappa Alfons var aktiv simmare, så i många år höll han simskola där, berättar Birger Starck för Yle Åboland exakt 100 år senare.

Alfons Starck hjälpte Pargas Malms IF med simundervisning i mer än 20 år. Först var det Åbo Simsällskap – Turun Uimaseura som hade filialsimskola i Pargas, men då föreningen blev alltmer finskspråkig så bytte Starck till Åbo Simklubb som tog över simundervisningen.

Uppmaningen till att lära sig simma kom bland från Pargas Kalks verkställande direktör Emil Sarlin. Han ansåg att det var föräldrarnas plikt att se till att deras barn inhämtade kunskap i simning och livräddning, eftersom simundervisningen inte hade blivit införd i skolorna.

– Men också äldre personer böra icke underlåta att inhämta nödiga kunskaper i simning. I synnerhet lärare och lärarinnor böra förskaffa sig fullständig kännedom i simkonsten för att därefter vid undervisningen helst praktiskt kunna meddela sina elever de första grunderna, sade Sarlin i Pargas Kungörelser (citerad i Pargas IF:s 60-årshistorik).

Siminrättningen vid Djupviken, nära nuvarande kalkhamnen, hade blivit färdig 1916. Där fanns omklädningsrum, hopptorn och en 25 meters bana.

– Siminrättningen användes länge, men det var hemskt halt då vi kom i mål. Så är det ju när man simmar i havet. Och kallt emellanåt, berättar Starck.

I Åbo höll Åbo Simklubb sina träningar, tävlingar och simskolor på Runsala, vid Allmänna promenadens siminrättning. Där fanns ett hopptorn och bryggor.

– Man kom ut i havet genom en port i bryggan. De som ville simma längre sträckor kunde simma ut, men det hände också att de som inte ville betala in sig till siminrättningen kunde simma in, berättar Birger Starck.

En gammal bild från Åbo simstadion på RunsalaRunsala folkpark med sandstrand och vatten
Simanläggningen vid Runsala folkpark är endast en simstrand i dag. Bild: Åbo Simklubb, Linus Hoffman / Yle

Vid Allmänna promenaden (i dag Runsala folkpark) hölls uppvisningar också i simhopp, livräddning och konstsim. Och Åbo Simklubb klarade sig också bra i de tävlingar man deltog i. År 1917 vann damerna FM-stafetten över 4x50 meter frisim, och ÅSK:s Vieno Lind blev finländsk mästare i damernas konstsim.

Planer på ett simpalats i Porthansskvären

Fastän Åboborna kunde simma både på Runsala och i Uittamo, så började man på 1910-talet på allvar fundera på att bygga en simhall i Åbo, och åtminstone också i Tammerfors, Helsingfors och Viborg.
I Åbo diskuterades saken livligast åren 1916-17 då bland annat den kända arkitekten August Krook gjorde de första skisserna för en simhall och ett simpalats.

Planerna presenterades i Turun Sanomat och Uusi Aika i januari 1917. Krook ville placera simanläggningen i Porthansskvären på restaurang Pinellas tomt, ett stenkast från Åbo domkyrka.

Simanläggningen skulle byggas i två våningar, med en större 21 meter lång och 8 meter bred simbassäng och en mindre bassäng. Dessutom skulle där finnas omklädningsrum, bastur, en stor idrottshall, restauranger och mötesrum. På taket skulle man kunna idka solbad.

Simhallen skulle bekostas både med allmänna och med privata pengar. Åbo Simsällskap – Turun Uimaseura fick tillstånd att ordna lotteri för att bekosta bygget. Lotterier var ett allmänt sätt att på den tiden bekosta skol- och kulturprojekt.

Det var meningen att man skulle sälja lotter för 750 000 mark, men då det under hösten 1917 blev allt oroligare i samhället, så blev det aldrig något lotteri. Och ingen siminrättning i Porthansskvären heller.

Segling

Ända sedan 1856 då Segelföreningen i Björneborg grundades så hade seglingen varit en synlig idrott i våra trakter. Första världskriget gjorde det visserligen mycket svårare för segelföreningarna, men man ordnade kappseglingar och regattor trots att det fanns minor exempelvis i Ålands hav.

Ännu sommaren 2017 sökte svenska minröjningsfartyg efter de minor som lades ut hundra år tidigare. Mellan 1915 och 1916 fällde Ryssland mer än 1 000 minor för att skydda handelstrafiken mellan svenska och finska Norrlandshamnar från tyska räder.

Och faran fanns inte bara till havs. I Airisto Segelsällskaps verksamhetsberättelse för år 1917 kan man läsa att medlemsantalet vid utgången av året var 347. ”Af dessa hafva under det nu tilländalupna året 6 afgått, 5 aflidit och 4 fallit för mördarehand.”

Också under 1918 nämndes särskilt juriskandidaten Antti Mikkola, ”som till följd af sitt oförskräckta uppträdande för lag och rätt under de första upprorsdagarna föll offer för mördarehand”. Två andra medlemmar hade likaså mördats ”under upprörande omständigheter under upproret” och en hade stupat ”i kamp mot röda upprorsmän”.

Dessutom stördes verksamheten av typografstrejken, det vill säga strejken på tryckerier, så att ASS inte kunde annonsera om sin stora segelvecka.

Trots dessa osäkra tider fortsatte ASS sin verksamhet nästan helt normalt, med sedvanlig flagghissning, kappseglingar och en hel segelvecka med tävlan om pokaler, regatta, sjömansbal och middag.

Fotboll

Fotbollspelet introducerades i Finland av bröderna Rurik, Alfred och John Crichton i Åbo kring år 1890. Gymnaster från Åbo Turnförening var bland de första som började spela fotboll, och man spelade också vid Crichton-Vulcans varv.

Efter att Åbo IFK grundats blev den snabbt den mest framgångsrika fotbollsföreningen i våra trakter. Till en början avgjordes FM i fotboll som en cup, och från 1910 tog Åbo IFK sig till final sammanlagt åtta gånger. Tre gånger vann man det finska mästerskapet.

År 1917 hade Åbo IFK igen gått till final, efter att på vägen ha slagit ut Åbo AIK, Turun Riento och Viipurin Reipas. Kvartsfinalen mot Riento slutade visserligen 1-1, så den matchen måste spelas om. Men efter att också den andra matchen slutat oavgjort 1-1, så gav Riento upp.

Åbo IFK gör sitt andra mål i finalen i FM i fotboll mot HJK 21.10.1917. K. Söderlund hoppar högst efter en hörna och nickar in 2-1. HJK vann slutligen matchen med 2-4.
Åbo IFK gör sitt andra mål i finalen i FM i fotboll mot HJK 21.10.1917. K. Söderlund hoppar högst efter en hörna och nickar in 2-1. Åbo IFK gör sitt andra mål i finalen i FM i fotboll mot HJK 21.10.1917. K. Söderlund hoppar högst efter en hörna och nickar in 2-1. HJK vann slutligen matchen med 2-4. Bild: https://digi.kansalliskirjasto.fi , Suomen Urheilulehti, 25.10.1917, Nationalbibliotekets digitala samlingar Åbo IFK,Fotbollsligan,fotboll,Finska mästerskapstävlingar,HJK Helsingfors,Söderlund,åifk fotboll

I finalen möttes Åbo IFK och Helsingin Jalkapalloklubi. I halvtid ledde Åbolaget ännu med 2-1, men i andra halvlek var helsingforsarna starkare och vann slutligen med 4-2. Suomen Urheilulehti skrev att Åbolaget var det bättre och ivrigare att anfalla, men att HJK lyckades göra mål. Bäst i ÅIFK var centerforwarden Stormbom, yttern Koskinen och båda Grannas.

Tog länge innan fotboll spelades i Åboland

Under början av 1900-talet bredde fotbollen snabbt ut sig till andra städer, men det dröjde ända till mitten av 1910-talet innan fotboll började spelas i Åboland. Då anlades fotbollsplaner i Långdalen på Kimitoön och vid samskolan i Pargas.

I maj 1916 finns i Pargas Malms IF:s räkenskapsböcker antecknat att man införskaffat ett ”bollinlägg” à 5 mark, och något senare ”fotbollportar” likaså à 5 mark. Man tränade mot lag bland annat från Åbo och Kimito på Bläsnäsängarna.

Enligt Pargas IF:s 60-årshistorik skulle den första officiella fotbollsmatchen i Pargas ha spelats den 23 juli 1916 på den nyligen färdigställda idrottsplanen intill samskolan. Matchen mellan Pargas Malms IF och ett lag från Vrethalla slutade 2-2.

Matchen beskrevs livligt i Åbo Underrättelser: ”Med liv och lust togo spelarna itu med leken. Frånvaron av bollbehandling och beräkning ersattes av energi och gåpåarlusta. … Den talrika publiken åsåg med synnerligt intresse den ofta nog rätt skämtsamma leken. Med mera övning under sakkunnig ledning skulle lagen bli rätt bra, ty det finns ett ypperligt materiel i dessa landsortspojkar”. (citerat i Pargas IF:s 60-årshistorik)

I Pargas bildades också en fotbollsfond, vars pengar ska användas för utrustning (särskilt fotbollskängor) för mindrebemedlade fotbollspelare. Den tiden var fotboll en hård sport, och därför skulle fotbollsspelarna vara stora och starka, helst lite råa, och de skulle tåla att bli sparkade gula och blå.

Ett fotbollslag spelarGula hus och höghus i Pargas
Gamla idrottsplanen i Pargas finns fortfarande kvar. Bild: Idrottsmuseet, Nina Bergman / Yle

På Kimitoön grundades i mars 1917 en egen idrottsring, bestående av ungdomsföreningarna på ön. Initiativet kom från Dragsfjärds Ungdomsförening. Redan samma sommar spelades en fotbollsturnering mellan föreningarna, där Kimito Ungdomsförening besegrade ett lag från Dalsbruk.

Enligt Kimito SF:s 60-årshistorik spelades matcherna troligen i Långdalen, eftersom det var den enda som ”fyllde måttet”. Man tränade också i en beteshage i Norrlångvik.

Friidrott

Organiserad idrott introducerades i Finland i slutet av 1800-talet, men intresset för friidrott ökade markant genom OS i Stockholm 1912. I Åboland började man idrotta på landsvägar och ängar, medan man i Åbo tävlade i Idrottsparken.

Naguidrottarna John Svahnström och Sergei Andersson blev ett stort föredöme för många ungdomar i Åboland. De tävlade med framgång särskilt i tiokamp, men deltog i nästan alla grenar som fanns. Till en början tävlade man i hopp- och kastgrenar med att mäta det sammanlagda resultatet med vänster och höger hand (eller fot), men i mångkamperna fick man använda sin bättre hand (eller fot).

Åbo Underrättelser berättar om en 6-kamp år 1916 i Pargas, som marknadsförs med att ”Nordens idrottskung och tiokampsmästaren Sergei Andersson och segraren från Baltiska Spelen John Svahnström även kommer att deltaga”. (citerad i Pargas IF:s 60-årshistorik)

– Det är otroligt att tänka sig att två män från Piparby och Gyttja kunde bli så bra. Men de hade talang, de sporrade varandra och de tränade mycket. Pappa brukade mäta upp 100 meter på landsvägen i Gyttja, och där tränade han, berättar Sergeis son Ole Andersson för Yle Åboland hundra år senare.

Sergei Andersson, som tävlade för Åbo IFK, blev finsk mästare i 10-kamp år 1916 med resultatet 7253,720 (12,1 – 5,94 – 12,11 – 160 – 57,4 – 17,7 – 38,45 – 330 – 50,55 – 4.57), och han tog silver vid FM 1918. Han siktade också på att komma till OS i Antwerpen 1920.

– Men inbördeskriget stoppade idrottandet. Sedan fick han problem med ryggen, och då OS närmade sig hade han redan tagit hand om gården i Gyttja. Idrottandet var nog en bisyssla för honom, säger Ole Andersson.

Men Naguidrottarna sporrade många andra att idrotta.

I Åbo fanns också bra sprintrar. Lisie Nyström, som i friidrott representerade Turun Urheiluliitto, hade 1913 vunnit det allra första finska mästerskapet på 100 meter för damer med tiden 14,1. Hon var också med om att tre gånger sätta inofficiellt världsrekord i stafettlöpning 4x100 meter, varav två sattes i Idrottsparken i Åbo.

Vid FM i Tammerfors i augusti 1917 vann Axel Kuffschinoff från Åbo AIK mästerskapet på 100 meter på tiden 11,3. Tre år senare satte han i Åbo världsrekord på 300 meter med tiden 35,8. Det är det enda världsrekordet som en finländsk man satt på sprintdistanser.

Gymnastik

Åbo Turnförening grundades 1883, och är Åbos äldsta fortfarande verksamma förening. Dess syfte var i första hand ”att genom ändamålsenligt ordnade kroppsövningar befordra utvecklingen av medlemmarnas såväl kropps- som själskrafter, dels ock att genom uppvisningar, tävlingar och andra lämpliga medel väcka och sprida intresse för gymnastik”.

Det fanns en stark tro på ”gymnastikens saliggörande inverkan”. Vid tiden för vår självständighet hade Åbo Turnförening redan ordnat ett otal gymnastikuppvisningar, där man uppträtt såväl med redskapsgymnastik som med truppgymnastik, både med och utan järnstavar.

Flera av uppträdandena skedde tillsammans med Åbo Kvinnliga Gymnastikförening eller med Gymnastikföreningen Palästra. Det fanns de som ansåg att kvinnor inte skulle ägna sig åt annan idrott än just gymnastik, eftersom kvinnornas kroppar annars kunde fördärvas.

Men kring 1917 började intresset för gymnastik avta. I början av året ordnade Åbodistriktet ännu en idrottssoaré i Brandkårshuset. Flera föreningar deltog med uppvisningar, likaså Åbo Turnförening med en 16-mannatrupp, men det blev det sista offentliga uppträdandet för ÅTF. De följande 100 åren har man enbart idkat gymnastik inomhus för sina egna medlemmar.

Skyddskårer, arbetarföreningar och ordningsgarden

I Åbo rörde sig i maj hundratals strejkmiliser, och staden var i praktiken helt i socialisternas händer. Ordningsgardena påminde mycket de röda garden som senare bildades.

På grund av det tillspetsade läget i Åbo började man sommaren 1917 diskutera att grunda skyddskårer bland annat i Nagu och i Pargas.

Arbetarföreningarna protesterade mot det här, eftersom man var rädd att skyddskårerna skulle kunna användas mot arbetarna vid en eventuell strejk. Arbetarna meddelade att de i så fall grundar en egen kår.

I Pargas grundades därför hösten 1917 en hemlig skyddskår, som arrangerade övningar på Kirjalaön. Kåren bestod av ett 40-tal skyddskårister som hade cirka 10 Graftongevär som beväpning. Den hemliga kåren hölls ändå inte hemlig särskilt länge, men arbetarna försökte inte förhindra verksamheten.

Carl-Rudolf Gardberg (till höger) på skyddskårsövning i Åbo 1917.
Skyddskårsövning i Åbo kort efter inbördeskriget. Carl-Rudolf Gardberg (till höger) på skyddskårsövning i Åbo 1917. Bild: Privat Carl-Rudolf Gardberg,skyddskårsövning i åbo 1917

Pargas och Nagu Skyddskårer samarbetade för att skaffa fler vapen, så att en ångare skulle hämta vapen till den yttre skärgården. Expeditionen misslyckades eftersom ångaren aldrig anlände. Man var ändå beredd att i november tåga till Åbo och hjälpa stadens köpmän som råkat ut för plundringar. På order från Åbo inställdes ändå operationen.

I slutet av året dog skyddskårsverksamheten i Pargas ut. De organiserade arbetarna höll den 9 december ett möte där de lovade att inte motarbeta den borgerliga skyddskåren, ifall den inte skulle rikta sig mot arbetarna och det ordningsgarde som hade grundats den 28 oktober. Men då hade skyddskåren verksamhet redan upphört.

Då inbördeskriget bröt ut i januari 1918 startade verksamheten så småningom i Åboland igen genom Skärgårdens Frikår.

Scouting

Våren 1910 bildades organiserade scoutgrupper på olika håll i Finland. Följande år fanns redan närmare 7 000 scouter.

I Egentliga Finland fanns scoutkårer i Salo, i Sagu och sex stycken i Åbo. Men redan hösten 1911 förbjöds scoutverksamheten i Finland, då generalguvernör Franz Albert Seyn ansåg att scoutverksamheten var militärisk och därmed en fara för Ryssland.

Med februarirevolutionen 1917 väcktes scoutivern igen och tiotals nya scoutkårer grundades. I Åbo Underrättelser fanns bara några veckor efter revolutionen en notis om att scoutrörelsen återupptas – Svenska Scoutkåren i Åbo, en svensk scoutkår för pojkar och flickor, grundades.

– Det föddes många andra föreningar då, men scoutrörelsen erbjöd barn och ungdomar ett annat sorts intresse, med uniformer, parader, marscher, utfärder och äventyr. Direkt från starten hade man 1 400 medlemmar, det var en riktig boom, berättar Sandra Metsämäki, en av redaktörerna bakom Åbo Vildars 100-årshistorik.

Man hade hoppats att ungdomar från alla samhällsklasser skulle komma med, men arbetarna ställde sig utanför. Scoutrörelsen sågs som alltför disciplinerad och inte värt deras stöd, på grund av sin militära form.

Sommarläger med objudna gäster

– Fast det var brist på ledare blev verksamheten ändå livlig. Precis som i dag lärde man sig att klara sig i skogen och i samhället, att uppfostra ungdomar, förklarar Metsämäki.

De första åren övade man sig mera i uppställning, exercis och marscher, men redan från början var sommarlägren en given höjdpunkt. Trots att det var oroligt i Åbo hela hösten och våren därpå, så var det klart att man skulle ha sitt första läger sommaren 1918.

Det visade sig ändå vara svårt att hitta lägerplats, inte på grund av oroligheterna, utan främst för att livsmedelssituationen var så dålig.

– Scouterna fick slutligen övertalat en bonde i Väcklax i Nagu att flickorna fick komma dit på läger. Som tack hjälpte de till med höbärgning och med vedinsamling. Pojkarna höll sitt första läger på Kimitoön.

I kårtidningen Rakt Fram uppmanades flickorna att ta med sig bröd för två veckor, te, buljongtärningar, salt, peppar, överhuvud ”allehanda livsmedel så mycket envar kan medtaga”. Tyvärr åts en del av potatisen och ärterna upp redan första natten då en objuden gäst, en ko, kom in till lägret. (citerad i Åbo Vildars 75-årshistorik)

Som källor för artikeln har använts:

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland