Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Att tillhöra en minoritet är att undvika trubbel – om Istanbuls minoriteter och om finlandssvenskar

Istanbul
Istanbul Istanbul Bild: TASS / Barcroft Media/ All Over Press istanbul

Varför åka till Istanbul och röra sig bland gamla byggnader, minnen och skuggor av liv som en gång utspelats där? På vilket sätt angår det en själv? Pia Ingström har skrivit en bok om Istanbuls minoriteter.

Jag har alltså utvecklat ett starkt behov av att tänka på alltings förgänglighet, skriver Pia Ingström, och vandrar runt i Istanbul.

Ingströms bok ”Den mystiska näktergalen” handlar om de minoriteter som en gång gjorde Istanbul till en mångkulturell stad, om de spår de här minoriteterna ”lämnat kvar” då de ”försvann”, ”reste bort”.

Hon besöker gamla judiska, grekiska, armeniska kvarter, kyrkor, bakgårdar och talar med människor som tillhör de här minoriteterna och som bor kvar i staden trots allt.

Att se på beskrivningar som ”reste bort” eller ”försvann” är intressant – de antyder att valet att sticka fattades av minoriteterna själva.

Beskrivningarna fråntar den turkiska befolkningen alla aspekter av kollektiv skuld och undviker att stänka ner den egna nationens historia.

Pia Ingströms bok ställer alltså många intressanta och angelägna frågor om minoritetstillhörighet, nationalism och tidens gång.

Också för den som inte har någon som helst lust att åka till Istanbul är den fascinerande läsning.

För den som någon gång berusats av staden är den mycket mer än så.

Bild på Pia Ingström med halsduk virad runt halsen.
Pia Ingström Bild på Pia Ingström med halsduk virad runt halsen. Bild: Cata Portin författare,pia ingström

Freden efter första världskriget

Ingström påminner i sin bok om en för oss ganska okänd fred, den i Lausanne 1923 som betydde en hel del lidande för de unga nationalstaternas minoritetspolitik.

Landsfadern Atatürks sekulära republik byggde på andra värden än det Osmanska imperium som dukade under efter det första världskriget.

Betoningen låg på det turkiska.

Under 1800-talet utgjorde minoriteterna nästan hälften av Istanbuls befolkning.

Idag bor kanske 15 miljoner människor i staden, av dem är 70000 armenier, 17000 judar och 2000 greker och deras roll i det moderna Turkiet har varit att hålla låg profil, vara osynliga.

Minoritetslivet har knutits till religion, inte etnicitet. Så kommer det förmodligen också att förbli.

Kurderna är den minoritet som är den turkiska statens kanske mest långvariga ”problem” – man delar religion men inte etnicitet.

En minoritetspolitik som grundar sig på etnicitet skulle legitimera kurdiska krav.

Freden i Lausanne innebar bland annat att såväl Grekland som Turkiet strävade mot etniskt rena stater.

En makaber detalj i det här är hur staterna utväxlande minoriteter med varandra; de greker som sedan gammalt levde på mindre Asiens kust, kring den grekiska kulturvaggan Smyrna (Izmir på turkiska) byttes mot Greklands turkiska minoritet.

Man flyttade till och med in i varandras hus och den här minoritetspolitiken innebar att människor slets upp med rötterna och tvingades skapa nya liv i de länder som man etniskt, men inte geografiskt eller personligt, hörde samman med.

Melankoli över förgängligheten

Istanbuls minoriteter förflyttades inte, men lämnade, eller påverkades av de politiska stämningar som lade sig över landet.

Kanske har den hüzün, melankoli, som förknippas med Istanbul drabbat Ingström på sitt speciella sätt?

Författaren Orhan Pamul skriver i sin bok om det Istanbul han växte upp i och om att ständigt påminnas om hemstadens forna glans och dess pågående förfall.

Pärm till Orhan Pamuks Snö
Pamuks Istanbul Pärm till Orhan Pamuks Snö Bild: Norstedts Orhan Pamuk

Kanske finlandssvensken i Istanbul har god orsak att vara melankolisk över sitt nuläge och sin potentiella framtid?

Det anatoliska leendet

Det anatoliska leendet är ett fascinerande begrepp som medlemmar av en minoritet väl känner igen sig i.

Ingström hämtar det från den amerikanska filmregissören Elia Kazan, som växte upp som del av Istanbuls grekiska minoritet.

Hans pappas överlevnadsstrategi var att ute i offentligheten alltid undvika konflikter, bara bry sig om sina egna saker och milt leende undvika att väcka uppmärksamhet.

Pojke leker med vattenbössa på färja
Vattenbössa på färjan mellan Europa och Asien Pojke leker med vattenbössa på färja Bild: Sebastian Bergholm Istanbul

Översatt till en finlandssvensk vardag kan det handla om att dölja sitt språk, att inte lägga sig i saker som inte angår en och att vara medgörlig.

Kazans far var en strömlinjeformad man i ute samhället men innanför hemmets väggar blev han en skrämmande person, omöjlig för en son att älska.

Den bortträngda ängslan och oron gjorde pappa Kazan till en kluven person och jag tänker att det är enkelt för en människa att förlora sig själv om man tvingas in i en roll.

Kanske också den våldsamma eller destruktiva manlighet som det vittnas om idag, där en person som i offentligheten anses vara en hygglig prick men som innanför hemmets väggar förbyts till en våldsam person, är ett besläktat fenomen?

Vad finns det då att lära sig av Istanbuls minoriteters överlevnadsstrategier?

I charmiga kvarter

Istanbul är en underbar stad att vandra runt i. På många sätt njuter jag mest av läsningen då Ingström tar mig till restauranger som serverar komage eller då hon står i ett hörn och suktar efter rovsaft och ser ut över kvarter hon besökt för 30 år sedan.

Hennes minnen av förändring och personer hon träffat för länge sedan låter också mig uppleva något som annars skulle vara oåtkomligt.

Läsaren får följa med till gamla kyrkor och samtal med intressekittlande personligheter.

Det är kanske inte exakt dit jag själv skulle komma att tänka på att styra stegen, men hennes kärlek till staden smittar mycket effektivt.

Kvinna fotograferar från Galatatornet
Det finns många saker att se i Istanbul. Yta och djup. Kvinna fotograferar från Galatatornet Bild: Yle / Sebstian Bergholm Istanbul

Jag kommer att tänka på en av mina litterära hjältar, Hugo Pratts sjöman Corto Maltese som var han än rör sig rotar i gåtor och hemligheter som en stad döljer, hur han tidlöst försjunker i långa samtal om staden och seder och faktiskt också ofta hamnar i religiösa sammanhang, frimurare eller dervischer.

Dessa dervischer är ett muslimskt brödraskap som lever fattigt och dansar sig mot det mystiska och idag kan turister i Istanbul enkelt se uppvisningar som inspirerats av dem och också det skriver Ingström om.

Men Pia Ingström är inte bara en flanör i en stad hon älskar utan också en skribent med koll på fakta och historia.

Minoritetsstrategier

Hur känns det att vara den sista i sin släkt med starka band till den judiska kulturen?

Izel Rosental, som figurerar i boken, verkar finna Ingströms fråga lustig.

Men diskussionen med honom uppmärksammar mig på vissa konsekvenser som ett pragmatiskt sätt att praktisera det egna minoritetsskapet kan ha; man ser sina barn slå rot i annan kulturell jord än man själv gjort.

Rosentals familj har blivit en blandning av olika religiösa och etniska tillhörigheter.

Just religionen är det som varit den gemensamma nämnaren för Istanbuls minoriteter, inte språket som för finlandssvenskarna.

Rosental accepterar förändringen, till exempel att gifta sig utomjudiskt.

Han berättar att det finns många judar i Istanbul som inte gillar det sättet att tänka.

Istanbul vuonna 2015
Istanbul vuonna 2015 Bild: Yle Istanbul

Lite senare i kapitlet om judarna så säger en kvinna att det var en tidig generation som lät språket dö, och att vi människor hittar på ”förevändningar för att undvika ansträngningen att bevara det.”

Armenierna i Istanbul igen är en påminnelse om det folkmord som Turkiet inte erkänt som sådant, men nog som ett enormt lidande som Armenierna, bland andra, utsattes för.

Idag finns det en ny form av orädsla hos armenierna, ett ”vi har förlorat vår röst en gång, nu kan vi bara fortsätta med att kämpa för vår identitet”.

Svenskfinland 2017

Pia Ingströms beskrivning av vad det här tänket betydde för dem som stannade kvar, som inte ”försvann” – en bekväm term som sätter ansvaret på de utsatta, inte på den egna politiken – öppnar upp vad ett erkännande betyder för en medlem av en minoritet.

Hon lyssnar in deras erfarenheter.

Idag kan det handla om att ingen vet vem minoriteterna är och varför de finns ”här”.

Det handlade också om att stanna kvar i en stad och i ett land där ingen ville veta av en – och Ingström avläser en ständig underton hos dem som hon samtalar med: att det kanske var värst för de minoritetsmedlemmar som stannade kvar?

Den malande sorgen i att alltid vara en främling, i att vara hemma men oönskad där.

Också djuren fryser i snöigt Istanbul.
Ibland är minoritetsskapet ett hundliv Också djuren fryser i snöigt Istanbul. Bild: EPA/TOLGA BOZOGLU Istanbul,snöoväder

Mot den bakgrunden är det mänskligt begripligt att ta till olika strategier för att livet skall utspela sig på drägligt vis.

Förlusten av språk och tradition är det man kanske tvingas offra.

Ingström är en för skicklig skribent för att dra enkla paralleller mellan Istanbul och finlandssvenskarna men påminner om ett hårdnande språkklimat och en normalisering av kränkningar i Finland.

Resesällskap

Efter att ha läst boken om Istanbuls minoriteter känner jag mig mera alert på att många viktiga värden står på spel också i mitt eget liv.

Ändå vill jag påpeka att Ingström skriver med ett genuint intresse för just Istanbul och dess historia, men det berör.

Turkiets politiska läge söker sig in i boken, som oro och omsorg.

Framtiden visar om den här atmosfären kommer att vara bestående och kan spela en viss roll för hur väl - eller på vilket sätt - den här boken håller tiden.

Också om Pia Ingström besöker fler kyrkor i Istanbul än jag själv skulle orka med så är det på inga sätt svårt att konstatera att hon skrivit en underbar och angelägen bok.

Nästa gång jag besöker staden är det garanterat med Den mystiska näktergalen som resesällskap.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje